söndag 27 september 2009

Saker jag undrar över... 3. Om billarm

Varför i h-e har man billarm om man inte bryr sig när det går igång?

Jag bor på en väldigt lugn gata... trodde jag när jag just flyttat hit. Men som ett tillvarons "efter sol kommer regn" eller "allt har sin motsats" eller "det svarta i yin-och-yang-symbolen" eller... ja-ni-fattar... så förekommer det osannolikt ofta att ett billarm får tokspel just på denna gata. Och det är alltid på natten. Och det är aldrig någon som gör något åt saken.

Så, varför har man billarm om man...
1. är döv eller så allvarligt rörelsehindrad att man aldrig någonsin kan lämna sitt hem...
2. sover i ett rum inåt gården... eller i ett ljudisolerat skyddsrum som är placerat sju meter under källarnivå...
3. vill slippa bli hatad av 138 människor, 23 hundar och två nervösa hamstrar - samtidigt! (Eller hur många som man just den natten, beroende på hushöjd och antalet olyckliga nattgäster, utsätter för tortyren att gång på gång bli väckta så fort de lyckats somna.)

Och aldrig att man ser någon som helst anledning till att larmet gått igång. Gatan ligger alltid lika folktom och öde. Så larmet måste ha startat på grund av...
1. ett fallande löv...
2. den lätta vindpusten som burit dit ovanstående löv...
3. ett uppmärksamhetsbehov som föranletts av att bilen inte fått tillräckligt mycket uppskattning sedan mörkret gjort den mindre synlig - för det är nästan alltid en Mercedes Benz eller någon annan lyxbil med glänsande guldlack (alltså en sådan där bil som fullkomligt överöses med suktande blickar dagtid).

Om då någon annan än bilägaren ringer polisen, så lär det inte vara för att anmäla ett pågående bilrån. Utan för att rapportera ett fall av störande av allmän ordning/förargelseväckande beteende/hemfridsbrott och således anmäla bilägaren för detta.

Men det skulle också kunna röra sig om det som rubriceras som anstiftan till brott. För i det läget, när man för sjuttielfte gången fullkomligt ursinnig kastar sig upp ur sängen på grund av biljäkelns högljudda tjutande, då är man farligt nära att rusa ner på gatan med vadsomhelst som är stort och hårt och duger som tillhygge. För att äntligen få tyst på fanskapet, en gång för alla!

Det enda som då stoppar en från att bli en bilvandaliserande ligist är risken för att man med största sannolikhet redan vid första slaget sätter igång billarmet. För sjuttitolfte gången.

fredag 11 september 2009

Saker jag undrar över... 2. Om borrning

En människa lär sig väldigt många svåra saker under sitt liv. Redan vid ettårsåldern lär hon sig, som genom ett mirakel, den svåra manövern att gå och att börja göra sig förstådd genom att forma läpparna till de första orden. Sen lär hon sig att gå på toaletten, att skilja på debet och kredit (efter väldigt mycket möda) och att ta bort svåra fläckar från känsliga textilier.

Men det finns en sak som är som omöjlig att lära sig: Att borra.

Så ofta som man skulle behöva kunna utföra just detta, borde det faktiskt lagts in som en medfödd förmåga hos varje människa. Men, nej då! Istället är det som överjordiskt svårt att borra ett endaste litet hål i en vägg. Och det hjälper inte att man införskaffar det allra senaste tekniska hjälpmedlet - borren som får fritidssnickare att dregla av habegär.

Nähä, då. Där står man och fånglor på borr och vägg. Livrädd inför bara tanken på att trycka på startknappen. Och i det läget har det ingen som helst betydelse att man under en smärre livstid sett Äntligen-Hemma-Martin , Room-Service-Mattias och Torpar-Ernst borra sig in i trä, metall, betong och ...imponerade folkhemshjärtan. Det lär ju knappast vara en slump att det särkilt är borrningsmomenten som ägnas extra uppmärksamhet av filmteamen. "Beskåden detta mirakel", liksom.

Alltså, varför ägnar sig inte genetikforskare åt att framställa en borrnings-gen!?! Det är ju precis vad den materialistiska nutidsmänniskan behöver. Jag byter gärna till mig den mot jaktinstinkten, något jag har föga användning av under mitt liv som stadsboende vegetarian. Jag ägnar ju faktiskt avsevärt mer tid åt att titta i inredningstidningar än att skåda boskapshjordar vid horisonten.

