torsdag 31 december 2009

Nyårslöftesafton...

Gillar att det är framtiden man firar idag.
Det oskrivna. Det oväntade. Möjligheterna...

Så jag vill ge löften som INTE innebär "same procedure as last year"
eller att snubbla över samma gamla tigerhuvud för sjuttitolfte gången.

Kanske blir 2010 året då jag hoppar från en mycket hög höjd,
trots att det svindlar...

Jag önskar er alla Ett Helt Fantastiskt Nytt År
fyllt med goda överraskningar!

måndag 21 december 2009

La Gomera... Del 2. Tyskar überalles!

Till Valle Gran Rey reser en och annan barnfamilj och uttrakad tonaring, och horder av pensionärer. Och nästan alla har de ett gemensamt: de kommer fran Tyskland.

Därför blir jag i nio av tio fall tilltalad pa tyska när jag kommer in i en butik. Och därför har antalet butiker jag vill ga in i decimerats till en tiondel. Och tilltalas jag ända pa tyska latsas jag lika oförstaende som Manuel i Fawlty Towers: "Que???"

Om jag vore tysk, skulle jag aka vart som helst utom just hit, eftersom jag föredrar upplevelsen av att ha akt hemifran, när jag väl reser. Efter ett antal Weissbier (jo, det importeras tysk veteöl hit, tillsammans med sauermilch och annat oumbärligt för överlevnaden)... sa kan det nog uppsta en viss förvirring om huruvida man befinner sig i en förort till Hamburg och alltsa missade det där planet man skulle tagit i morse...

Första kvällen här blev jag sa illamaende av alla "das" och "und" och "überhaupt nicht", att jag rusade hem till min lägenhet och satte pa teven - nagot jag annars aldrig gör när jag reser. Till min stora glädje visade man en tysk film - dubbad till spanska!!!

Nu är jag ju ingen stor vän av dubbning av film, som man ämnar visa för folk som är över fem ar gamla, men detta var ju ända nagot av en revanch! Och vore jag inom den spanska filmbranchen, och fann mig omgiven av tysktalande sa snart jag skulle köpa en liter mjölk, sa skulle jag ocksa dubba tysk film för allt jag var värd. Och jag misstänker att den extremt daliga kvalitén pa dubbningen hänger samman med detta, även den. Läppsynk saknas helt och en tanig tonarstjej förses med rösten hos en 50-arig, kedjerökande tant... Men tyskarna far sa att säga vad de fortjänar, überalles! Ha!



(En liten, liten detalj bara... Jag är trots allt lite tacksam för att jag hittat ett tyskt tangentbord pa ett internetcafé. Det underlättar att ha tillgang till ä och ö. Men ska jag dessutom fa en liten ring över a (istället för prickar över u) maste det komma betydligt fler svenskar än jag hit. Sa, vad väntar ni pa...??!)

onsdag 16 december 2009

Nu har jag gjort det igen...

...gett mig av pa en flygresa, alltsa! Sa nu maste jag skriva utan prickar och ringar i alla fall.

Dessutom blir det har kanske lite mer dagboksaktigt an jag brukar skriva, eftersom det finns en del vanner och andra i min mer privata sfar som vill veta lite om vad jag pysslar med just nu.

Abrupt avbrutet lar det ocksa bli, eftersom jag redan borjar koka sa smatt... Men jag aterkommer...

For nan vecka sen dok det upp en resa till Teneriffa for oemotstandliga 499:- (kronor!). Sa jag gav mig av fran morkret som aldrig gick over i dag, for att fa ett par veckors ljusterapi. Efter en natt pa Teneriffa tog jag farjan till den lilla grona visselon La Gomera, och sen bussen utmed serpentinvagar och en svindlande vacker utsikt... Fullstandigt hanford och klorofyllfylld kom jag fram till Valle Gran Rey, dar jag nu flyttat in i en lagenhet med utsikt mot bade berg och hav... Daremot undviker jag att spana ner mot granden under mig dar jag kan se bade indiska elefanter och saris, vilket gor att jag liksom hamnar i min forra resa.

Det ar fascinerande sa snabbt man gor sig hemmastadd pa en ny plats. Pa ett dygn har jag moblerat om, fixat bordsduk, ljus och farska blommor i en vas, samt klatt om soffan med ett lakan. Jag far valdigt latt fulslag (vilket innebar att jag har svart att utharda fula fargkombinationer och pryttlar). Men i alla fall... anda sen jag tagluffade som ung har jag alltid kant mig hemma dar jag placerar min tandborste.

Men jag har tyvarr blivit lite petigare med renligheten genom aren. Sa nar jag upptacker ett svart harstra (inte mitt alltsa!) pa handfatet, blir jag sa skarrad att jag genast borjar fargkoordinera alla kladnyporna pa terassens torkstallning. Sen ser jag kvinnan pa balkongen mittemot: med en cigg i ena handen viker hon ihop pensionatets nytvattade orngott medan hennes kille, likaledes rokande, hanger over bade henne och torkstallningen. Roklukt ingar liksom i rumspriset pa ett spanskt pensione. Och overallt pa taken hanger det tvatt och absolut ingen rusar ut och plockar ner den om det kommer en regnskur - det torkar ju mañana (antligen en liten fordel med att skriva pa ett spanskt tangentbord, inga prickar over a och o, men en liten orm over n kan jag fa, minsann!

