måndag 17 september 2012

Nya diktkort

Efter en lång regnperiod med osannolikt mycket renoveringsjobb på min kolonilott (är det möjligen med hus som med barn, ju mindre de är desto mer jobb kräver de?) så har jag nu kommit tillbaka till mitt skrivande, i alla fall när det gäller att skriva nya dikter.

Nu tar jag i och skriver om stora ämnen som naturen, Sverige, tiden, längtan efter kärlek och att blicka tillbaka på sitt liv... och det är verkligen en utmaning att skriva om detta på tre eller fyra små rimmade verser! Sedan får jag se om det blir kort av dem eller om de bara ska finnas med i min kommande bok där jag ska samla alla mina kortdikter.

Jag har också inlett ett samarbete med en Anna Wickström som tillverkar eget papper. Hon har precis börjat producera helt ljuvliga kort med några av mina dikter. De första är på temat: Nyfött barn & Dop.

Sprid gärna detta vidare till vänner och butiker i din närhet... Om korten går bra kommer hon att göra kort med fler nya dikter (som Till min vän/dotter/son/mamma/pappa/syster/bror/mormor/farmor/mitt barnbarn och många fler).

Här hittar du de fina handgjorda korten!





fredag 20 april 2012

En skräpdag i april

Vädret kallt och blött. Snö och regn växlar som en ambivalent tidningsköpare. I Sverige har vi inte fyra årstider, i april klämmer vi in några extra vintrar och höstar. Och det är inte knopparna som gör ont när de brister. Det är tålamodet, livslusten.

Går till affären för att köpa persilja. Favoritparaplyet blåser bakut och havererar på halva vägen. Vantarna ligger på vinden. En annan vind vill äta upp mina händer, så jag knyter dem i fickorna. Det är ingen nöjespromenad.

Persiljan är vissen, men blir köpt ändå. Köper även parmesan, för att den är så förföriskt italiensk. Tar en extra lov till Blomsterlandet för att få se frodig grönska. Dras med av sommarillusionen och kånkar hem två kassar med pelargoner. Händerna domnar av kylan och tyngden. Det är ingen njutningspromenad.

Kommer hem och svär på att aldrig gå ut igen. Jag kan gott leva på persilja. Eller pelargoner. Kan man äta har jag hört… eller var det penséer? Dränker persiljan i iskallt vatten och humöret i vin. Persiljan vinner i återhämtningsförmåga.

Sommartid? Nu? Inte om man frågar mig.

torsdag 15 september 2011

Bara en liten släng av torsdagsförvirring

Jag är inte rustad för att gå på Rusta.

Irrade omkring i ett par timmar bland neonmattor och färg som inte fäster.
.....blev nästan förhäxad av en tapet med mycket rött och guld och påfåglar
men saknar herrgårdsvägg att sätta upp den på.....

Kom hem med 4 knäskydd för trädgårdsarbetare och tångsetet Greppa.

Hoppas det är bra att ha när jag behöver knipsa av sådana impulser i framtiden.

tisdag 6 september 2011

One of those days

Septemberdag i axplock:

Jag plockar kantareller på Willys.
En vän plockar upp mig för mer kantarellplockning i skogen.
Horder av fästingar plockar mig.
Hemma igen plockar fästmannen fästingar på mig.

En lyckad dag!

torsdag 25 augusti 2011

Saker jag undrar över... 8. Om Ingvar

Jag undrar om inte Ingvar Kamprad har ångrat sig när det gäller tidigare sympatier för nazismen.

Betänk att när han lät tillverka stolen Herman (visserligen lite diskret utan dubbel-n) fick den ett hål i ryggen och anvisningen att den och dess likar gärna kunde staplas på varandra.

Jag menar, han kunde ha valt att göra den elektriska stolen Adolf - i massupplaga för spridning över hela världen - men det har han faktiskt avstått.



PS. Min sommar som fönsterrenoverare är slutligen över, IKEA-katalogen har just kommit genom brevinkastet, höstterminen har startat och detta är ett första litet försök att bli mer aktiv med mitt skrivande här. DS

tisdag 17 maj 2011

Älskade skraplott

Skrev visst om hagel senast och det har känts som så länge sen att det var som en annan årstid. Men så haglade det igår igen och sommaren som har varit däremellan är visst redan över. Vi har inga tornados eller jordbävningar men vi har väldigt många årstider. Så det är trots allt lite spännande att vara svensk.

Igår stod jag med hagel studsande runt benen och skrapade gammal färg från ett fönster på kolonin. Det tredje av tolv på min kolonistuga som ska renoveras till drömhus. Sen ska även väggarna skrapas och målas... så jag har just döpt om stället till Skraplotten. Jag vinner inga pengar på den men en hel del annat - som till exempel livskvalité. Ibland kan jag också överväldigas av något som kan liknas vid storhetsvansinne. Tänk att jag, moi, äger en kåk. En alldeles egen. Och jag får göra precis vad jag vill med den så länge jag inte överskrider vissa yttermått, som jag sannerligen utnyttjat maximalt.

En annan kolonist har en så pytteliten stuga att hon målar om den nästan varje år. Det kommer inte jag att göra, riktigt så kul är det inte att skrapa. Däremot finns det nästan ingen hejd på allt jag vill måla dit en gång för alla. Min dikt Trädgårdsglädje har jag skrivit på huset redan tidigare. Nu är de första två verserna rivna tillsammans med allt mögligt trä och grannarna kräver unisont att dikten återställs. Tänk va, det skulle väl aldrig gå an i ett villaområde. Där skulle det klassas som klotter. Men på en kolonistuga kan man ta ut svängarna, så jag vill inte byta ut den ens mot Drottningholms slott. Än mindre mot en villa i Danderyd.

Problemet är bara att valmöjligheterna är oändliga. Dikten ska så klart dit igen... men sen då? Jag gillar grekiskt turkosblå detaljer, helvita norska trähus, indiska färgexplosioner, ärggrönt och bladguld. Men hur kombinera detta? En variant kan ju vara att göra helt olika utföranden, ett på varje vägg. Ungefär som jag dukar med Mateusporslin i olika färger, bara för att alla är så snygga och så får gästerna välja sin favorit.

Jo, så kan det nog bli. Då behöver jag bara bestämma mig för fyra varianter. Helst skulle jag förstås vilja ha ett guldtak också...

Tja, jag får väl se vad jag tyar efter allt skrapande. Men falurött blir det i varje fall inte! Konformitet är inte riktigt min grej och det är alldeles oemotståndligt att, precis som Pippi, få skapa ett hus som ser ut precis hur som helst.

Så, leve valfriheten!!! (Även om den är hänvisad till lekstugenivå.)

onsdag 4 maj 2011

Från frysboxen

Kommentarerna haglade
om hagel i helgen...

Granskar skör
skir grönska
och väntar
utan vantar
på att värmen
ska återvända

fredag 4 mars 2011

Med glappande minnesfunktion

Det är inte klokt vad snabbt en människa blir klok när hon är i begynnelsen av livet.

Jag hade grannfamiljen på besök. Vid fikabordet konverserade den lille 2,2-åringen livligt. ”Vad kylskåpet låter”, sa han, ”det är nog kompressorn”.

Kompressorn?!! Jag bara stirrade på honom. Förundrad och beundrande. Han hade ju rätt men hur kan han redan ha lärt sig det? Utöver allt annat han redan samlat i sin lilla hjärna, som uppenbarligen absorberar bättre än en pampers.

Själv satt jag där med hackande åtkomst till min minnesfunktion. Namn jag brukar ha på näthinnan hade förpassats till tungspetsen och kom med andra ord inte fram hela vägen. Precis som det har varit på sistone i konversationerna mellan särbon och mig, då det kan låta ungefär så här: ”Jag träffade… vad heter hon nu… som är ihop med… vad är det han heter… eh… som jobbar på… du vet det där stället vid… ”, säger jag och suckar. Varpå han svarar ”Det är inte precis några uppgifter du kan gå ut i pressen och efterlysa någon med.”

Jag har en jämnårig vän som emellanåt måste efterlysa sin gamla mamma. När hon senast hittade sin mor hade hon varit borta i ett dygn och när min vän uttryckte sin oro sa mamman bara ”Men jag har inte varit borta. Det där, förstår du, är din egen oro som tar över. Du bör nog söka hjälp för det – gå till en psykolog!”

Senilitet är sällan förenligt med självinsikt, så just det har jag i alla fall på plussidan. Jag är än så länge inte dummare i huvudet än att jag märker när jag är det.

När jag själv blev mamma märkte jag att min egen tid (alltså verkligen egentid, som innebär att man kan måla naglarna, pratskratta i telefon och sånt) krympte till en promille och dagarna räckte inte längre till för ett normalt liv med normala sysslor. Jag misstänkte att det skedde en tidsförskjutning, så att mitt barn tog för sig av min tid för eget bruk. Det var ju så mycket som skulle hända på väldigt kort tid. Från första andetaget till att kunna sjunga ”Sjörövar-Fabbe” tog det inte många dagar för det nya lilla livet. En sparkdräktskick övergick i danssteg på nolltid. Och hennes funderingar var snart smartare än någon rad i böckerna jag läste för henne. Det är klart att hon behövde låna tid från mig för att hinna utvecklas så mirakulöst snabbt. Och just nu är jag tacksam att jag sparat dessa minnen i hjärtat istället för i skallen…

Men tillbaka till min kloka lilla granne som utvecklas i en så imponerande takt i lägenheten under mig. Det skulle kunna vara så att han lånar friskt från mitt minne, så som man gör med siffrorna i en ekvation, tvärsigenom mitt golv så där bara. I en tid med trådlösa nätverk är det kanske fullt möjligt.

Det tog mig nästan hela hans nuvarande livstid att lära mig hans namn, långt efter att lille Amandus glatt ropade mitt när vi sågs i trappen. Han är min yngste idol och den ende inte helt närstående som jag numera alltid kommer ihåg namnet på. Det ser jag ändå som ett friskhetstecken. Så vad gör det att han lånar lite av mig, det är ju trots allt sånt som grannar gör.

Och skulle jag även glömma mitt eget namn, kan jag ju alltid ringa på hos Amandus. Det känns tryggt att veta.

söndag 20 februari 2011

En liten utvikning om egyptiskt mod

Det har gått lång, snudd på evinnerlig tid sen jag skrev här senast. Jag har inte heller skrivit några julkort eller något annat som gjort livet lite gladare för min omvärld. Så är det bara och jag beklagar denna brist. Men nu bryter jag alltså isen och låter den tina till en liten droppe…

För ett tag sedan hotellvistades jag någonstans i Sverige, där jag återigen välkomnades av en trekantsvikt (oskriven) toapappersflik. Varför denna vikning, har jag alltid undrat. Kan det möjligen vara en kärlekshandling? Lite torftig, kanske, men nu är det ju ofta just så i just det här landet.

I Egypten, däremot, viker hotellstädaren en svan av handduken, och så har det varit i snudd på evinnerliga tider. Nu när alla dessa skenbart kuvade men stolta ättlingar till de storstilade faraonerna har samlats på Tahirtorget och utkämpat sin kamp mot förtrycket förstår jag plötsligt varför. Svanen, har jag just tagit reda på, är en gammal riddarsymbol som förvisso står för renhet men även för mod i svåra lägen.

Så, kära egyptiska städare, idag hoppas jag att ni känner att det var värt det! Att ni har vikt och vikt, inte bara för oss häpna turister, utan för att samla tillräckligt med mod. När nu befrielsens torg är städat (så självklart!) och svanen inte längre behövs är det helt okej om ni bara viker en flik på toapappret i fortsättningen (ni har väl annat att göra!) det förstår vi så väl, bara ni inte ger vika för förtrycket igen!

Jag bugar mig för ert stora mod och nästa gång jag kommer till Egypten är det jag som ska vika en svan till er – ha bara överseende om den mest liknar en snöboll. Här uppe i kylan har vi nämligen inte så stolta traditioner, det har liksom inte behövts. Hittills har det tack och lov räckt med små flikar.