Sa nu har aven jag coolat ner mig och blivit lite mer "mañana"... varmen till trots!
Hasta mañana!

torsdag 3 december 2009

Saker jag undrar över... 5. Om flygresor.



Varför ska man visa upp sunda vätskor när man passerar säkerhetskontrollen, när ingen kontrollerar vad som egentligen döljer sig i de små behållarna? Om de innehåller explosiva vätskor lär ingen få veta det, förrän planet redan sprängts i luften.

Varför finns det flytvästar till alla ombord på planet? Det borde väl ändå finnas fallskärmar istället! Något som åtminstone färjebolagen fattat, när de inte utrustat fartygen med fallskärmar.

Varför finns det askkoppar på toaletterna, nu när rökning varit förbjuden i åratal på flyget? För det första inbjuder det väl verkligen till smygrökning på toan, för det andra säger det väl något om flygplanets ålder, bristande underhåll/modernisering och kort sagt "här är vi inte så noga med detaljerna".

Varför säljer man nästan allt utom tuggummi och öronpropparna "earplanes" ombord? Alltså sånt som kan lindra de oerhört smärtsamma tryckförändringarna som uppstår i öronen när planet snabbt ändrar höjd. Småbarn gallskriker och folk i allmänhet ser väldigt plågade ut, samtidigt som flygvärdinnorna leende saluför vårdande hudkrämer mot... celluliter.

Och varför, varför visar man barnfilm vid midnatt, serverar middag klockan 03.00 och sprit i gryningen??? (Kutym på lååååånga flygresor.) Och däremellan har man krängt läppglans och Bailey's ett otal gånger från sina skramlande vagnar och (i de oftast spräckta högtalarna) milt utryckt skrålat ut sina budskap om skraplotter och superfynd... Vill man verkligen reta upp flygresenärerna så till den grad att dessa desperat försöker blanda ihop några medhavda vätskor till en coctail av helt annat slag som kan slungas mot flygvärdinnorna, vars leenden vid den tidpunkten på dygnet - när man alltså fått sin mödosamt tillkämpade nanosekundkorta sömn störd för sjuttitolfte gången - ter sig enbart infernaliska.

Men det är klart, i det läget spelar det ju ingen roll att det bara finns flytvästar ombord - ingen skulle ju ändå hinna greppa en fallskärm innan allt (inte bara humör, alltså) exploderar.

söndag 29 november 2009

Vädret har trädgårdstomtar på loftet


Min jetlag har ersatts med total årstidsförvirring. Igår plockade jag sommarblommor. Idag hängde jag upp en adventsstjärna. Imorgon gömmer jag väl påskägg...

Så på mitt köksbord står det just nu en adventsljusstake och en bukett med ringblommor som jag hittade på min kolonilott igår. I slutet av november! Det är, som Pippi Långstrump säger, ingen ordning på allting. Och jag misstänker starkt att det är trädgårdstomtarna som ligger bakom! (Och då talar jag inte om någon liten nisse på min lilla lott, utan om hela nationens... eller rentav hela västvärldens trädgårdstomtar.)

Dessa tomtar har nog aldrig riktigt känt sig hemma bland blommor och blader. Nånstans där innanför de alldeles för varma luvorna har de grubblat över sakernas tillstånd och de har anat att det inte står riktigt rätt till, att de egentligen är ämnade för ett annat liv...

De har suktat efter en plats under trädgårdens enda gran (eller vilket barrträd som helst!) men har tvingats utstå svettiga stekheta dagar på ödsliga gräsmattor. De har nyst sig yra av björkpollen och drabbats av mögelangrepp och myrattacker. Och de har allt märkt hur en del förbipasserande människor har pekat, rynkat på näsan och tisslat om att de är uttryck för dålig smak.

Somliga har till och med tvingats ut på resor till fjärran exotiska länder, bara för att människorna har velat skicka vykort genom de stackars kidnappade tomtarna.

Och när sommaren tagit slut har trädgårdstomtarna alltid förpassats till mörka skrymslen och vrår, tillsammans med baden-baden-stolar, plastflamingor och annat köldkänsligt krafs som bara hör sommaren till.

Men nu har det alltså läckt ut - eller om det är trädgårstomtarnas kollektiva medvetande som vaknat... Sommartomtarna har fått nys om jultomtarna! Och de har förstått att det är just det en tomte är ämnad till - julen. Men de har också fattat att människorna inte släpper ut sina frostkänsliga trädgårdstomtar hur som helst, i minusgrader och styggväder.

Alltså sliter denna tomtegrupp just nu som illrar för att förlänga sommaren ända till jul, denna tomtens rättmätiga tid, och på så vis få en tillvaro värdig en tomte...

. . .

Men det är klart, denna årstidsförvirring kan ju också, men bara möjligtvis, bero på klimatförändringar orsakade av miljöförstöring. Det finns en liten, liten risk att det är så, och det ska bli väldigt intressant att se vad man tror på världsklimatmötet som börjar om en vecka...

Men jag satsar nog en tomteluva på att de flesta länderna håller på tomteteorin. Det verkar liksom lättare att stoppa ett gäng trädgårdstomtar som fått tokslag än att stoppa något så diffust och icke-materiellt som utsläpp.

Fast själv ska jag nog inte flyga igen på ett tag, för säkerhets skull bara...

onsdag 25 november 2009

Jetlagpotatis och komockor (OBS! Inget recept!)

Jag har varit i Indien, det är därför jag inte skrivit på ett tag. Det blev liksom så svårt ("svart") eftersom tangentbordet där saknade å, ä och ö. Det räckte med att jag skrev på Facebook att jag "halsade kossorna", sen en vän bett mig hälsa dessa strandens märkligaste soldyrkare, och att jag hade fått "en slang av magsjuka", något som för övrigt kan ha orsakats av just tangentbordet, som är den skitigaste plastartikel jag nånsin sett - det såg faktiskt mera ut som om det var tillverkat av... komocka!

Anyway, sen jag kom hem för ett par dagar sen har jag lidit kopiöst av jetlag. Antar att det drabbar mig extra mycket denna gång för att jag kommer hem i november, årets absolut mörkaste månad. Det är ju natt precis hela tiden!!!

Tidsförvirringen har också gjort mig till en usel kock. Jag var så otroligt sugen på mandelpotatis när jag kom hem... Men först kokade jag sönder de oskalade knölarna till en oaptitlig gröt, även den rätt lik en komocka, faktiskt. Nästa gång ugnsbakade jag klyftor tills de var absolut novembersvarta. Sen gav jag mig den på att fixa det, så jag kokade en soppa ...som självklart brände fast i botten så att den blev lika oätlig som det andra.

Jag må ha legat av mig som kock under veckorna i Indien, bortskämd som jag blev av all fantastisk restaurangmat (och tanketrög som jag blev av all sol) men saken är den att jag inte har landat här ännu. Det kanske ser ut som om jag är hemma, men min kropp tror uppenbarligen att jag fortfarande är i Indien. Och jag förstår den fullkomligt, så livsfientligt som det är att vistas i detta ständiga mörker.

Så nu har jag ständig bevakning av sistaminutenresor till Indien, eftersom jag känner ett trängande behov av att återföra min kropp till dess rätta element: eld/sol, jord/sand och vatten/hav... för att inte tala om luft! Att jag inte längre lever mitt liv utomhus känns bara så fullständigt onaturligt.

Jag är en kvinna under påverkan - tro mig, jetlag i november är lika farligt som vilken nätdrog som helst - och jag känner inte alls igen mig själv längre. Det gamla uttrycket "gå i barndom" ter sig alltmer passande som beskrivning på mitt tillstånd.

Igår köpte jag till exempel en buddha, helt klädd med glittrig illgrön plysch. Och idag har jag köpt en till turkos dito. ...??? Jag går och lägger mig klockan åtta och vaknar vid tre. Och jag har blivit rädd för potatis.

Samtidigt är potatis det absolut enda jag är sugen på... ironiskt nog, eftersom potatis behöver mörker, ja, rentav kräver ständigt mörker för att må bra... men jag vågar inte jetlaga den igen! Nä, det får bli rårivet idag... eller vad säger jag, inatt, menar jag. För nu är det visst natt igen, eller om det är det fortfarande, för någon morgon har jag inte sett sen jag lämnade Indien.


Elementära överlevnadstips för bortskämda nyhemkomna turister mottages tacksamt.
Svar till
"Dagens (läs Nattens) i-landsbroblem"


PS. Somnade ifrån min lilla hög med råriven potatis, och när jag vaknade till igen hade även den förvandlats till något som liknade en komocka. Men jag ger inte upp... ännu. DS.

fredag 30 oktober 2009

...och den verkliga overkligheten.

Apropå mitt förra inlägg, så finns det tecken på att overkligheten, fantasivärlden, närmar sig verkligheten. I Pixars nya film Upp har animatörerna först tecknat kropparna nakna och därefter har de klätts på. Det finns alltså något innanför det vi ser! Den gamle mannen Carl är så spinkig att han till och med behövde två lager byxor eftersom de första hängde så löst att hans rörelser inte syntes. Alltså finns det både en naken kropp och "långkalsonger" som inte syns. Allt för att göra det icke verkliga verkligare.

Även imorgon förenas dessa två. För Allhelgonahelgen är en tid då det verkliga möter det overkliga. Jag gör kransar av grön mjuk mossa och de sista blommorna från kolonilotten, och lägger dem på min dotters grav. Och jag gör mosshjärta och roshjärta. Men det spelar ingen roll hur många ljus jag tänder, det är ändå overkligt att Sara inte längre finns i sin kropp.

Kanske är det därför hon får finnas i min kropp. Inte riktigt som då jag bar henne i min livmoder, för numera bär jag henne närmare mitt hjärta. Det är just där som hon, det som är Sara, ändå kan vara verklig.