Och vad symboliserar då en flik? Tja, bland annat kanske att vi i Sverige har ständig och obegränsad tillgång till internet, där vi kan öppna vilka flikar som helst. Och det gör mig faktiskt lite… stolt.

torsdag 2 december 2010

Sibirisk kyla och minst 111 dåliga hårdagar i rad…

Husets allmänna tvättstuga har förvandlats till tortyrkammare. Det fick jag smärtsamt erfara igår kväll. Kylan i ilsken kombination med torktumlat, metallvagn och smärre syntetinslag gav mig så kraftfulla stötar att jag övervägde att bara lämna allt, inklusive ludd. En granne som dök upp fick en chock när hon såg mig, för vid det laget hade mitt hår blivit så elektrifierat att Edward Scissorhands faktiskt såg välfriserad ut vid en jämförelse. Det svävade liksom omkring för sig självt, gigantiskt och ofattbart trassligt, och hade en skata (alltså inte en sur grannkäring utan en sån med vingar och näbb) bara kunnat sätta klorna i det, så skulle jag väl vid det här laget även hysa ägg i hårburret.

Ja, ja… jag vet att jag tjatar en smula om vädret. Men november har verkligen varit en prövning och en kamp att överleva. Varje dag har innehållit minst en emigrations- eller självmordstanke. Jag skapades under ett århundrade som uppfann infravärme och goretex, så jag kan bara inte ta sånt här! Grottmänniskan var säkert rustad till huggtänderna, men nutidens gener har helt enkelt blivit för moderniserade för att klara mörker och kyla.

Och nu har december anlänt. Med ännu mera snö och isgrader som biter en i skinnet så att man inte kan leva ett normalt socialt liv. Jag är som en trilskande treåring som vägrar ta på sig bävernylonoverall och vill absolut inte gå utanför dörren. Och jag tror just nu mer på jultomten än att det nånsin kommer att bli sommar därute igen.

Kanske hänger det på håret om man kan gå ut eller inte. För har man ett sånt hår som jag blir man galen av kyla – och det syns lång väg. Beware!

torsdag 11 november 2010

Allvarligt talat… eller kanske inte…

När en människa lämnar sin kropp fördelas hon på alla de människor som saknar henne, på oss som bär henne i våra hjärtan. Så finns hon ändå, även här på jorden. Som en vissnad blomma som sprider sina frön.
. . .

Det var Alla helgons dag i helgen och jag skulle väl skrivit det här då. Men jag hade fullt upp med att göra ros- och mosshjärtan och gröna mjuka kransar med färska blommor. När jag var färdig hade det blivit sommar vid min dotters grav.

Nu är allt översnöat och alla ljusen har slocknat. Så fort går det från varmt till kallt. Från ljus till mörker. Från liv till död… Men allt är kanske inte som det verkar.

Jag förlorade en vän nyligen, för alltid. Sista gången jag stötte ihop med henne sa jag att hon var så vacker, att det riktigt lyste om henne. Hon strålade verkligen… Några månader senare var hon borta. Cancern hade anfallit hennes kropp som ett hungrigt rovdjur och det behövdes nästan ingen tid alls för att släcka hennes strålljus.

Ändå minns jag henne just som den där soliga dagen då vi möttes sista gången. Och i de stunderna är hon alldeles levande och alldeles närvarande. Här och nu. Jag kan till och med prata lite med henne. Och jag ser den där glimten hon oftast hade när jag mötte hennes blick, så full av humor och värme.

Jag vet ju att det är många fler som har henne med sig i sina liv, att vi tillsammans bär henne vidare. Precis som jag och många andra människor kärleksfullt burit min dotter Sara i över tolv år nu. Det är en evighetslång tid och samtidigt nästan ingen tid alls. För en själ som lämnat sin kropp räknar nog inte minuter. Men den vilar gärna i människors hjärtan, det är jag övertygad om. Och precis som ett frö innehåller den hela sin varelse… allt den varit, allt den är och allt den kommer att vara.

Inte konstigt då, att jag kan höra Sara skratta. Även om jag bara hör det när jag själv är glad.

tisdag 26 oktober 2010

Och det varde… en gnutta ljus



Solen skiner just nu – men den värmer inte. Det är som när folk ler utan att le med ögonen också.

Där hänger den, den skenheliga solen, och det är nästan så att blodet isar sig. Man fryser som en utkastad julgran, såvida man inte internerar sig själv inomhus. Och det är ju bara så fullständigt onaturligt. Människan hör samman med naturen och ska inte stängas in, det är uppenbart om man någon dag skulle missa att gå ut. Då känner jag mig helt overklig, det är som om jag tappar kontakten med min mänsklighet om jag inte får andas ute i det fria. Och ”se dagens ljus”! Det är inte för inte som just den frasen är synonym med ”födelse”. Utan dagens ljus är man alltså i det närmaste död.

Därför kommer den där boken som ska skrivas av gruvarbetarna i Chile att vara en rent ohygglig berättelse, avgrundsdjup värre än Stieg Larssons värsta svartsyn. Och världens intresse är enormt för att få ta del av denna mörkermardröm…

Därför borde svensk turistnäring genast sluta med fjuttiga Stieg Larsson-promenader i Stockholm och istället satsa på turism i mörkaste Norrland. Nu när den icke-värmande solen snart inte kommer att visa sig alls i norra Sverige.

Och det varde… mörker.

Vill man sen verkligen få fart på det internationella intresset låter man hela Kiruna rasa ner i gruvhålen, så som stan ändå redan hotar med. Amerikanska turister kan dessutom lockas hit för ett Halloween-firande i kubik, där de kan omges av kusligt kala Tim Burton-träd med prassliga löv i Halloween-orange (inte rött som i USA). Och alla ser vi ut som Edward Scissorhands med dött, spretigt hår som elektrifierats av kylan. Buuuuh… Se där vad Sverige har att erbjuda under den kommande årstiden!

Själv hoppas jag få flyga söderut. Återigen. Rysare är som sagt inte min grej och jag vill gärna överleva ett tag till. Så nu måste jag genast ut och andas, även om jag knappast kommer att le med ögonen. Höst & vinter är inte heller min grej. Men det kanske redan har framgått. :-(

måndag 11 oktober 2010

En extremt Extreme Home(?) Makeover

Kolonistugan är under renovering och jag känner inte igen mig själv längre. För bara någon månad sen var jag en spröd poet i skira NoaNoakläder. Numera slafsar jag runt i leriga brallor, och händerna är valkiga och luktar tjära och snus, och det utan att jag tagit i någotdera.Till det finns ingen annan förklaring än att det beror på själva hantverkandet.

Följaktligen intar jag dagens första frukost kl 05.00 och jag hänger på låset hos ByggMax och Clas Ohlsson, när jag inte hänger på en stenskyffel eller siktar med varmluftpistol... Här om morgonen for jag till Arnes Plåt och fyllde en släpkärra med sånt som vatt, staps och nock och helt utan pock fick jag igenom samma rabatt som byggherrarna.

Jag håller alltså på att bli en främling, och inför det känner jag mig, trots dagens politiska klimat, inte det minsta fientlig. Tvärsom. Jag välkomnar mångfalden som plötsligt väller in över mina egna gränser.

Inom en snar framtid kommer jag med största sannolikhet att kalla mig Andrzej, ha oborstad mustasch och käka lunchmackor helt utan sallad. Min poetiska ådra har då ersatts av ådring medelst pensel och jag svingar en hammare lika obehindrat som jag slänger käft.

Ibland är livet verkligen överraskande intressant.

måndag 20 september 2010

Saker jag undrar över... 7. Om Sverigedemokraterna

Hur många är det som helt enkelt förväxlat partinamnen? Jag menar: "Sverige" eller "Social" och sen "demokraterna", hur lookalike är inte det!? Plus att Sverige har mer dignitet än Social. Hur är det annars möjligt att mer än var tjugonde väljare har valt som virrpannor?

Hur kan Jimmie Åkesson ha uppfattningen att de andra partierna har kopierat SD:s partiprogram? (Vilket han faktiskt sa under valvakan igår.)

Varför råmade Sverigedemokraterna som kossor på valvakan? När de inte lät som om de var på fotbollsmatch, alltså… mycket boll, ingen koll i det gänget? ”Dum som en kossa” är ett uttryck som bara dyker upp, så där, i det här sammanhanget. Undrar varför…

Varför är arbetslösa unga män den största gruppen som röstat på SD? Och varför är just Landskrona, där man har extremt hög kriminalitet, det starkaste SD-fästet?

Varför har jag fått en bula i pannan? Visserligen klev jag på en kratta igår, så att den snudd på knockade mig… men jag undrar ändå om det inte har med Sverigedemokraternas framgångar att göra. Osannolikheten har trots allt blivit mer sannolik sen igår. Och det gör riktigt ont.

onsdag 8 september 2010

Min plats på jorden

Feng och Shui är bara förnamnen på vad som sker just nu.

Jag har inlett "Det stora slaget mot materian" och allt började med att jag köpte nya snygga galgar på Clas Ohlson. En vecka senare är garderoberna rensade och min kolonistuga utrymd och till hälften riven och lyft. Allt ruttnande trä är borta. Konsekvens: även min kropp har minskat sin materia och även mitt sinne har fått ett lyft. Så tack för det, Clas!

En av karlarna som var med och lyfte huset, som stod direkt på backen men ovanpå en grop, sa att han aldrig sett så mycket bråte under en stuga – och han har lyft många. J har dessutom lyft skrot i bokstavlig bemärkelse. Det var onekligen lite läskigt att se vad vi har sovit på.

Just nu skyfflar jag sten dagarna i ända... och jag tror jag fattar varför vägarbetarna står och hänger på spadarna mest hela tiden. Väl hemma hänger jag på allt: soffan, J, dörrkarmarna, mina egna ben... Armarna är som överkokt spaghetti men så håller jag också på och skapar min egen grund.



Maorierna har ett uttryck som är viktigare än något annat. Turangawaewae betyder ungefär ”Min plats på jorden” eller ordagrant ”En plats att stå på”. Detta är viktigare än något annat när man presenterar sig för en ny person. Ens turangawaewae säger mer om vem man är än det yrke man har.

För maorierna brukar det vara platsen man är född på. Här i Sverige kan det vara svårt att känna en sådan kärlek till ett anonymt hyreshus med asfalterad bakgård. Kanske är det därför så många skaffar ett hus på landet. Vi ger blanka den i om det är praktiskt, bara vi blir förälskade.

Min kolonilott är mitt turangawaewae, det bara känns i hela kroppen att det är så. Oavsett skick är det något jag vill ta hand om och ha kvar. Ruttet virke, skrot och otämjbart ogräs till trots har jag älskat denna plats från första stund. Kanske är det så just på grund av dess ofullkomlighet. Rensandet behövs i mitt liv, liksom det vilda. För att det är sån jag är själv. Perfektion och Floridasol 365 dagar om året är inte riktigt min grej.

Det borde vara en mänsklig rättighet att ha ett turangawaewae. När jag ser bilderna på människor som inte vill överge spillrorna av sina hus i Pakistan tänker jag att det är deras turangawaewae de klamrar sig fast vid. Hur ska de nånsin återhämta sig, även från sorgen att förlora sina turangawaewae..?

För inte så länge sen låg även mitt turangawaewae på en ö, som inte skapats av översvämningar men där jag ändå drabbades av mitt livs största katastrof; det var där jag fick veta att min dotter blivit mördad.

Ändå var det just där jag fann själens ro och där skrev jag en sång om kärleken till en plats.

Nu var just den platsen inte bara min och därför är den nu utbytt. För så är det med ett turangawaewae, det kan ersättas av ett nytt - som bättre speglar vem man är - även om man kanske inte tror det i lämnandets skede. För hur som helst behöver man en sådan plats, som en sorts tillvarons galge man kan hänga upp sitt liv på och känna sig som hemma i sig själv.

Vilken plats på jorden är din?




Jag älskar denna plats
av Siv Andersson

Jag älskar denna plats där vinden rör sig fri
fri att stanna upp och sedan dra förbi
Ifrån nord, ifrån syd och från öst och från väst
möts de vind emot vind på den plats jag älskar mest
Och varje vind har kraft att bära hit ett frö
ett frö som får ett liv, vissnar ner och dör
på denna plats, där jag får vara

Jag älskar denna plats där utsikten är fri
Där min blick blir mätt av en ordlös poesi
Där berg och sky blir ett, förenas blå och grå
Och där min väg är grön och mjuk där jag vill gå
Där solen sänker sig, ger sjön sin gyllne glans
och luften fylls av dis, som slöjors svep i dans
på denna plats, där jag får vara

Jag älskar denna plats, där min känsla är fri
Från blå melankoli till glädjens symfoni
Här kan mitt hjärtas rum alltid ha en öppen dörr
Och här så är jag trygg bland rötter ifrån förr
Här kan jag vara jag, just sådan som jag är
bland doft av tall och gran och med smak av bär
på denna plats, där jag får vara

Jag älskar denna plats, där min själ är fri
Där jag kan vara lugn när tiden drar förbi
Där mitt liv fylls av liv ända fram till den dag
då min själ växt sig stark men min kropp blivit svag
Och när kroppen ska bli mull och jag tagit farväl
kan jag flyga här helt fri… Vinden bär då min själ
på denna plats, där jag får vara

onsdag 18 augusti 2010

Myggorna hade i varje fall tajming

Tajming är inte riktigt min grej, i varje fall inte just nu. Med andra ord är min tajming väldigt otajmad. Jag har ju bevisligen haft tajming tidigare i mitt liv, i varje fall när jag blev just jag den där bråkdels sekunden i kampen om ägget för ett halvsekel sen. Men på sistone… näe, icke.

Alltså for jag, den enda gången denna tropiskt heta sommar, till kusten just när regnet hällde ner. (Liksom jag var i Norge när det var mössväder.) Jag tillbringade hela min vistelse på Vrångö i Göteborgs skärgård under ett paraply och jag har suttit i en jacuzzi under bar, men storgråtande, himmel på ett tjusigt hotell i Göteborg, där utsikten skulle varit milsvid om det inte vore för den grå regnridån.

De enda skor jag förde med mig på den resan var ett par Birkenstocksandaler, som jag klafsade runt i tills den ena lät som en ilsken sjöfågel. Nu, någon vecka senare, har den lugnat ner sig lite och inlett ett snattrande samtal med den andra dojan. Det spelar ingen roll hur lätt jag försöker smyga mig fram, det låter ändå som om jag är ute och går med ett tjatigt gammalt gås-par.

I torsdags inleddes ett alldeles enastående stjärnfallstillfälle. Under de tre kommande nätterna skulle man kunna se ett 50-tal stjärnfall per timme. (Jo, visst läste jag också att det vi normala människor kallar stjärnfall inte är det, utan något helt annat. Men jag har förträngt vad, bränd som jag är ända sedan det avslöjades att tomtens skägg inte är äkta. Man har väl lite självbevarelsedrift när det gäller de få magiska företeelser som ändå finns här i livet.)

Sent på kvällen gick jag och J ut i en närbelägen park, för att skåda undret. Och jodå, J kunde raskt kamma in åtta önskningstillfällen. Själv bligade jag stint, trodde jag, men lyckades ändå blinka eller byta ställning varje gång J skrek till av hänförelse. (Möjligen såg jag två, men de var så pyttepyttesmå att de kan ha varit ett rent önsketänkande; jo, man kan nog faktiskt önska sig att man ska få en möjlighet att önska sig.) Att jag har otajmade blinkningar är i och för sig inget nytt, det vet alla som försökt fånga mig på bild. I nio fall av tio ser jag ut som om jag sover, vare sig det är liggande, sittande eller stående.

Nästa kväll somnade jag (på riktigt) innan det blivit helt mörkt, och så var det med det.

Den tredje kvällen gav jag mig den på att här skulle det stjärnskådas. Planen var att spana från hängmattan på kolonilotten. Inget hot om nackspärr (som i torsdags) skulle få hindra mig från att uppleva detta naturens under. Medan J somnade inne i stugan la jag mig i hängmattan och väntade på att mörkret skulle avslöja kvällens fantastiska föreställning. Väntade gjorde däremot inte myggorna, som samlades i stora skaror runt denna oväntade bjudning. När det närmade sig midnatt kunde jag konstatera att den enda glödande sensationen just denna kväll var jag själv. Upphettad som jag var av filtarna jag svept in mig i, i ett misslyckat försök att stoppa myggkalaset, var jag inget annat än ett svävande mirakel för myggsvärmarna som omgav mig. Men himlen var totalt igenmulen.

När man framför humor live lär det handla mycket om tajming, om man vill bli en riktig stjärna. Det kan vara därför som jag aldrig själv framför mina texter på en scen. Men hade jag ändå fått önska mig något nu när stjärnorna föll så ymnigt hade jag nog önskat mig immunitet mot myggbett. För just nu ser det ut som om jag drabbats av mässlingen, även om det kliar som vattkoppor.

Tja, man är väl bara en barnunge trots allt. Så till jul ska jag skicka en lista till tomten och när jag fyller år ska tårtan ha ett hav av ljus som jag ska blåsa ut i ett enda andetag, om det så blir mitt sista. Vad gör man inte för att få önska sig något?

söndag 1 augusti 2010

Ja, vi elsker dette land (kanske mer än vårt eget)

Har varit i Norge några dagar. Landet som är tokvackert och tokdyrt. Extra allt.

Det var inte så länge sen som Norge betraktades som Sveriges lillebror. Men nu är rollerna mer än ombytta; som svensk är man mer som den där fattiga kusinen från landet, från det där landet i öst där asfaltgroparna aldrig lagas och ölen kostar nada.

När man bilar dit undrar man hur landsgränsen drogs…
”Ja, alltså”, sa norrmännen, ”vi nöjer oss med att få allt som är vackert och allt som gör oss rika.”
”Okej, sa svenskarna, ”men då vill vi leka storebror” och så fick vi det ett tag. Men till slut kunde inte ens vi blunda för att vi nog dragit det kortaste strået trots allt.

Men packar man bara bilen full med matvaror, vin och bensin inköpt öster om gränsen kan man åka till Norge och bli hänförd.

Med en sådan längtan far J och jag till nordens tak där vi snitslar oss runt de allra högsta topparna (jodå, Norge är inte bara vackrast, det innehar också höjdrekorden). Jag skriker av förtjusning vid åsynen av fjäll och fjordar och vattenfall, och blir lite hes på kuppen för man hinner knappt andas ut innan nästa skönhetschock dyker upp runt kröken. Uppe på Dalsnibba blir jag så tagen av utsikten att jag börjar gråta.

Emellanåt pausar vi från alla nya intryck i någon hytte, en norsk campingstuga, men just där har skönheten och rikedomen ännu inte gjort sitt intåg. Troligen därför att de mest begagnas av svenskar och sådana ska helst hållas på mattan efter sitt forna storhetsvansinne. Jag misstänker att det obligatoriska ”Ha det!”, som campingvärdarna skickar med en tillsammans med nyckeln, egentligen betyder ”Ha, ha, det kan ni gott ha, skitsvenskar!”, trots (eller just på grund av?) det glada tonfallet.

Alltså har en stuga inga kastruller. Men där finns ett buckligt aluminiumlock, som möjligen kan duga till att värma en pytteliten skvätt vatten till en pytteliten espresso i den största bucklan. I en annan stuga finns det en enda kudde (inga täcken) som på outgrundligt sätt ska fördelas mellan de båda våningssängarna. Just den stugan låg dessutom på 800 meters höjd över havet, så det var tur att jag hade klämt in mitt duntäcke i sista stund bland alla matkassarna innan vi for.

Men utsikten kan norrmännen inte undanhålla oss, och den anstår som sagt ett land som hör till de rikaste i världen. Så under fyra dagar tjuvtittar vi på vatten som virvlar i höjd- och sidled, och vatten som speglar bibliskt sköna naturscenerier och så fjäll, fjäll, fjäll… i det oändliga. Och jodå, vi snitslar oss också fram på Trollstigen, utnämnd till världens vackraste väg (vad annars).

När vi far hemåt igen är jag så mättad på alla vackra vyer att jag bara slötittar mig igenom hela Gudbrandsdalen. Men när vi passerat gränsen vid Charlottenberg (som är som ett enda gigantiskt Lidl uppbyggt för norrmän), och fulheten tar över, då vaknar jag till igen. Den krassa verkligheten passar mig nog bättre, trots allt. För vem kan väl leva i ett drömlandskap för jämnan? Sånt kan ju ge en… storhetsvansinne.






PS. Här tänkte jag lägga in en bild med utsikten från Dalsnibba men efter att ha letat bland alla foton på nätet i en halvtimme ger jag upp. Det finns helt enkelt ingen bild som visar hur överjordiskt vackert det är där uppe. Så du får åka dit själv, om du vill se. Men glöm inte att ta med kastrull och täcke! Ha det!

fredag 16 juli 2010

Allvarligt talat... om sörjande celler som vill stoppa tiden

Först var det värmen som hindrade mig från att skriva, nu är det kylan.

Värmen har gjort min hjärna så trögflytande att mina tankar inte har kunnat mobiliseras till några blogginlägg på länge. Lösryckta formuleringar har svävat förbi som dagsländor eller fallande vallmoblommor och de har bara existerat som svårfångade fragment i nuet.

Den där kylan, däremot, drabbar mig på ett helt annat sätt. Den kommer helt och hållet inifrån och alltid så här års. För när det närmar sig den 18 juli vill jag stoppa tiden. Så har det varit varje år ända sen min dotter Sara mördades just den 18 juli 1998.

Det är inget jag kan förhindra med tankekraft, för det sitter liksom i kroppen. Jag tänker inte ens på vilket datum det är eller på vilket datum som närmar sig. Plötsligt är det bara som om jag inte vill vara med längre. Mina steg blir tunga, mina händer vill inte utföra något och hela mitt inre vill sätta sig på bakhasorna, stoppa tiden.

Så ser jag att mjölken är stämplad med 18 juli. Var jag än köper den nu så är det detta som är bäst-före-datum. Då vet jag varför mitt hjärta plötsligt blivit en kylvara och jag vet att det även är mitt ödesdatum, att den 18 juli var mitt livs bäst-före-datum. Och cellerna minns, eller om det är min livmoder som viskar det till dem ända tills det vuxit till ett rop. ”Stanna! Stop!”, skriar det i mig, och det är tiden som ska lyssna. Det nu som fanns strax innan den 18 juli 1998.

Men min hjärna vet ju att det inte är så det går till. Det vet den trots sitt tröga tillstånd under en glödgande het sol som manar den till siesta. Minnet kan också berätta att det varje år blir bättre redan den 18 juli. För då, när gryningen just passerat… just den tidpunkt då Sara andades för sista gången… då lugnar sig kroppen igen. Den slutar bråka och förlama, står där medgörlig och stillsam vid Saras grav där mina omsorgsfulla modershänder just placerat ett hjärta, fyllt med rosor, och ett av mina diktkort.

Och jag läser dikten högt för Saras svävande själ. Men ordet längtan byter jag ut mot saknad. För just då vet jag ju, med hela min sörjande varelse, att tiden inte går att stoppa. Inte ens vrida tillbaka.



Längtar efter dig

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

måndag 21 juni 2010

Tantvarning utfärdad

På sistone har jag testat några nya yrken. Som körsångare gjorde jag ingen större succé, särskilt som jag missade själva konserten eftersom jag tog fel på dag. Dessutom var det erbarmligt svårt att memorera sånt som texter och altstämmor. Ingen doakarriär för mig alltså. Men mina insatser som home stylist hos en vän som nu sålt sitt hus till drömpris (för honom alltså) har fått folk att applådera av förtjusning. Lika prisad blev den vegetariska maten och dukningen (även den bitvis vegetarisk) som jag åstadkom till ett par vänners bröllop. Kock och dekoratör/florist är alltså tänkbara karriärval även de.

…om det inte vore för att jag misstänker att jag håller på att bli lite för gammal för att hoppa på nya tåg. Till min stora förskräckelse finns det nämligen några tantvarningar i mitt beteende just nu.


Alarmerande tecken på ”tanteri”:

1. Efter att i hela mitt liv ha tyckt att pelargoner är den tråkigaste och absolut tantigaste blomman, näst efter den extremt fula tagetesen, har jag plötsligt fullt med pelargoner i mina fönster. Visserligen inköptes de till home styling-projekter eftersom de var billiga och erbjöd mycket blomster för pengarna samt, enligt inredningsmagasinen, just nu är väldigt inne även bland unga människor. Men… faktum kvarstår: jag lever numera i ett hav av tantblomman nummer ett. (Och jag funderar på om dess popularitet bland tanter kan bero på att blommorna visserligen vissnar men mirakulöst åstadkommer nya, fräscha exemplar lika snabbt. En tantdröm, eller?)

2. Jag har börjat gilla kaffebröd. Ännu har jag inte fallit så lågt att jag äter sockerkaka, muffins och andra obegripliga skapelser som bara är ätbara på smetstadiet. Men… jag kan plötsligt drabbas av en oemotståndlig längtan efter en viss toscamazarin som bakas i ett visst bageri i ett visst kulturreservat i stan. Och plötsligt tycker jag att en kopp te med ett sådant underverk är höjden av lyx och alltså överträffar ett glas iskall cava till veckans avsnitt av Spanarna. Vin&Spanarna-traditionen är hotad! Min ungdomlighet likaså…

3. Jag har börjat se fram emot lördagar, inte som den dag då man verkligen kan festa till, utan som den dag då veckans roligaste korsord kommer i DN.