Kan Pixar, kan väl jag...

måndag 19 oktober 2009

Saker jag undrar över... 4. Om den overkliga verkligheten

Om trädgårdsarbete. Jag har sått och planterat mängder med blommor, kryddor, sallad och sånt som jag vill ska växa på min kolonilott. Men det som kommit upp är bara sånt jag inte vill ska växa. När säsongen nu är över kan jag bara konstatera att jag gång på gång huggit, hackat, grävt upp mängder med kirskål, åkerfräken, åkervinda, brännässlor och en massa andra anonyma ogräsarter. Detta har varit mina skördar. I rikliga mått. Vart allt det där jag ville skulle växa har tagit vägen är en gåta. Men jag misstänker starkt att väldigt oönskade växter kompenserar genom att utöva en sorts växtkannibalism och helt enkelt käkar upp de grödor som favoriseras av mig.


...om ideellt arbete. "Rädda Barnens ordförande har ett heltidsarbete och lägger omkring 20 timmar i veckan på sitt ideella engagemang", läste jag i gårdagens DN, och för det får han 240 000 kronor om året. Eller sisådär 230 kronor i timmen. Ideellt??? Bengt Westerberg har en månadslön på 68 000 kronor för att han offrar sin tid på Röda Korsets ordförandepost. Ideellt??? Kanske skulle de behöva gå i lära hos alla föreningstanter som stickar, virkar, knypplar, syr eller sorterar begagnade kläder. Bara så där, för att få in den rätta känslan... och famla lite efter någon sorts verklighet.


...om varför en del verkliga människor känns så overkliga. Med sitt prat om verkliga människor och verklighetens folk framstår Göran Hägglund som alltmer overklig själv. Han kan bara inte vara på riktigt, det blir allt tydligare. Och de osvenska Hollywoodfruarna är så overkliga i sina märkliga overkligheter att jag har börjat misstänka att de är tecknade. (Och ja, ja... eftersom de är så hejdlöst roliga, kan väl Anna Anka & Co ersätta Kalle Anka & Co på julafton.)


...om fruktflugor. Var kommer de egentligen ifrån? Materialiseras de på ett synnerligen mystiskt sätt från ingenting? Eller finns de från början inuti frukten? Och hur kommer de i så fall ut, när det inte finns några hål på frukten?


...om SJ. Finns det någon tankeverksamhet över huvud taget bakom SJ:s hemsida? Jag bokar tågbiljetter som kostar 464:-, och ser att om jag väljer alternativet "Resa som kan återbetalas" för 1074:-, så får jag visserligen väldigt mycket pengar tillbaka om jag inte reser... men jag får förstås betala mer än det dubbla priset för denna förmån... Nä, nu tippar verkligheten ordentligt... när inte ens SJ...


Eller är det så att hela verkligheten, bit för bit, håller på att bli overklig. Verkligen overklig...

...alltmedan den gamla dängan "Vem är du, vem är jag, levande charader..." ekar i min skalle... samtidigt som jag mer och mer känner mig som en äkta... Hollywoodfru...









torsdag 8 oktober 2009

Allvarligt talat... Om att förlora ett barn

När jag nu börjat blogga, och inlett med några mer humoristiska texter, känns det konstigt att inte också komma in på allvaret. Min blogg heter trots allt Skratt & Allvar!

Vill du inte läsa om allvaret, i dess svartaste bemärkelse, så kan du sluta här. För nu kommer jag att skriva något... några helt otillräckliga meningar... om det allra värsta som har hänt mig.

Det har funnits en tid i mitt vuxna liv då jag inte hade några ord. Ett inferno av mörker, som följdes av en längre tid, då jag var övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva något humoristiskt igen. Men en sak har jag verkligen lärt mig:
livet vill levas, även när det värsta har hänt...


Jag har aldrig kunnat se mordscener på film - det har alltid känts för verkligt för mig.

För elva år sedan, den 18 juli 1998, blev det också min verklighet. På riktigt. Det var då mitt liv förvandlades till en mardröm, som jag inte kunde vakna ifrån. Det var då min dotter Sara blev mördad, 18 år ung, med över 160 knivhugg.

En absolut ofattbar grymhet som den natten drabbade just mitt barn.

Att beskriva den ofantliga smärta även jag drabbades av är egentligen omöjligt. Det finns inga ord, och inga filmscener, i världen som räcker till... Men jag är ju en skrivande människa, så när orden slutligen kom tillbaka till mig gjorde jag ett försök att ändå beskriva det obeskrivliga:

När jag först fick veta att Sara blivit mördad var det som om himlen ramlade ner över mig och marken rämnade, samtidigt som min kropp exploderade. Det var som ett anfall från alla håll.... och det kändes som om även min kropp mördades. Men jag var ändå tvungen att stanna kvar i den...


Att som mamma överleva detta hade aldrig gått om jag inte hade mött så mycket medkänsla och stöd från min omgivning. Saras favoritpoet Gunnar Ekelöf har skrivit en dikt som i en enda mening uttrycker något viktigt om dessa motsatser:

Den som inte har sett mänsklighetens ondska
har inte sett möjligheten till godhet.


Det tog två år, och ett omfattande spaningsarbete, innan polisen slutligen hittade mördaren - en närmare 30 år gammal tvåbarnspappa - och under hela den tiden möttes jag, liksom min yngsta dotter och barnens pappa, av ett helt fantastiskt stöd från såväl nära som helt okända människor. Och det är min absoluta övertygelse att den samlade godheten är så mycket större än ondskan här i världen.