4. Till min stora förvåning slänger jag mig plötsligt med uttryck som ”för allt vad tygen håller” och ”tända på alla cylindrar”, vilket fick en av mina yngsta facebookvänner att kommentera att ”just precis där kan man faktiskt ana åldersskillnaden oss emellan”.


Och det är väl just så det är, även för mig, att jag börjar ana en åldersskillnad… fast jämfört med mig själv för en liten tid sen. Alla de här tecknen har nämligen gjort entré bara under de senaste månaderna.

Idag fyller jag 53, men igår sa jag till min egen mor att jag fyller 54. Ska jag hålla på så här kommer jag väl att vara 60+ innan veckans slut…

Men när jag då firar att jag blivit pensionär är det min innerliga önskan att min dotter (som för sjuttielfte gången på ett år inlett en ny jobbkarriär) är festens DJ. Och att hon bara spelar det allra senaste inom clubmusiken: house, dubstep, breakbeats och häftiga remixlåtar som får dansgolvet att vibrera…

För än så länge föredrar jag Fabric Live (googla på det, ni som är 30+ biologiskt eller till sinnet!) framför BAO (googla på det, alla ni andra!). Röyksopp är fortfarande min favoritgrupp… och jag har under hela våren öst loss varje fredag på DansJam (kolla på Facebook!), där jag varit den absolut äldsta deltagaren (till och med som 52-åring).

Så, hmm… kanske ändå… att jag ska starta en ny karriär som dansare...

torsdag 3 juni 2010

Somligt ska helst inte inplanteras

Är verkligen inte lottlös. Det känns i händerna så här års. Jag gräver och gräver och funderar över varför just ogräs är så livskraftigt. Vore det som folk skulle det fatta att det inte är välkommet när det körs på porten gång på gång. Men den stackars pionen som jag råkade hugga av en liten rotbit på, den lär väl aldrig hämta sig igen.

När jag lägger mig på kvällarna är händerna halvt bortdomnade och när jag sluter ögonen ser jag ett virrvarr av rötter. Det märkliga är att trots att kirskålens rötter lyser så vita mot den svarta jorden kan man gräva runt hur mycket och hur djupt som helst och ändå missa en centimeter rot… som snabbare än en glass smälter i solen har bildat ett nytt livskraftigt bestånd.

Den där munken som i gott uppsåt förde in kirskålen till Sverige, eftersom den lär vara bra mot gikt, har nog hunnit ångra sig ett oräkneligt antal gånger om han från sin himmel kunnat höra hur han förbannats av hundratusentals förtvivlade trädgårdsodlare. Själv känner jag dock en viss sympati med honom. Han visste ju inte vad han ställde till med och, nu ska det bekännas: jag har själv varit i en liknande situation – om än i mindre skala.

Jag är inte den mest nitiska kolonisten och jag för därför en ojämn kamp mot oönskade växter. Mina kolonigrannar däremot ståtar med perfekta odlingar och blänger ibland på mina yviga bestånd av nässlor, åkerfräken, åkervinda, maskrosor, kirskål och andra värstingar som gärna har sitt tillhåll på just min lott.

För ett par somrar sen skulle planteringarna på min dåvarande innergård, alltså utanför huset där jag hyrde lägenhet, förvandlas till ”lättskötta asfaltsytor”. Självklart försökte jag rädda så många växter jag kunde, så pioner, irisar och hallonplantor fraktades medelst skottkärra till min kolonilott. Lass efter lass.

Nöjd med min insats och att jag på detta sätt skulle förhöja det estetiska värdet på mina planteringar började jag gräva ner mina nyförvärv. En av grannarna kom förbi och sa misstänksamt: ”Du har väl inte med några mördarsniglar i det där?” Nej verkligen inte, svarade jag för jag hade då aldrig sett en enda snigel där jag bodde.

När jag kom hem några timmar senare tog jag ändå en titt bland resterna av planteringarna… och hjärtat nästan stannade när jag fick syn på den första snigeln…sen en till och en till…Och det var bara de tre första av vad som komma skulle…

Herregud, jag hade planterat mördarsniglar mitt i koloniområdet! Panikslagen kastade jag mig på cykeln för att… ja vadå? Alltså, vet ni hur litet ett mördarsnigelägg är egentligen. Och att en enda snigel lägger 400 ägg på en säsong. Det och mycket annat tog jag reda på och sedan ägnade jag kvällar och tidiga morgnar åt att finkamma jorden. För att det inte skulle väcka misstänksamhet var jag tvungen att vara mer diskret dagtid.

Efter någon vecka var gården där hemma överbefolkad av sniglar. Mitt liv var en mardröm och kirskålen gav jag blanka fasen i. För nu såg jag för mig hur hela koloniområdet snart skulle invaderas av sniglar. Och det var min lott som var epicentrum för katastrofen. Mina grannar skulle verkligen hata mig nu…

Visserligen fanns det mördarsniglar en bit utanför området men ingen hade ännu tagit sig in. Så ett tag fantiserade jag om att jag skulle kunna kasta in några sniglar utifrån, in på de yttersta lotterna. Bara för att det inte skulle vara så tydligt att det var jag som orsakat katastrofen. Men jag är trots allt en ganska godhjärtad person så just det gjorde jag inte.

Efter två veckor, den tid det tar för äggen att kläckas, kunde jag sluta rensa bort sandkornssmå partiklar och enbart fokusera på rörligt innehåll i jorden. Nu följde en period då allt mikroliv utrotades i de misstänkta planteringarna. För inte vet jag skillnaden på en maskbebis och en snigeldito.

Efter fyra-fem veckor kunde jag äntligen blåsa faran över. Det värsta som kunde hända hade inte hänt! Visserligen var J lite surmulen över att jag hade ställt in alla semesterreseplaner men mina kolonigrannar verkade nöjda med att jag äntligen hade rensat mina rabatter, mirakulöst minutiöst dessutom!

Senare den sommaren pratades det om att mördarsniglarna fanns vid norra grinden (fjärran från min lott). Förra sommaren var läget detsamma och detta är mer än märkligt eftersom grinden är en gles stålrörskonstruktion som börjar ett par decimeter ovanför marken. Men en mördarsnigel kanske är hederligare än man kan tro och inte den som tar sig in genom låsta entréer.

Men nu har jag just hört att de första har tagit sig in på området via den norra entrén. Kanske bjöds de in av en annan kolonist som hamnat i samma situation som jag. Eller så blev helt enkelt frestelsen för stor till slut för den väntande snigelkaravanen. Allt de kunde se på andra sidan stängslet tydde ju på att det verkligen var Paradiset de kommit till.

Själv bävar jag (än en gång) för att min lott snart kommer att förvandlas till Helvetet, där jag ständigt tvingas utöva masslakt på horder av äckliga rostbruna kryp. Såvida de inte kan dresseras att bara äta kirskål och annat ogräs, förstås…

torsdag 13 maj 2010

En viss söndring kan väl skyllas på tidningsbudet men…

Vi har hängt ihop i över 30 år, ända sen jag var tonåring. Men med åren har vi fått alldeles för skilda intressen och till slut stod jag bara inte ut med sportfixeringen, avsaknaden av kulturell finess, det överdrivna intresset för petitesser…

Men det värsta var ändå humorlösheten. Den där glimten som fanns förr, vart tog den vägen? Jo förresten, jag vet att det mesta dog i och med att Marie C och Anna J – som var så kul och verkligen fick mig att skratta – inte fick vara med längre. Marie brukade komma varje torsdag, minns jag. De morgnarna var det särskilt lätt att stiga upp ur sängen.

När de roliga, fantasifulla influenserna utifrån försvann hade jag liksom ingenting att se fram emot längre. Dessutom blev viktminskningen och dyslexin ett allt större problem (ovanpå allt jag radat upp inledningsvis).

Så nu har jag gjort slut. Ja, egentligen testade jag ju för ett tag sen, gjorde ett uppehåll på några månader för att se hur det var. Jag hade till och med en annan då. Och som jag njöt… särskilt under de långa söndagsmorgnarna i sängen. Där fanns allt det där jag hade saknat: humorn, kulturen, det oväntade... En helt ny värld öppnade sig. Bokstavligen! Och bildligt med, för den delen.

Så nu har jag alltså gjort slut med min gamla på riktigt. För alltid, som det känns nu.

Visst har det snackats om förändring. Allt skulle bli så bra nu fick jag löfte om för ett tag sen. Men jag kan inte se något som gör skillnad, inget som skulle få mig att vilja komma tillbaka. Små förändringar i looken har ingen betydelse när innehållet är precis lika trist som förut. Det är mycket same old shit över den remaken.

Så… bye, bye NA!



PS. Initialerna står för… hur var det nu igen… tänk vad fort man glömmer. Nerikes nånting… Äsch, Numera Avslutad måste det ju vara. Förresten kommer snart DN (som jag kärleksfullt kallar Den Nya) hem till mig igen. Varje dag, i ur och skur. Och det ska bli alldeles, alldeles… underbart. Även om budet säkert kommer att trasa sönder den ännu värre, så tjock som den är. DS.

söndag 2 maj 2010

Körsång med luddiga stämmor

Jag har börjat sjunga i kör – mest för att ta reda på varför det är så omåttligt populärt att sjunga i kör. (Ungefär av samma anledning som jag undrar varför Ullared är Sveriges populäraste turistmål, men just dit är jag inte på väg ännu.)

Det är jag och sisådär en halv miljon andra svenskar som sysslar med körsång, även om vi ju inte gör det i en och samma kör. Det finns hellre-än-bra-körer, som Våga-sjunga och Alla-kan-sjunga, och så finns det mer professionella körer som innebär att man helst ska ha inlett sin bana i Adolf Fredriks goss- eller flickkör.

Just den sortens skolning har ingen varit i närheten av i min kör, även om gudarna ska veta att vi skulle behöva den nu. Däremot betalar vi alla hyra till det kommunala fastighetsbolaget Öbo. Därmed har det flesta som främsta merit att vi brukar ta bort luddet i torktumlaren men stämmor är något vi hittills mest förknippat med hyresgästföreningens årsmöten.

Att Öbo valt att starta en kör skulle kunna vara ett led i att förbättra boendemiljön genom att försöka förvandla ett gäng missljudande duschsångare till något som inte i första hand betraktas som en störande olägenhet av övriga grannar.

För att genomföra detta Don Quijote & Sancho Panza-projekt har de superduktiga körledarna Gunnel och Fred Sjöberg anlitats, liksom proffspianisten Göran Bejstam. På icke redovisade grunder är det hela dessutom ett EU-projekt. Sådana brukar handla om missväxt (missljud?), glesbygd (avfolkning enl. föregående stycke?) och forskning (det är ju redan påvisat att antikropparna i blodet ökar vid sång, så en tes kan vara att immunförsvaret stärks för att kroppen behöver försvara sig mot de missljud somliga frambringar).

Troligen är det så pass outhärdligt för körledarna att man vill avverka det hela på kortast möjliga tid. Tre gånger har vi 200 (!) glada amatörer i Öbo-kören övat. Ingen kan några texter och vi glömmer våra stämmor i samma sekund som körledarna släpper taget om just vår grupp.

Ändå kommer vi tillbaks! Det fina med kråksången (aldrig har väl detta uttryck varit så passande!) är nämligen när Fred Sjöberg läxar upp oss för att vi sjunger för såsigt. Då kraxar vi än värre, för ingen kan skälla så roligt som han. Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att just det skulle vara den stora behållningen, men jag kan varmt rekommendera honom även för andra boendeprojekt (som exempelvis tvättstugekonflikter om luddfilter).

Som det ofta är när EU är inblandat ska det hela naturligtvis avslutas pampigt och storstilat. Efter bara två körövningar till har vi premiär i Örebro Konserthus, där vi ska köra Nikola Sarcevic, som gjort internationell succé i Millencolin (!), och Anna Sahlene, som garanterat kommer att sakna kören från Melodifestivalen. Men vi slipper skämma ut oss bakom rapparen Osten af Mozzarella. Han, som är minst känd, är den enda som tänker på sitt rykte och kör solo.