Jag brukar säga att det värsta mordvapnet var inte mördarens kniv, utan hans totala brist på medkänsla. Därför är mitt "motvapen" att hjälpa till att sprida medkänsla, så gott jag nu kan, som via mina diktkort. Ett av dessa riktar sig till föräldrar som, liksom jag, drabbats av att förlora ett barn.

Till dig som förlorat ett barn

Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder.

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.


...och jag känner mig djupt tacksam för att jag fått ta emot så mycket medkänsla. Jag är också glad för att humorn och skrattet kommit tillbaka till mig.

Men thrillers, splatterfilmer och deckare... Nej, just det kommer aldrig att roa mig.

tisdag 6 oktober 2009

Vegetariska läckerheter - Smörgåspastej

Jag går och lurar på om det är dags att jag blir lite allvarligare (ibland) här i min blogg...

I väntan på det slänger jag in ett litet "recept" på en fantastiskt god smörgåspastej jag gjorde idag. Eller recept och recept, förresten... Jag är väldigt improviserad när jag lagar mat, så jag måttar inget, utan jag smakar mig fram. Eller så kör jag bara på känsla. Det vet alla mina vänner som förgäves bett om recept på alla möjliga rätter jag gjort. Har de tur så kommer jag åtminstone ihåg ungefär vad jag haft i... men hur mycket? Nej, det får de helt enkelt gissa sig till.
Men när det gäller just den här pastejen så vet jag lite mer, eftersom vissa ingredienser var förpackade. Men det är verkligen inte så petnoga, höfta gärna! Alltså...


SMARRIG SMÖRGÅSPASTEJ

1 påse (150-200gram) mandel (OBS! Inte bittermandel)
5-6 dl kokta vita bönor (OBS! Inte såna som konserverats i tomatsås!)
8-10 kvistar färsk rosmarin (det kan nästan inte bli för mycket!)
2-3 (eller 4) msk olivolja
Tamari eller Herbamare örtsalt (eller gärna lite av varje, det tog jag!)


Rosta mandlarna i ugnen (180-190 grader) tills de blivit pyttelite mörkare och smakar rostat (jag brukar provsmaka efter en stund).

Repa av rosmarinbladen från kvistarna genom att dra "mothårs" och kör i matberedare ganska länge tillsammans med de varma mandlarna (det frigör rosmarinsmaken extra bra). Kör tills mandeln börjar bli som en pasta, eller i varje fall är väldigt pulveriserad.
Tillsätt bönorna och mixa ihop. Därefter ska olivoljan droppas i, plus tamari/örtsalt, lite i taget. Hur mycket olja eller salt du ska ta beror på vad du gillar själv.


Ät gärna pastejen på en skiva av något rustikt bröd, typ Levain (som det man bakar på Gunnarssons bageri på Götgatan i Stockholm) eller Campagne (som finns på Le Pain Francaise på Västra Hamngatan i Göteborg)... just sånt bröd som jag brukar handla när jag är i Stockholm eller Göteborg, och som jag sen mödosamt transporterar hem på tåget (och nu snackar vi om bröd som är stora som förskolebarn och borde ha egen sittplats!) ...och som jag sen styckar upp och fyller frysen med för att ha till många lyckliga frukostar... tills allt bröd tagit slut och jag återigen står där på ICA eller Coop och suckar bland brödbackarna ...för att det inte finns något bröd värt namnet där ...och det hjälper inte att de döper det där de kallar bröd till Längtan och Gilla och Jättegott... JAG BLIR INTE SUGEN FÖR DET! ...och så går jag därifrån. Utan minsta lilla skiva. Och tänker återigen att jag ska emigrera till Frankrike eller Italien eller till någon planet där man bakar RIKTIGT bröd, som bara heter bröd.

Och... jaha, nu kom jag visst in på ett för mig tämligen viktigt ämne. Men låt dig inte hindras av allt detta tal om bröd. Gör bara pastejen, du, och så kan du ju passa på och baka ett eget bröd också - om du är lite mindre lat (och mer kunnig) än jag.

Annars kan du äta pastejen rakt av, som den är. Jättegott!



söndag 27 september 2009

Saker jag undrar över... 3. Om billarm

Varför i h-e har man billarm om man inte bryr sig när det går igång?

Jag bor på en väldigt lugn gata... trodde jag när jag just flyttat hit. Men som ett tillvarons "efter sol kommer regn" eller "allt har sin motsats" eller "det svarta i yin-och-yang-symbolen" eller... ja-ni-fattar... så förekommer det osannolikt ofta att ett billarm får tokspel just på denna gata. Och det är alltid på natten. Och det är aldrig någon som gör något åt saken.

Så, varför har man billarm om man...
1. är döv eller så allvarligt rörelsehindrad att man aldrig någonsin kan lämna sitt hem...
2. sover i ett rum inåt gården... eller i ett ljudisolerat skyddsrum som är placerat sju meter under källarnivå...
3. vill slippa bli hatad av 138 människor, 23 hundar och två nervösa hamstrar - samtidigt! (Eller hur många som man just den natten, beroende på hushöjd och antalet olyckliga nattgäster, utsätter för tortyren att gång på gång bli väckta så fort de lyckats somna.)