Min tanke nu är att jag alltid kan låtsas att jag sjunger, när jag väl står där på scenen, men jag befarar att alla de andra deltagarna tänker likadant. Risken är alltså att publiken kommer att få se en brokig samling förvirrade hyresgäster som alla gått med i Alla-kan-vara-tysta-kören.

söndag 18 april 2010

Saker jag undrar över… 6. Om aska

Har det verkligen varit mulet idag? Eller var det askmolnigt?

Är det inte märkligt att nu när luftrummet är så stilla, och helt i avsaknad av mänsklig närvaro, blåser vindarna som galna därute?

Varför är askmolnen, i motsats till de mörka åskmolnen, rosa på väderkartorna? Försöker man avdramatisera askan med gullighetens och det oskyldigas färg? ”Ingen rädder för vargen är...eh... om vi återger molnet babyskärt”… eller hur tänkte meteorologerna?

”Askan är ofarlig för människor om den finns på hög höjd”, säger WHO och Socialstyrelsen. (Det måste ju även gälla meteorer, virvlande gjutjärnsstekpannor eller andra potentiella faror som vi omöjligen kan konfronteras med så länge de befinner sig några tusen meter ovanför oss.) Men varför sägs det inget om vad det innebär om (läs:när) askan plötsligt faller ned? Vilket rimligen kan och måste hända när som helst… (Alltså, förutom att det talas rätt mycket om att djuren i så fall bör hållas inomhus.)

Slutligen, och det här bekänner jag högst motvilligt, undrar jag om det ändå inte är jag som ligger bakom den uppkomna krissituationen… I tisdags eldade jag nämligen upp en hel del vissen växtlighet i en tunna på min kolonilott. När jag var färdig samlade jag ihop askan i en hink eftersom jag har hört att aska är bra för växtligheten (förutom för den som blir uppeldad, alltså). Och jag hade verkligen för avsikt att sprida ut askan på min lott, jag visste bara inte var och hur askan ska appliceras. Alltså tänkte jag en hel del på detta förfarande men jag gjorde ingenting… fast jag planerade att göra det på torsdagen.

Fattar ni? Hur stora är oddsen egentligen för att detta bara är ett rent sammanträffande?!? Att samma dag som jag för första gången i mitt liv tänkte sprida ut aska på marken, så kommer det ett askmoln från Island och tar över…

Tankens kraft sägs ju vara oändligt stor, alltså är den betydligt större än kraften hos en isländsk vulkan… Så, förlåt alla ni som drabbats av inställda flyg och andra olägenheter… Imorgon ska jag ställa allt till rätta och sprida ut det där innehållet i hinken. Så håll djuren inne, är ni snälla! (Särskilt du som eventuellt råder över den där feta kaninen som käkar upp mina tulpaner.)

lördag 10 april 2010

Förunderliga frön & frihetens fräknar

Försådde frösådden... och får se att flera frön är så försåtligt små att man lätt försår sig. Så nu frodas flera fruktsamma, friska frön förgäves… och att förgöra förgroende frön är ett förfärande förfarande för fröfränder.

…..

Till min stora förundran frodas försådden, alltså, men på min kolonilott har spirandet ännu inte riktigt kommit igång. Så sent som förra helgen var jag där och skottade snö (!) och jag ber till gudarna att det var för sista gången den här efterhängsna och massiva vintern.

När jag väl fick undan en del av det tjocka snötäcket tittade några snödroppar fram: taniga, bleka och skira men ändå starka som små tennsoldater. De hade alltså gått i blom under tyngden av en halv meter snö! Så i mitt nästa liv kan jag gott tänka mig att vara snödroppe.

Annars tillhör jag den minoritet kolonister som odlar hellre än bra och ogräset lär väl få övertaget även denna sommar. Vissa dagar odlar jag ärligt talat hellre fräknar i hängmattan än rensar rabatter. Så varje sommar förvånas jag över varje blomma som ändå går i blom.

På den ena ytterväggen till min enkla stuga har jag skrivit en av mina kortdikter och den säger en del om varför jag är kolonist (utöver det där med hängmattan):


TRÄDGÅRDSGLÄDJE

När man har en trädgård
tar mörkertiden slut
då blomsterlökar sprängs
av växtkraft som vill ut.

Så härligt att få följa
allt som händer i rabatten,
se växandet ta fart
av näring, skydd och vatten.

En närvaro i livet,
som inte kräver ord,
i händernas kontakt
med plantor, frön och jord...

Det är en särskild njutning,
ja, en känsla helt enorm,
när allt sen exploderar
av dofter, färg och form.



Så för mig gör det inte alls ont när knoppar brister, däremot hugger det lite i hjärtat att jag nu måste göra utrensningar i frösådden.

torsdag 1 april 2010

Allvarligt talat... denna torsdag som skär i hjärtat

Skärtorsdag 2010…
och det skär mig i hjärtat att min Sara inte finns längre.

Min kropp gav henne livet
...en annan tog hennes liv.

För tretti år sen slog hennes hjärta
för sista gången inuti mig.
För snart tolv år sen slog det
för sista gången inuti henne…

Hon skulle ha fyllt 30 idag, haft en stor fest…
och jag skulle ha gett henne 30 röda rosor
för all min kärlek…

Från ett hjärta till ett hjärta,

brukade vi skriva till varandra.
Nu lägger jag rosorna och ännu ett stenhjärta
på hennes grav istället.

Från ett hjärta
tungt som sten
till ett hjärta som slutat slå.

Skärtorsdag
Hjärtat rispat…
blöder…
för allt som inte får firas.

måndag 29 mars 2010

Att sova är ingen barnlek

...såvida man inte är ett kolikbefriat spädbarn förstås. Eller en tonåring. Eller en katt… Eller den där tjejen jag var ute och tågluffade med när jag var ung. Under en nattlig resa på ett italienskt tåg var det så tjockt med folk och fä att vi klämde in oss i ett litet tvättrum för att åtminstone få ståplats. Där hängde min vän upp sig i sin jacka på en krok, sen somnade hon tvärt. Gud så imponerad jag var... och avundsjuk.

Själv har jag alltid varit rätt störd när det gäller sömn och numera tillhör jag en grupp som definitivt sover hellre än bra: kvinnor i klimakteriet. Vi som vallar istället för sover om natten. För er som inte är så insatta i just den problematiken kan jag berätta att det inte nödvändigtvis betyder att vi är uppe och vallar kor i månskenet. Inte heller får, som man ju annars rekommenderas att räkna vid sömnsvårigheter. Nej, en vallning är som att få en blixtsnabb släng av en tropisk febersjukdom. Nattetid fungerar den utmärkt som opåkallad väckarklocka med randomfunktion. Vallningen varar mindre än en minut men resultatet kan ändå liknas vid att man fått sig en omgång med trädgårdsslangen och man somnar definitivt inte om på en kafferast.

Förutom det tillhör jag också gruppen grubblare, eller ”visomliggervaknaochfunderarpåalltifrånhurvärldsproblemenskalösastillnärvardetnujagskrevuppnästatvättid?” Ja, det finns inget som är för stort eller för litet för att hjärnan ska gå på högvarv nattetid. Timme efter timme…

Därför nappade jag direkt på en annons där man efterlyste deltagare till ett forskningsprojekt om sömnstörningar. Blev man en av de lyckligt lottade skulle man få hjälp av en kognitiv beteendeterapeut. Alltså en sån där terapeut som brukar bota folk som är livrädda för hissar, spindlar eller dörrhandtag medelst konfrontation med desamma. Vad man konfronterar vid sömnproblem vet jag inte. En mardröm eller en säng, kanske?

Den första antagningsintervjun skedde på telefon och efter en tid fick jag veta att jag ”gått vidare” till en personlig intervju. Natten innan var jag uppstressad som inför en Idol-audition och när jag kom till universitet hade jag svårt att koncentrera mig på frågorna. Men just i det här fallet borde det väl ändå vara meriterande att vara mera trött än skärpt. Det visade sig sen att det inte spelade någon roll hur jag svarade för jag tillhörde ändå inte vinnarna, som valdes ut genom lottning. Som tröstpris fick jag en bok och två tian-lotter och kunde skrapa fram en vinst på en tia. Olika falla ödets lotter, alltså, och även turen lär vara en randomföreteelse.

I fredags skulle jag se Sissela Kyles föreställning Dina dagar är räknade. Jag var otroligt nervös för att jag skulle somna eftersom jag sovit alldeles för lite natten innan. Jo, det har hänt att jag nickat till på teater förut. Hur fantastiska de än är där på scenen, kommer det ofta ett läge då skådisarna tar över de där fårens roll som sömnpiller, fast mycket effektivare.

En gång somnade jag mitt i en monolog med Tomas von Brömssen. Eftersom jag satt bara några meter ifrån honom, och har ett hår som belyst bakifrån förvandlas till en uppseendeväckande gloria, blev jag livrädd att han skulle känna igen mig när jag något år senare skulle bli presenterad för honom av Ulla Skoog, backstage efter premiären på Rent under. ”Det här är Siv, hon som har skrivit tant- och farbrorsmonologerna”, hojtade hon till Tomas som spärrade upp ögonen så där som bara han kan. ”Va, är det du!!?” skrek han och rusade fram emot mig. Nu klipper han väl till mig, tänkte jag, men istället fick jag en varm och svettig kram. Antingen hade han bortträngt bilden av mig eller så lät han min manusinsats släta över mitt tidigare så förolämpande beteende.

Jag förstår inte hur kulturtanterna gör. Alla dessa medelålders kvinnor som utgör sådär 80 procent av teaterpubliken. Hur lyckas de hålla sig vakna? Och hur kan Sissela Kyle stå där kväll efter kväll utan att ramla ihop. Hon är ju också i den åldern som kallas övergångsåldern (även om den borde heta undergångsåldern, så tappad på kraft som man blir). Mest nervös var jag för hur hon skulle gissla mig om jag somnade... min plats var nämligen mitt på första raden.

Alltså efterlyste jag bra tips på Facebook, vilket ledde till att jag gjorde en Yoga Nidra-meditation, käkade raw food och låg på spikmatta (”en kort stund ska det vara, annars somnar man istället”)... och laddad med en flaska med orden Well och Focus och Skärpa i versaler på etiketten begav jag mig till teatern. När jag även stjälpt i mig mitt livs första energidryck satt jag, till min stora förvåning, alert som en mört hela föreställningen igenom. Sen hängde jag med till en pub av bara farten och där fick jag till och med komplimanger för att jag såg så strålande pigg ut.

Nu kan det ju ha bidragit att Sissela Kyle var så ohemult pigg där på scenen, förutom att hon är intelligent, rolig och egentligen ser ut som om hon fått sig ett större antal bonusdagar tilldelade – jag vet, för jag satt som sagt ganska tätt inpå henne och några ålderstecken var inte ristade i det ansiktet, tro mig!

Hursomhelst är jag tillbaka i brist-på-sömn-träsket igen. Det är verkligen synd att jag inte fick den där kbt-hjälpen, för jag inser ju att det är i mig som det är något lurt. Inte vet jag hur jag kan somna på en alldeles fantastisk föreställning men inte i min egen säng och absolut inte på en flygresa till Thailand. Det är just under såna långresor man verkligen fattar varför det är en av de mest effektiva tortyrmetoderna, att hindra folk från att sova. Det är bara det att jag torterar mig själv, om än ofrivilligt.

Boken jag fick, då? Jo, det är en väldigt vacker självhjälpsbok och den är säkert väldigt bra. Men än så länge har jag bara kommit till att räkna fåren på framsidan. De är fyra. Tillsammans med fårskallen som trött och virrig skriver detta är vi alltså fem…

Men utan tupplur får man tuppjuck, så endera natten måste jag ta itu med den tuffa uppgiften att försöka lära mig sova. Det där som minsta unge bara kan, utan någon som helst vägledning. Det är verkligen ingen ordning på allting, som Pippi brukar säga.

Sov gott!

onsdag 17 mars 2010

Allvarligt talat… om skratt

När jag gick i skolan hade vi roliga timmen. Den behövdes för att man skulle orka med allt det andra, allvarliga.

Än idag har jag samma behov, och än idag infaller roliga timmen på en fredag. Det är då mitt favoritradioprogram Spanarna sänds. Den stunden är helig för mig, jag svarar inte ens i telefon, och så har det varit de senaste 20 åren. Från början var programmet verkligen en rolig timme långt, sen kortades det ned till en halvtimme men efter ramaskrin från fansen är det numera på trekvart. Tidsmässigt alltså, annars är det väldigt genomtänkt.