Och aldrig att man ser någon som helst anledning till att larmet gått igång. Gatan ligger alltid lika folktom och öde. Så larmet måste ha startat på grund av...
1. ett fallande löv...
2. den lätta vindpusten som burit dit ovanstående löv...
3. ett uppmärksamhetsbehov som föranletts av att bilen inte fått tillräckligt mycket uppskattning sedan mörkret gjort den mindre synlig - för det är nästan alltid en Mercedes Benz eller någon annan lyxbil med glänsande guldlack (alltså en sådan där bil som fullkomligt överöses med suktande blickar dagtid).

Om då någon annan än bilägaren ringer polisen, så lär det inte vara för att anmäla ett pågående bilrån. Utan för att rapportera ett fall av störande av allmän ordning/förargelseväckande beteende/hemfridsbrott och således anmäla bilägaren för detta.

Men det skulle också kunna röra sig om det som rubriceras som anstiftan till brott. För i det läget, när man för sjuttielfte gången fullkomligt ursinnig kastar sig upp ur sängen på grund av biljäkelns högljudda tjutande, då är man farligt nära att rusa ner på gatan med vadsomhelst som är stort och hårt och duger som tillhygge. För att äntligen få tyst på fanskapet, en gång för alla!

Det enda som då stoppar en från att bli en bilvandaliserande ligist är risken för att man med största sannolikhet redan vid första slaget sätter igång billarmet. För sjuttitolfte gången.

fredag 11 september 2009

Saker jag undrar över... 2. Om borrning

En människa lär sig väldigt många svåra saker under sitt liv. Redan vid ettårsåldern lär hon sig, som genom ett mirakel, den svåra manövern att gå och att börja göra sig förstådd genom att forma läpparna till de första orden. Sen lär hon sig att gå på toaletten, att skilja på debet och kredit (efter väldigt mycket möda) och att ta bort svåra fläckar från känsliga textilier.

Men det finns en sak som är som omöjlig att lära sig: Att borra.

Så ofta som man skulle behöva kunna utföra just detta, borde det faktiskt lagts in som en medfödd förmåga hos varje människa. Men, nej då! Istället är det som överjordiskt svårt att borra ett endaste litet hål i en vägg. Och det hjälper inte att man införskaffar det allra senaste tekniska hjälpmedlet - borren som får fritidssnickare att dregla av habegär.

Nähä, då. Där står man och fånglor på borr och vägg. Livrädd inför bara tanken på att trycka på startknappen. Och i det läget har det ingen som helst betydelse att man under en smärre livstid sett Äntligen-Hemma-Martin , Room-Service-Mattias och Torpar-Ernst borra sig in i trä, metall, betong och ...imponerade folkhemshjärtan. Det lär ju knappast vara en slump att det särkilt är borrningsmomenten som ägnas extra uppmärksamhet av filmteamen. "Beskåden detta mirakel", liksom.

Alltså, varför ägnar sig inte genetikforskare åt att framställa en borrnings-gen!?! Det är ju precis vad den materialistiska nutidsmänniskan behöver. Jag byter gärna till mig den mot jaktinstinkten, något jag har föga användning av under mitt liv som stadsboende vegetarian. Jag ägnar ju faktiskt avsevärt mer tid åt att titta i inredningstidningar än att skåda boskapshjordar vid horisonten.

Så, snälla, please... Ge mig denna gen snart! Så att jag kan sätta upp den/det där snygga badrumsskåpet/vägghyllan/konstverket/spegeln (som skaersättadensomföllnerochkrossadesförattjagbarahängdeuppdenpåenynkalitenxkrok) och allt annat som lutar sig mot mina väggar i golvnivå. För det ser alltmer ut som om mitt hem inretts för Nils Karlsson Pyssling, istället för en människa - som uppgivet tomglor på en väldigt naken, till synes ogenomtränglig vägg.


Varma hälsningar från
Kontakt önskas med hjälpsam Homo Sapiens Snickariensus


PS. Och... nej då! Jag tror inte att denna brist är könsrelaterad! Till exempel är mannen-i-mitt-liv ungefär lika paniskt rädd för att borra som jag. DS.





torsdag 10 september 2009

Saker jag undrar över... 1. Om kattnamn

Varför ska kattnamn alltid innehålla S?

Mjau... och andra ord i kattspråket innehåller ju inget s-ljud. Men väldigt mycket M. Så vad får oss att tro att katter ska lystra bättre till Tusse eller Musse, Trissan eller Missan?

Okej, när katterna fräser låter det ju lite s-igt om det. Så om man har en asjobbig katt som biter gäster, klöser sönder arvegods och pinkar på chenillemattor, då kan den ju lämpligen heta Slasken, Sumpråttan eller Satan.

Men om jag vill kalla på någon jag älskar är det kanske inte så bra om jag gör det aggressivt och ...fräsande!

Nej, fram för kattnamn med mycket M i. Mmmm... Mamma, kanske? Det vore ju helt underbart att se vuxna människor springa omkring och ropa på mamma!

Nästan lika komiskt som när jag under 18 års tid sprang runt kvarteret och ropade på min katt. Folk stirrade på mig som om jag var totalt socialt förvirrad. För utan att på något sätt tänka igenom vad det innebar, så hade jag gett henne namnet Kalas.

Varma hälsningar från
Aldrig mer kattägare
(Som stavar sitt namn med S,
och därför lystrar till alla
som fräser åt henne.)




Oslokatt som borde byta namn till Mammut

måndag 7 september 2009

Min personliga rådgivare Google... och min terapidivan Baden-Baden

Fick ett tips (av Marie Carlsson) om ett enkelt men väldigt roligt nöje. Har hört att det hängt med ett tag på nätet, men det kan ju finnas fler än jag som inte hört talas om det förut...

De enkla reglerna är att man googlar på sitt namn plus "needs" och skriver ned de 10 första träffarna. Till mig ger Google följande råd just nu:

1.Siv needs eye surgery. Hmm... jag har börjat ana att jag åtminstone borde skaffa läsglasögon. I ett korsord skrev jag "jury" på frågan "Gäng i domstol", vilket jag tyckte var ett oväntat kul epitet på något så seriöst... men det visade sig att frågan var "Gång i domstol".
2. Siv needs three things. (Utvecklas längre ned...)
3. Siv needs to sell them in the market. Jodå, korten säljer ju som smör...
4. Siv needs to run its device driver. Visst! Problemet är bara att hitta mina inre drivrutiner... som jag borde aktivera så att jag kommer till skott med alla projekt som surrar i min hårddisk hjärnan.
5. You need Siv. (!) Hmm... visst är det ovanligt många som frågar mig om råd just nu...
6. Siv needs to implement timeouts. Försöker, försöker... Men vädret gör det allt mindre attraktivt att slöa i Baden-Baden-stolen... Kanske kommer jag därför inom kort att implementera en solresa.
7. Siv needs the approval of three-quarters. Absolut! Min självkänsla sviktar ständigt.
8. Siv needs little help from its human variant to sustain the family. Men visst behöver jag hjälp! Särskilt som det påståendet antyder att jag själv är omänsklig.
9. Siv needs to be wound down for whatever reason. Återigen detta råd att varva ned... Och det finns alltid någon anledning att hänga i min Baden-Baden.
10. Siv needs to know how to take better care of herself. Jag säger det igen: Baden-Baden!

Träff/råd nummer två förtjänar att visas i en lite längre version:
Siv needs three things:
1. The Story. It’s got to tell a story.
2. The Idea. It’s got to have an idea.
3. The Virus. People have got to want to tell it/spread it.

Vilket jag tolkar som att när jag väl fått svininfluensan kommer jag att slå igenom riktigt stort som författare - förhoppningsvis sker det inte postumt!


Soliga Baden-Baden-hälsningar från "It"

fredag 4 september 2009

Jag är en sommarstalker

Jag har börjat misstänka att jag har en menlig inverkan på vädret. Solen kan skina för fullt utanför mina fönster, men så fort jag piper ut blir himlen blytung och grå. Och sätter jag mig på cykeln träffas jag genast av den första regndroppen... som kallar in värsta monsunregnet innan jag hinner komma under skydd. Och när jag väl kommit in tittar solen fram igen... för att sen försvinna när jag tar första steget ut på trottoaren... Ja, ni fattar...

Det här har hänt dagligen den senaste veckan, och det måste bara ha att göra med att jag är så extremt motvillig till hösten... och att jag klamrar mig fast vid sommaren som vid en älskare som inte vill ha en längre. Jag är inget annat än en stalker. Men så här är det: min sommar har knappt hunnit börja än!

Det är så väldans mycket somrigt kvar som är ogjort, ofärdigt. Som att jag ännu inte använt den där vackra vita spetsklänningen jag köpte på Noa Noa. Och som jag skulle ha på någon ljuvlig sommarfest. Men de fester jag varit på sen dess har krävt yllelångkalsonger och goretexjacka - helst även en sån där myggnätshatt!

På kolonilotten har jag hittills bara kunnat skörda tre salladsblad (varav två var äckligt beska). Och de enda blomfrön jag sått, har ännu inte kommit i blom. Solrosorna står och kämpar i höstblåsten med sina embryoKursivn till knoppar. Förtvivlade försöker de vända sig mot en sol som bara lyser med sin frånvaro. Men allt de får från himlen är en kalldusch. Och min hortensia kommer inte att blomma den här sommaren heller. Inte ens höstastrarna lär hänga med i klimatsvängningarna - men de börjar bli höstigt brunaktiga på bladen.

Jag avskyr hösten!!! Den är så fruktansvärt ogin, ogästvänlig och dyster. Att det finns folk som älskar hösten är helt obegripligt. Vänner som jag annars tycker att jag har så mycket gemensamt med pratar om höstmys och att tända ljus och gosa in sig i tjocka tröjor. Men jag vill bara skrika: Tyst! Du vrider om en kniv i mitt längtande sommarhjärta! Ge mig sooool och värme istället!!!

Ser en reklamsnutt där MacDonalds just nu lovar att de förlänger sommaren. Så falskt att man inte ens orkar bli upprörd (även om det skulle vara lite kul att se Sverker Olofsson kasta burgare i sin soptunna).