På en lyckad tjejträff finns det både skratt och allvar och det pendlas lätt däremellan. Likadant är det i alla goda relationer. Och min morgontidning måste innehålla en del texter som uppväger allt det tunga, svåra som rapporteras från världens alla hörn. En bra kåsör är guld värd för en tidning, det har tidningsmakare alltid känt till. Ända tills nu, verkar det som.

Min lokala morgontidning sa upp sina externa kåsörer, fantastiska skribenter som Marie Carlsson och deckarförfattaren Anna Jansson, med motiveringen att man ville bereda plats för annat i tidningen. Och vad hände? Jo, Nerikes Allehanda blev Nerikes Enahanda. Att den blivit så trist så att klockorna stannar är en underdrift. Sen undras det varför tidningen förlorar så många läsare… och jag blir helt klart snart en av dem efter 30 år som prenumerant.

Dagens Nyheter har ju den anrika sidan Namn och Nytt. Men nu går det rykten om att sidan ska bantas, vilket resulterat i en snabbt växande protestgrupp på nätet. Jag hör till dem som värnar om den men NoN var absolut roligare på Ingemar Unges tid, när den befolkades av riktigt roliga kåsörer. Numera skrivs det mest om fåglar och fäbodar. Just det är lite väl mossigt för mig. Och så görs det små obegripliga försök till ”oneliners” som:
”Pensionssystemet kirr i kassan.”(?);
”Skolpengen som slant.”(??);
”Pengarna eller portföljen? Såfan heller.”(???)
Allt är exakt återgivet från DN 2010. Kanske är det kul om man är ekonom, vad vet jag, men jag fattar ingenting.

Kanske är jag inte som folk över huvud taget. Saltön som sänds på svt är ju en omåttligt populär serie. Men den går ju bara inte att ta på allvar för någonting. Jag såg det första avsnittet och då skrattade jag verkligen. Jag vet att Saltön inte utger sig för att vara en komedi, men det blir faktiskt väldigt kul när manus saknar innehåll, skådisarna saknar regi och det hela saknar genomtänkt klippning och allt annat som annars är brukligt vid en dramaproduktion.

Det som är roligt och smart är utrotningshotat, trots att det är så smart att vara rolig även i ett mer seriöst sammanhang. Min favoritspanare Sissela Kyle är en av få som kan den konsten, se bara hur briljant hon tog sig an de sju dödssynderna på svt. Därför ska jag snart se om hennes föreställning Dina dagar är räknade för andra gången. Live, på en scen nära mig, som en vårlig injektion av livskraft. En rolig timme då och då är helt enkelt en livsnödvändighet.

Du blir vad du äter, sägs det. Det som kommer in är det som kommer ut, alltså… och jag är helt utsvulten och utarmad på roligheter just nu. Så till dig som orkat ta dig igenom den här texten (som jag själv nästan tråkats ihjäl av att skriva ned) vill jag säga: förlåt för att den är så trist skriven men jag är helt enkelt inte på så bra humör just nu. Veckans roliga timme är trots allt bara en gång i veckan och nu är det två långrandiga dagar kvar till fredag.

Men till dess kan ju både du och jag klicka på favoritlänken här till vänster. Marie C är smart och rolig så ofta hon kan och garanterat varje torsdag, precis som innan NA tog bort hennes spalt. Vissa traditioner ska man helt enkelt inte rucka på, särskilt inte de som får oss att skratta – även om de inte fyller upp en hel timme.

….

Några andra, mer filmiska guldkorn att skratta åt är:
Landet Brunsås på svt play, särskilt avsnittet där Erik Haags son Dino ska vänjas vid att äta lever.
Åh, Herregud på svt med en annan av mina favoritspanare Jonas Gardell. Särskilt hans predikan på temat ”Kom ketchup så går vi”.
Christine på kanal 5 med Julia Louis-Dreyfus från Seinfeld i huvudrollen (sänds sent på tisdagskvällar och går inte i repris, helt enligt tidens dehumoriserande tecken ).
Black Books en hejdlöst kul teveserie om en ytterst motvillig bokhandlare (finns att köpa som dvd-box).

Andra tips emottages tacksamt!

:-D

söndag 7 mars 2010

Yrar ni, så yrar jag

Det är schlageryra i stan. Det har verkligen märkts sen minst en vecka tillbaka. Uppslag efter uppslag har lokaltidningen redovisat hur stan verkligen satsar. Nu när melodifestivalen äntligen, äntligen kommit till stan. Just reportaget om hur arenachefen mödosamt kämpat för att få andra chansen var särskilt hjärtknipande. Jo, han hade satsat på att få just andra chansen eftersom arenan bara kan svälja 3000 personer. Så varje gång när just den huvudarrangören var på besök med ett arrangemang hade han sett till att inget, absolut inget fattades och att servicen var på topp (underförstått: ”men alla andra har försummats”).

På stan har det bubblat och sjudit hejdlöst av alla jippon. I alla fall enligt alla jätteannonser . I bitande kyla har folk fått kasta tärning på ett snöfyllt torg och…? Tja, vet inte om det varit så mycket mer men Schlageryran regerar i stan.

När dagen d äntligen är inne, går jag på eftermiddagspub med några vänner. När vi bryter upp är det nån timme kvar till festivalstart, kanske ska jag ändå titta…? Vid ett rödljus blir jag och E stående med våra cyklar. På andra sidan övergångsstället står en väldigt uppklädd familj med en glittrig banderoll. De båda unga döttrarna skriker alkisar, aaalkisar... till oss, fast vi bara tog varsitt glas på puben. Men när dom sen passerar ser jag att det står Alcazar på banderollen. Dom är så klart på väg till den stora yran… Jag darrar till av att få komma så nära själva evenemanget. (Eller om det är för att jag fryser.)

Med nyinköpta chips bänkar jag mig framför teven. För att känna att det pågår just här och nu. Här i min stad. Något så stort har väl knappast hänt sen JB Bernadotte var här för 200 år sen, vilket också ska firas i år. För nu har stan verkligen fått vittring på yra.

Så jag är lika på som teven. Jag vill känna fläkten från schlagerfläktarna. Och kanske får jag se nån jag känner i publiken. Nähä, inte det… för hej vad det går undan när det väl kommer igång. Kameraåkningarna är snabba som formel 1-bilar de sekunder publiken är i bild, är det yra så är det.

Jag chipsar och dippar, och fettet är mycket mer härdat än jag. Så efter två, tre… eller var det tretti… framträdanden med samma artister och samma låtar blir jag ändå lite yr och definitivt illamående. Så där som när jag åkt karusell.

Kanske var det just det jag gjorde också. Nöjeskaruseller kan vara ganska försåtliga, suga tag i en utan att man har en aning. Men jag är ändå nöjd med att jag slapp betala 600 kronor för att sitta och vifta med en ballong under tiden.

Dom som vinner är väldigt lika varann – och Agneta Fältskog. Samma leenden och samma hår. Samma lycka. Fast vinner gör dom ju inte, dom går bara vidare till… eh..tredje chansen?

……

Själv tillhör jag förlorarna. För i en annan del av stada pågår en helt annan festival, en festival värd namnet. Systerskap är fyra dagar med mängder av framträdanden, med allt ifrån mongolisk skönsång till modevisning med Fröken Svår och teater med Bitterfittan Airlines. Man blir rörd, road och hänförd. Allt är helt gratis och ingen viftar med ballonger. Jag vet, för jag har varit där. Även om jag missade det hela just på lördagskvällen, då det (ser jag först efteråt) utlovades ett band ”som får publiken att dansa i taket”. Snacka om festivalyra, men just den chansen tog jag alltså inte… Kan man få en andra chans, tro?

onsdag 24 februari 2010

En konspirationsteori full med snömos

Jag har fått mitt lystmäte när det gäller julkortsvyer för åratal framöver. Snöstormarna har förvandlat stans samlade hustak till ett fjällandskap, och det råder allmän lavinfara – mitt i stan! När det pinade som värst i lördags pulsade jag och ett par vänner genom snödrivorna på stan. Vi skulle på lokal och roa oss men vi kände oss mera som de där barnen på Frostmofjället.

Snön begraver cyklar och bilar, staket och häckar… Alla gränser vi människor satt upp är helt utsuddade, och vi skottar för glatta livet. Men vi hinner knappt komma in förrän snön varit där och täckt över alla våra spår. Och vi kämpar på, med våra bara händer i vårt anletes svett, tills klirret från istapparna som bildas i håret är allt vi kan höra i det ljuddämpande snötäcket.

Allt är vitt så vitt jag kan se, som ordvitsaren Jonas Hallberg säkert skulle uttrycka det.

Naturen håller på att ta över, och inne i matbutiken känns den där polarbröd-renen plötsligt helt naturlig, inte bara till sin storlek. Nu är det allt det där andra, det inplastade och inplåtade, som känns fel och konstlat. Liksom torgen med sina märkliga fontäner och gallerior.

Men låt er inte luras av de lantliga vyerna med solglittrande snö och pratet om att det minskar depressioner. Det till synes så julstämningsfulla är inte så oskyldigt som det verkar. Snart, mycket snart, har naturen tagit ut sin rättmätiga hämnd för att vi täckt över den med asfalt och betong. Det pågår ett krig därute. Ett snökrig värt namnet!

Alla är vi mer eller mindre insnöade vid det här laget. Och en efter en drabbas vi av snömos i hjärnan. Jo, jo… det är sånt som kallas biologiskt krigföring.

Att båt-, flyg- och tågtrafiken lamslås är bara början av en välplanerad strategi, och all den där snön vi bombarderas med kan faktiskt vara förtrupperna till… Ta da! Den Stora Syndafloden! Att inleda det hela i form av snö är ju ett genidrag: Syndafloden goes under cover, innan vårfloden tar vid. Vårflod? Ha! Det kan man ju försöka inbilla sig. Nä, nä! I år kommer den att dränka allt, eftersom all snö i ofruset tillstånd kommer att förvandlas till Niagarafallen XL, fast på tvären.

Men… nu finns det ju tack och lov personer som har fattat vad som är på gång. Och då menar jag inte Jehovas vittnen, som tror att det räcker att man går runt och delar ut sladdriga tidningar med otidsenliga barnboksillustrationer för att man ska klara sig. Nej, de här personerna är rustade till tänderna. Jag har nog sett dem nattetid. Hur de, när alla andra sover, kämpar mot snömassorna med skräckinjagande monstermaskiner, typ stridsvagnar, som skyfflar ihop och sprutar upp snön på lastbil efter lastbil… som sen transporterar bort lass efter lass till de hemliga snötipparna. Innan den här vintern hade väl gemene man inte ens hört ordet snötipp. Men nu har det läckt ut att de finns och att de dessutom snart är överfulla!

Snö tillhör plötsligt gruppen farligt avfall, men någon avstjälpningsplats i ett u-land är inte att tänka på i det här fallet. Våra dagar är räknade… och nu är goda råd dyra, för just nu har det börjat droppa därute. Så se upp för anfall med tungt artilleri! Och det är ändå bara början av vad som komma skall…

Då och då under vintern har jag passerat småbåtshamnen, och inne bland de uppställda båtarna pågår alltid en febril aktivitet under ett av de större presenningstälten. Det bankas och svetsas så det slår gnistor, för där kämpar tydligen en människa som fattat vad som är på färde. Och jag satsar min sista snöskyffel på att han är en av knappt tusen lyckligt lottade svenskar som bär det i dessa tider så åtråvärda namnet Noa.

onsdag 17 februari 2010

Bortkopplad, omkopplad men inte avkopplad

Internet försöker bli av med mig. Ständigt blir jag utestängd från ställen jag vill besöka, och min post hålls som gisslan.

Jag trodde att mycket berodde på min gamla sega pc. Så nu har jag övertagit en dator från en annan kvinna: en silverglänsande Mac som fördes hit från Tokyo för tre år sen. Den skapades med japanska tecken på tangenterna, men tolkar även svenska om man tvingar den.

Alla som har en Mac är som tossiga av förälskelse i sin Mac. Alla lyckönskar de mig och säger att en helt ny (underförstått: fantastisk) värld kommer att öppna sig för mig.

Nja, jag tycker nog att det är lite same old shit, vilket innebär att jag behandlas rätt nyckfullt även av min Mac. Någon kärlek har alltså ännu inte uppstått mellan oss, och jag tror att det är ömsesidigt för den trilskas en hel del. Ibland morrar den när jag fingrar på mellanslagstangenten, och programmen avslutas lite hur som helst. Inte vill den göra hjärtan heller, inte ens på Alla hjärtans dag. Antingen beror det på att den saknar den lilla vinkeln som kopplas ihop med 3 för att få till ett, eller så känner den helt enkelt inte för att göra hjärtan till just mig.

Min gamla dator tog emot mejl i Outlook Express (läs: ”Expresslåterfintmendetärinteallsvaddetutgersigförattvarautan merasomsnigelpost”), alltså en sån där brevlådesvariant som inte kan läsas på nätet utan bara i datorn. Sånt är betungande när man är ute och reser. Inte vill den lämna över till sin efterträdare Mac, heller.

Min gamla mejladress slutar på brevet.nu men den domänen kan inte hittas punkt nu. Att surfa efter den är svårare än att surfa i ett spegelblankt hav. Särskilt som min nuvarande bredbandsleverantör inte alls är vad den utger sig för att vara. Tunnbandsleverantör är ett mer passande epitet. Ganska mycket är som på låtsas, för den är bara nån sorts bulvan för min förra bredbandsleverantör, som blåhåller på rätten att leverera allt som skickas till min gamla e-postadress. Men varifrån alltihop kommer, det där med brevet.nu, det kan man inte alls hjälpa mig med.

Att försöka få support är ingen barnlek. När jag på min ålders höst ligger och väntar på att få träda in i det eviga ljuset, finns det yrkesliv som jag för allt i världen inte vill blicka tillbaka på. Dit hör forskare som hittar på e-tillsatser. Och automatisk telefonröst på ett telefonbolag. Betänk bara hur många människor som pendlat mellan eksemhypokondri och självmordsbenägenhet när de lyssnat på den där rösten minut efter minut efter minut... Och det är alltid den som får skulden när man blir bortkopplad. Och blir man inte bortkopplad blir man oftast omkopplad när man väl kommit fram, eftersom killen/tjejen på supporten själv behöver support. Varpå man återigen får sitta i våndans och väntans tider med telefonrösten från helvetet.

”Det här är slöseri med livstid”, brukar min dotter säga om vi råkar titta på en film som är mindre än sevärd, varpå hon genast kliver upp ur soffan för att ägna sig åt ett liv värt att leva. Just den devisen kommer allt som oftast för mig när jag sitter i en sån där kö. Men just då sammanfaller den tyvärr med en känsla av total förlamning, så jag sitter där jag sitter tills det känns som om jag inte lever över huvud taget.

”Ett brev betyder så mycket”, kampanjade Posten innan själva Posten försvann. (Alltså den där Posten som man kunde gå in i, och där man kunde köa utan att bli bortkopplad, såvida man inte blev handgripligen knockad.) Och jag håller verkligen med. Jag vill ha brev som det går att ta på och ha kvar ända tills jag själv förpassar dem till återvinning. Brev som inte följs av punkt nu, som blir punkt då eller punkt aldrig mer.

Ett av mina favoritprogram på teve just nu är Spårlöst. När de bortadopterade barnen återfinner sina ursprungsmammor på andra sidan jordklotet, gråter jag så det skvalar. Att jag blir så rörd kan bero på:
1. Att man alltid hittar den spårlöst försvunna.
2. Att man verkligen får hjälp.
3. Att det är som en saga att man får både 1 och 2.

Men cybervärlden är ett ändlöst universum och letandet efter brevet.nu känns alltså helt hopplöst.nu…

Och allt det här skriver jag på min nyadopterade hjärtlösa Mac, som fortsätter morra åt min beröring. Kanske känner den av att jag inte älskar den ännu, så där förbehållslöst som annars är brukligt inom Mac-klanen… Kanske lyckas den endera dagen rymma från mig, för att återförenas med sitt ursprung i Japan… Och kanske får den då hjälp av den största utbrytaren av dem alla, den mystiska spökskrivaren brevet.nu

söndag 7 februari 2010

Tomgångskörning i hjärnan

Jag är en tämligen blid person. Men det finns vissa saker som alltid får mig att mulna, oavsett väder...

Dit hör definitivt tomgångskörning.

Denna aktivitet utövas företrädesvis utanför butiker när det är mer än tio meter till närmaste lediga parkeringsplats. Enligt en miljöovänlig ”katten på råttan och råttan på repet”-situation innebär det även att den person som föraren väntar på högst sannolikt shoppar och köar ett tvåsiffrigt antal minuter. Alltså gasas det därute avsevärt längre än den tillåtna maxminuten.

Han som sitter bakom ratten - hittills har jag nämligen bara sett män missbruka tomgångskörning – ser ut som om han inte bara lagt kopplingen i friläge, utan även hjärnan. Gestikulerar man till honom att han borde stänga av motorn, stirrar han bara helt oseende på en. Och knackar man på rutan möts man av samma tomma blick, just den där blicken folk kan få vid tevetittande.

Dessa förare är helt enkelt bilburna soffpotatisar, och det är som om det som händer utanför bilen inte finns på riktigt. Bilarna är förarnas privata sfär och de kan lätt få för sig att de inte ens befinner sig utomhus, eftersom bilarna invändigt är som små vardagsrum. Där finns ju både fåtöljer och soffa och till och med mysbelysning när man så vill. Liksom stereo, telefon och kanske en liten dvd-spelare. Och med ett aldrig trilskande värmesystem kan föraren sitta klädd som om han vore på solsemester i Bahamas. Jag har märkt att ju lyxigare bilen är desto vanligare är det att motorn till synes är absolut omöjlig att stänga av. Storleken har också sin betydelse... För i bussar, lastbilar och vägmaskiner fullkomligt frossas det i tomgångskörning. Utsläppsrätten betalar man väl genom vägskatten, eller?

Ibland är vi människor inte helt olika djur, eller som väldigt små barn. Som när vi beter oss enligt ”Det jag inte ser finns inte”. Alltså kan en bil man sitter i släppa ifrån sig mängder med avgaser... för man är aldrig samtidigt de där människorna som måste hålla andan där ute. Alltså kan man spola ner mediciner, hårklipp och till och med en ful julklapp från farmor i toaletten... för man är aldrig den där saneringsteknikern som måste ta hand om allt i andra änden.

Att ”lägga näsan i blöt” är kanske inte så mycket bättre än att ”inte se längre än näsan räcker”. Men jag kan ändå inte låta bli att knacka på den där rutan. Även om han där bakom aldrig fattar varför. För det är ju just det han är just då... lite bakom, alltså.

onsdag 27 januari 2010

Allvarligt talat... Om när marken rämnar

När jag först fick veta att Sara blivit mördad var det som om himlen ramlade ner över mig och marken rämnade, samtidigt som min kropp exploderade. Det var som ett anfall från alla håll.... och det kändes som om även min kropp mördades. Men jag var ändå tvungen att stanna kvar i den...

Dessa ord, som jag återgivit här tidigare, är ett försök att beskriva det som drabbade mig när jag fick veta att det värsta som kunde hända hade hänt. Och dessa ord läste jag upp under rättegången mot mannen som mördade min dotter. Jag upprepar dessa otillräckliga meningar nu igen, eftersom det är först nu jag även fått en bild till mina ord.

Den är tagen i Port-au-Prince och kvinnan på bilden heter i verkligheten Amand. Hon har just fått veta att hennes dotter Fabienne, bara 15 år gammal, har dödats av ett varnings(?)skott från en polis. Ett svenskt reportageteam befinner sig alldeles i närheten när skottet avlossas. De följer detta verklighetsdrama i ord och bild och allt publiceras på ett uppslag i Dagens Nyheter, torsdagen den 21 januari 2010.

Jag sitter där vid frukostbordet, och när jag ser bilden av mamman som faller samman när hon får veta... blir hängande i någons armar, vrålande av smärta... då ser jag även mig själv, och jag kastas elva och ett halvt år tillbaka i tiden... Just så blev också jag hängande i någons armar och jag vet precis hur det känns inuti denna haitiska mor, där och då. Och jag gråter med henne.

Så tänker jag på skillnaderna mellan henne och mig, att hela avgrunder skiljer oss åt. Hennes helvetiska mardröm finns inte bara inom henne, så som det var för mig. För henne har ju marken rämnat även rent fysiskt, stora betongblock har rasat runt henne och hon befinner sig mitt i ett fullt synligt inferno.

Denna haitiska kvinna är så outsägligt hårt drabbad att det övergår min fattningsförmåga hur hon ska överleva – alldeles bortsett från att hon kan dö av brist på vatten och mat.

Utan allt stöd från min omgivning vet jag inte hur jag hade klarat mig, och jag hoppas innerligt att de armar som håller Amand uppe på bilden fortfarande finns där för henne – nu när mina sms-överföringar till Röda Korset känns så futtiga, och mina egna armar inte räcker till för att hålla om henne...

Jag har hört att astronauter brukar få ett stort miljö- och fredsengagemang efter sin första rymdfärd. Därför att jordens litenhet har blivit så påtaglig och för att det blivit så uppenbart att vi alla tillhör en enda mänsklighet.

För mig blev detta väldigt tydligt i torsdags, här hemma vid mitt köksbord. Det har bara tagit lite tid innan jag klarat av att skriva om det.

torsdag 21 januari 2010

Om störande tystnad

Enligt en ny undersökning undviker varannan svensk att gå på vissa kaféer och restauranger för att man upplever ljudmiljön som störande. Själv sitter jag gärna på kafé och skriver, just för att omgivningens prat bildar ett energigivande sorl, även om jag kanske inte väljer just de kaféer som förvrängt akustiken med nakna betongväggar och stålbord.

Ljud är en känslig sak och det bedöms ofta väldigt subjektivt. Det ligger, så att säga, i betraktarens öra vad som upplevs som ett angenämt ljud. Eller vad som är störande. Detta gäller inte minst grannar emellan. Men det kan också handla om motsatsen...

Så gott som dagligen känner jag en djup tacksamhet för min ljusa, vackra lägenhet, som jag lyckades byta till mig för närmare två år sedan. Men just nu måste jag verkligen klaga på mina grannar. De hörs för lite!

Jag bor nämligen granne med ett ungt par som både spelar piano och gitarr – och sjunger. Att de dessutom gör det så bra kan man nog delvis skylla på musikhögskolan här i stan.

Då och då har jag alltså förmånen att få höra livemusik från andra sidan väggen, varpå jag genast tystar alla ljud jag själv åstadkommer... och bara njuter. Men nu är det alldeles för länge sedan. Och jag saknar det.

På min andra sida bor en granne som på sin fritid spelar trummor. Men eftersom han är en mycket försynt och hänsynsfull man utövar han denna aktivitet enbart tillsammans med sitt rockband, på annat håll. När vi möttes någon månad efter att jag flyttat in, frågade han om jag stördes av några ljud från hans lägenhet. Näedå, svarade jag. Och jag försäkrade att jag bara ibland kunde höra hans teve lite svagt efter att jag lagt mig. Sedan dess har det varit absolut knäpptyst från hans håll, trots att jag har tjatat på honom att han gärna får låta lite ibland. (Även om jag förvisso uppskattar att han inte har sitt trumset hammavid.)

Under mig bor ett annat ungt par, som för något år sedan ringde på med sitt lilla nyfödda barn i famnen. De ville presentera min nyaste granne, men framför allt ursäktade de sig för att jag kanske stördes av en del skrik underifrån. Men så här är det, jag blir bara lättad de gånger jag nås av ett litet svagt gnyende därnerifrån. Då märks det ju att det bor fler här i huset.

Jag vill nämligen bo i lägenhet för att få vara mitt i ett ständigt pågående, sjudande och vibrerande liv. Även om detta helst inte ska vara i Bangkok-tappning och inte innefattar tjutande billarm (som jag skrivit om tidigare i min blogg).

Alltså tänker jag varje gång jag hör om folk som anmält sina grannar för att det hörs att de har ett kärleksliv eller för att de pinkar stående, att det är folk som ännu inte fattat att de faktiskt bor i en lägenhet i stan, inte i en välisolerad villa utkastad på en för övrigt öde norrländsk landsbygd.

Dessutom kan det vara så att en del av klagomålen helt enkelt handlar om att man inte är överdrivet förtjust i sina grannar. Min förra lägenhet låg på bottenvåningen. Där bodde jag i tjugosex år, och stördes inte alls av dem ovanpå förrän under de sista två åren, då fastighetsskötaren flyttade in... och talade alldeles för högt i telefon. Bidragande till att detta blev ett störningsmoment kan vara att han hade för vana att meja ner mina blomsterodlingar med gräsklipparen.