Sen råkar jag gå in i en stor klädbutik... Och det är då den verkliga höstdepressionen tar tag. Har aldrig sett så många fula kläder på en och samma gång. Vinrött, brunt, grått, petrol... i tjocka oformliga lager. Helt väck är min älskling turkos... Känsliga tittare varnas!

Jag är ett SOMMARBARN, för tusan!!! Född på årets ljusaste och längsta dag, sommarsolståndet... Så jag kräver sol! Och sommar! Det var ju därför jag valde att komma ut just den dagen - inte för att leva som en garderobsblomma!

Så jag tar på mig min fina vita spetsklänning. Sen cyklar jag till min kolonilott och ställer fram min gamla slitna Baden-Baden-stol. Där sitter jag sen, huttrande och blöt, tills solrosorna slagit ut i mina drömmar.

torsdag 3 september 2009

En utrotningshotad blomma har börjat blogga!

Det började med att jag gick med i Facebook för ett par månader sen... Så svårt till en början, men nu är det ju extremt roligt! Så... det ledde vidare till tanken på att skriva lite längre texter. Eller kortare. Men i alla fall texter som kan läsas av fler. Att starta en blogg.

Nu har jag verkligen kämpat med det här. Och min blogg kanske inte är så snygg - det ser ju ut som om jag skrivit på pergament och hängt upp det på en gammal tapet... Men jag är så stolt över att jag just till och med lyckats lägga in ett par foton. Helt på egen hand.

Här kommer jag att skriva om precis vad som helst... Om mitt liv som misslyckad men ändå hängiven kolonist. Om mina tankar, drömmar och tillkortakommanden. Om skratt och allvar. Sorg och glädje. Stort och smått. Kort sagt om Livet, som det ofta är.

Här kommer jag att skriva sånt som inte ska tryckas på kort, sånt som inte ska tonsättas, sånt som inte ska framföras på en scen (så som mina texter oftast används). Fast vad vet man, kanske dyker något av detta ändå upp någon annanstans... Men det är här det börjar...

Så välkommen till min blogg (du den enda beundransvärda läsare som lyckats hitta hit)!
...och förlåt om jag inte skriver mina inlägg så regelbundet - jag har nämligen så svårt för det inrutade.


Varma hälsningar från en småvissen och aningen utrotningshotad växt av obestämbar art

tisdag 1 september 2009

Rensar ogräs ...hemma i lägenheten

Slåss med kartonger och tidningshögar och allt annat som håller på att ta över mitt hem... Återvinning måste vara materians straff mot oss (västvärlds-)människor! Förstår inte var allt kommer ifrån... Misstänker att en del bryter sig in i mitt hem när jag sover... Särskilt efter att ha upptäckt att flera pappershögar krupit in och gömt sig under min säng. Jamen, det är väl ändå ett klassiskt gömställe för inkräktare!

Tre minuter senare
Får syn på en tre veckor gammal men helt oläst kulturbilaga till DN och all verksamhet avstannar... Väldigt smart avledande manöver där...

37 minuter senare
Funderar på om jag ska låta dammet ligga kvar. Dammtussar kanske bara är hemmets omtänksamma försök att skapa en matta som är skön att gå på. Hmmm... mattor! Kollar in IKEAs nya mattmodeller på nätet....

23 minuter senare
Funderar på att bjuda in killen med lövsug nere på trottoaren... Går till återvinningen och inser att lövsugskillen bara blåser undan löven en bit, och just den sortens aktivitet är jag ju så bra på själv.

En timme och 12 minuter senare
Har ingen aning om vad som tog sån tid... men tillbaka från återvinningen snubblar jag över två jiffypåsar som nästlat sig in genom brevinkastet. Ha! Det är så det går till när skräpet tar sig in! Väldigt vackra böcker jag beställt... ”Hur man närmar sig ett träd” av Eva Dahlgren... Det ser nästan ofattbart rent ut i rummet som hon ligger i på omslaget... som en vit obefläckad gudinna... Lägger henne över dammtussarna på nattduksbordet och puttar samtidigt ned en halvfull tekopp på golvet. Det sublima möter kaos, liksom. Hur blir man en Eva D? Kanske ska jag kolla upp den där länken om gudinnekursen som R tipsade mig om i alla fall...

En minut senare
Måste avstå från lyxen att bli gudinna eftersom det kostar 19 500 kronor. Visserligen ska man få öppna sju inre portar, men jag känner mig helt portad av priset. Deppar lite för det... Kommer på att jag fick med mig ett postpaket från ICA: DVD-boxen ”Black Books”, som verkar vara världens roligaste teveserie... Om man skulla ta och kika lite... en liten, liten stund bara... Är det inte dags för lunchpaus förresten?

Tre timmar och 13 minuter senare
Konstaterar att jag återigen ökat på diskberget. Funderar över hur det kan gå åt så många pryttlar och kastruller för att laga mat åt en enda person... och om jag ska beställa ytterligare en DVD-box från CDON... Inser också att jag tappat fokus helt och hållet. Vad var det egentligen jag höll på med?... Då, innan...?

3 sekunder senare
Ser att solen skiner...