Några månader innan jag bytte adress, flyttade det in en man med två tonårsdöttrar. De tittade på teve från att de kom hem tidigt på eftermiddagen till långt efter mitt sänggående, och funnes det bara tinnitusvarnare hade larmet gått, det kan jag lova. Och jag svär på att alla teveröster lät som Bengt Magnusson, han som brukar mullra på TV4. Uppenbarligen höll sig mina nya grannar med en surroundanläggning av det kraftfullare slaget och all basgång skickades rakt ned till mig. Men... hade jag haft en relation, och en god dito, till dessa personer så hade jag säkert inte retat ihjäl mig på nämnda Magnusson-imitatörer dagarna i ända.

Nu vet jag ju att ljud framför allt fortplantas nedåt, och därför inser jag att om någon granne är störande i det här huset så lär det vara jag, som bor högst upp. Så jag spelar min Röyksopp mestadels dagtid. Och när min dotter, som var på besök igår, utan förvarning körde igång med lite kathak (en indisk dans med kraftfulla stampanden i snabb takt) vid 23-tiden, så bokstavligen skyfflade jag ut henne i hallen. ”Tänk på bebisfamiljen!", väste jag eftersom jag förstått att minsta tassande låter som en blandning av en buffelhjord i panik och Peter Harryson i steppskor. Hmm... det kanske är läge att bjuda den lilla grannfamiljen på kaffe någon dag. Då får jag samtidigt tillfälle att förklara att flåsljuden och det rytmiska dunkande, som de troligtvis hör ovanifrån på förmiddagarna, kommer från min trampmaskin och inget annat.

Men som sagt, jag saknar verkligen mina grannars musicerande. Så igår fick jag nys om en ny barnföreställning på Teater Martin Mutter, och en av de medverkande är min gitarrspelande granne Micke! Gissa vem som kommer att nästla sig in bland den unga publiken endera dagen! Abstinens kan yttra sig på många sätt.




...och kära Micke och Johanna, tänk på grannarna... och låt tonerna flöda även när ni är hemma ibland!

måndag 18 januari 2010

Allt är inte som det verkar med mig...

Efter mitt förra inlägg har jag våndats en smula över den hypotetiska svarsreplik jag formulerat åt Åsa Bäckman. Jag har förstått att bloggare helst ska skriva på ett visst sätt, och helst om ett visst begränsat ämne, som stämmer med den profil man har som bloggare. Och det jag skrivit senast kanske inte är vad man förväntar sig av en kortpoet.

I helgen stötte jag ihop med mina döttrars gamla lågstadielärare, den underbara fröken Gredelin, och då råkade jag visst berätta att jag har en blogg. Självklart har hon nu varit inne och läst, när just det inlägget ligger överst. Och det visar sig att hon själv har den allra ljuvligaste blogg, vacker och... ren. Den heter Ditten och Datten, men det betyder inte Fint och Fult, som det skulle göra om jag huserade i den. Så förlåt, Annika, om jag skadat dig på något sätt.

Jag kanske borde döpa om min blogg till Skirt & Grovt. För så där är det med mig. Jag må ha änglahår och Noa Noa-tyll men på fötterna har jag slitna sneakers, inte högklackat. Jag må skriva vänliga dikter, varav några rentav citeras vid barndop, men understundom kan jag konsten att ge en dräpande replik.

När jag för ett antal år sen hade skrivit min första stand up comedy-text till Ulla Skoog ville Bertil Goldberg, som bossade för S.U.C.K, träffa mig. Jag minns hur han i början av mötet såg ganska förvirrad ut. Efter en stund gick han på toa, och när han kom tillbaka skakade han på huvudet och utbrast ”Jag trodde inte att du skulle vara så... blond!”. Han var fullständigt perplex över att min väna uppenbarelse inte gick ihop med det jag gett uttryck för i text.

Och sen dess har jag mött en och annan inom teatern som häpnat över fräckheten i en monolog eller sketch. ”Har du skrivit det här??!”, har de gapat till den där blida kvinnan som brukar ge dem sångtexter som rör folk till tårar.

Tja, kära läsare, ni får helt enkelt ta mig som jag är. Och jag är bara tacksam om jag slipper hamna i ett fack, det verkar så... instängt liksom.

Ett av de bästa levnadsråd jag läst är ”Förvänta dig bara det oväntade”. Därför hoppas jag att jag fortsätter att överraska ibland, även i min blogg. Och att jag, som tant i vardande, så småningom kommer att begära att man spelar den tidens motsvarighet till mitt favoritband Röyksopp, eller nån rykande färsk remix från Fabric Live, under tedansen på ålderdomshemmet. Kom igen, det svänger ju!


.....


PS. Tack ändå till Åsa Wilson, som vill ha en länk till min blogg på tidningen ETC:s hemsida - trots mina invändningar att jag inte skriver särskilt politiskt, oftast inte alls faktiskt. Tack för att du välkomnar mig som jag är, utan några krav som begränsar. Jag skulle önska att fler var som du. DS.

fredag 15 januari 2010

Allvarligt talat... Om bufflar som kränker

I dagens DN berättar Åsa Beckman om manligt förtryck inom den kulturella världen. På en förlagsfest blir hon på grund av en kritisk recension påhoppad av författaren Stig Larsson med orden "Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata". INGEN runtomkring träder in till hennes försvar! Man blir ju dubbelt mörkrädd!

Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om hon varit lika grov tillbaka, och t.ex. svarat "Om du gör det, så ska jag bita av dig kuken så att du aldrig mer kan pissa". Hade omgivningen låtit bli att reagera på hennes kommentar? Hade hon fått behålla jobbet? Skulle knappast tro det!

Att Björn Ranelid i programmet ”Stjärnorna på slottet” uttryckte hur kränkande det var att bli påhoppad för sitt utseende av Linda Skugge, var i och för sig bra. Men när han dessutom fick säga att han skulle knäcka ryggraden på dem som hoppade på honom, gavs han samma frihet att hota som Stig Larsson. Jag har verkligen svårt att tänka mig att en kvinna skulle få uttrycka sig på det sättet.

Följdriktigt var det den lite mer perifert påhoppade Leif GW Persson, och inte Linda Skugge, som sedan fick breda ut sig i pressen och kalla Ranelid för fjolla. Att Persson kränker Ranelid genom att förminska hans manlighet är ju även det något väldigt typiskt för en manlig ärkeförtryckare.

En buffel får kränka – men ve den som kränker buffeln!

Jag har själv erfarit vad som händer om man ifrågasätter en av de stora giganterna. Även då handlade det om Leif GW Persson, som i programmet Kalla Fakta anklagades för att ha baserat en av sina romaner på mordet på min dotter. Även om det var teveredaktionen som hävdade dettta, grundat på bl.a. mer än etthundra likheter, så var det oss föräldrar han gav sig på. Och det var många som trädde in till hans försvar, ilsket och högljutt, och självklart fick han ännu mera utrymme. (Inte helt oväntat vägrade han dock att delta i någon debatt i själva programmet.)

Så, återigen... Nej, Åsa Beckman hade inte kunnat ge en sådan svarsreplik, som jag formulerat här ovan, och samtidigt komma undan med det. Men det är väl också det som skiljer henne från sådana självutnämnda mammutar som Stig Larsson och Leif GW Persson. Att hon inte är bufflig och inte uttrycker sig grovt.

Och jag hoppas att det snart kommer en tid då det buffliga mammutbeteendet är lika utrotat som själva djuret.

tisdag 12 januari 2010

Vill byta solsystem!

Näääe...!

Nu har jag tröttnat på det där jäkla julkortet utanför fönstret!!!

Och jag vill INTE bo på ishotell HELA TIDEN!

Vill inte bli elektrifierad så fort jag går ut, så att jag till och med får stötar av mig själv!

Inte ha hår som ser ut som torkad vitmossa eller som om jag just fått en elchock...


Jag vill få luft och dagsljus utan att behöva inta det i en frysbox!

Jag vill kunna gå på en trottoar utan att spana neråt efter förrädiska isfläckar och utan att spana uppåt efter livsfarliga isspjut...
Med andra ord: Jag vill kunna se mig omkring när jag är ute och går!
Vill förresten kunna se överhuvudtaget när jag är ute, utan att ha tre tjocka halsdukar virade runt ansiktet (så att jag tvingas käka ylleludd) och utan att ögonfransarna bildar en istappsridå.

Och jag vill kunna cykla fritt och fort på asfalt som inte förvandlats till puckelpist.

Vill ha hår som reagerar på en inpackning och hud som inte missbrukar fuktighetscreme (och ändå flagar!)...


Vill ha solen närmare mig!
Vill ha en sol som värmer!
NU!

söndag 10 januari 2010

La Gomera... Del 3. Ett paradis för fler än tillfälliga turister

Visserligen lämnade jag La Gomera för nästan två veckor sen, men den extrema kylan gör att jag liksom ändå dröjer mig kvar där. Denna illusion underlättas av den nästan tropiska värmen i min lägenhet (med element som gassar på för fullt om jag inte helt stänger av dem) vilket innebär att jag kan fortsätta gå omkring barbent i min sommarkjol. Om jag bara håller mig inomhus.

Ut går jag däremot helst inte igen. Inte förrän det börjar droppa från yttertaket. Tog nämligen en promenad häromdan, och jag misstänker starkt att kylan förvandlar mig till elförstärkare. Tecken på detta: pipande näsa, fotsteg som knarrar med ett antal decibel, helt elektriskt hår och när jag sen tog av mig ytterkläderna sprakade det om mig!
...

La Gomera, ja... Så här är det: Om man som pensionär vill gå klädd i leopardmönstrade tights (alternativt orangegröna haremsbyxor med bjällror), kort knallrosa kjol och psykedeliskt mönstrad tunika kan man flytta hit och smälta in i mängden. Särskilt om man dessutom talar tyska och har ett oemotståndligt behov av att sola topless!

La Gomera är nämligen (ytterligare) en uppsamlingsplats för övervintrade hippies. Och då talar vi om ett mycket stort antal vintrar.

Här finns tanter och gubbar med hår som vissna tulpanbuketter (hjälpligt fasthållet av broderade pannband) och med tatueringar som rasat ihop sen länge - för jag kan inte tro att man på allvar valt att tatuera sig med spridda insektssvärmar och övergivna skatbon.

En del av dessa färgsprakande övervintrare har öppnat butik där de säljer indisk rökelse och thailändsk batik. Och ett antal något sämre lottade individer driver omkring som uteliggare. Men om jag någon gång hamnar i det läget vill jag göra det på La Gomera, detta paradis för friluftsboende!

Faktum är att när jag hittade min superbilliga resa slogs jag av tanken att tipsa uteliggarna här hemma om saken. Visst, det är säkert långt ifrån alla som skulle kunna hosta upp en femhundring till biljetten, men någon kanske skulle kunnat leva livets glada dagar och nätter i ett mer gynnsamt klimat. Åtminstone för en tid.

Jag tänker särskilt på en ovanligt företagsam uteliggare som under en tid parkerade sig innanför en av stans köpcentrumentréer. Han satt på ett trasigt täcke, den solkiga 80-talsjackan hade inte ens Myrorna tagit emot, och framför sig hade han den sedvanliga slitna kartongen där man kunde donera pengar. Men det uppseendeväckande var att han delat in kartongen i två fack, där han vingligt textat "MYNT" respektive "SEDLAR".

Jag vet inte hur väl han lyckades hålla ordning på givandet, och vad som hände de stackare som råkade lägga fel. Men jag vet att han tackade nej till en nyinköpt bullpåse som någon erbjöd honom. Det tycker jag är fint på något vis. Han skötte sitt tiggeri med både värdighet och kaxighet.

Hade han suttit där för någon månad sen, hade det varit kul att överraska honom med en resa till La Gomera. Han skulle verkligen platsa där... Däremot hade ju inte biljetten platsat i hans kassasystem, så jag är förstås inte säker på att han hade accepterat en sådan gåva.

Hoppas bara att vargavintern, som råder här och nu, inte har fört honom (utan returbiljett) till ett helt annat paradis.

torsdag 31 december 2009

Nyårslöftesafton...

Gillar att det är framtiden man firar idag.
Det oskrivna. Det oväntade. Möjligheterna...

Så jag vill ge löften som INTE innebär "same procedure as last year"
eller att snubbla över samma gamla tigerhuvud för sjuttitolfte gången.

Kanske blir 2010 året då jag hoppar från en mycket hög höjd,
trots att det svindlar...

Jag önskar er alla Ett Helt Fantastiskt Nytt År
fyllt med goda överraskningar!