Så, snälla, please... Ge mig denna gen snart! Så att jag kan sätta upp den/det där snygga badrumsskåpet/vägghyllan/konstverket/spegeln (som skaersättadensomföllnerochkrossadesförattjagbarahängdeuppdenpåenynkalitenxkrok) och allt annat som lutar sig mot mina väggar i golvnivå. För det ser alltmer ut som om mitt hem inretts för Nils Karlsson Pyssling, istället för en människa - som uppgivet tomglor på en väldigt naken, till synes ogenomtränglig vägg.


Varma hälsningar från
Kontakt önskas med hjälpsam Homo Sapiens Snickariensus


PS. Och... nej då! Jag tror inte att denna brist är könsrelaterad! Till exempel är mannen-i-mitt-liv ungefär lika paniskt rädd för att borra som jag. DS.





torsdag 10 september 2009

Saker jag undrar över... 1. Om kattnamn

Varför ska kattnamn alltid innehålla S?

Mjau... och andra ord i kattspråket innehåller ju inget s-ljud. Men väldigt mycket M. Så vad får oss att tro att katter ska lystra bättre till Tusse eller Musse, Trissan eller Missan?

Okej, när katterna fräser låter det ju lite s-igt om det. Så om man har en asjobbig katt som biter gäster, klöser sönder arvegods och pinkar på chenillemattor, då kan den ju lämpligen heta Slasken, Sumpråttan eller Satan.

Men om jag vill kalla på någon jag älskar är det kanske inte så bra om jag gör det aggressivt och ...fräsande!

Nej, fram för kattnamn med mycket M i. Mmmm... Mamma, kanske? Det vore ju helt underbart att se vuxna människor springa omkring och ropa på mamma!

Nästan lika komiskt som när jag under 18 års tid sprang runt kvarteret och ropade på min katt. Folk stirrade på mig som om jag var totalt socialt förvirrad. För utan att på något sätt tänka igenom vad det innebar, så hade jag gett henne namnet Kalas.

Varma hälsningar från
Aldrig mer kattägare
(Som stavar sitt namn med S,
och därför lystrar till alla
som fräser åt henne.)




Oslokatt som borde byta namn till Mammut

måndag 7 september 2009

Min personliga rådgivare Google... och min terapidivan Baden-Baden

Fick ett tips (av Marie Carlsson) om ett enkelt men väldigt roligt nöje. Har hört att det hängt med ett tag på nätet, men det kan ju finnas fler än jag som inte hört talas om det förut...

De enkla reglerna är att man googlar på sitt namn plus "needs" och skriver ned de 10 första träffarna. Till mig ger Google följande råd just nu:

1.Siv needs eye surgery. Hmm... jag har börjat ana att jag åtminstone borde skaffa läsglasögon. I ett korsord skrev jag "jury" på frågan "Gäng i domstol", vilket jag tyckte var ett oväntat kul epitet på något så seriöst... men det visade sig att frågan var "Gång i domstol".
2. Siv needs three things. (Utvecklas längre ned...)
3. Siv needs to sell them in the market. Jodå, korten säljer ju som smör...
4. Siv needs to run its device driver. Visst! Problemet är bara att hitta mina inre drivrutiner... som jag borde aktivera så att jag kommer till skott med alla projekt som surrar i min hårddisk hjärnan.
5. You need Siv. (!) Hmm... visst är det ovanligt många som frågar mig om råd just nu...
6. Siv needs to implement timeouts. Försöker, försöker... Men vädret gör det allt mindre attraktivt att slöa i Baden-Baden-stolen... Kanske kommer jag därför inom kort att implementera en solresa.
7. Siv needs the approval of three-quarters. Absolut! Min självkänsla sviktar ständigt.
8. Siv needs little help from its human variant to sustain the family. Men visst behöver jag hjälp! Särskilt som det påståendet antyder att jag själv är omänsklig.
9. Siv needs to be wound down for whatever reason. Återigen detta råd att varva ned... Och det finns alltid någon anledning att hänga i min Baden-Baden.
10. Siv needs to know how to take better care of herself. Jag säger det igen: Baden-Baden!

Träff/råd nummer två förtjänar att visas i en lite längre version:
Siv needs three things:
1. The Story. It’s got to tell a story.
2. The Idea. It’s got to have an idea.
3. The Virus. People have got to want to tell it/spread it.

Vilket jag tolkar som att när jag väl fått svininfluensan kommer jag att slå igenom riktigt stort som författare - förhoppningsvis sker det inte postumt!


Soliga Baden-Baden-hälsningar från "It"

fredag 4 september 2009

Jag är en sommarstalker

Jag har börjat misstänka att jag har en menlig inverkan på vädret. Solen kan skina för fullt utanför mina fönster, men så fort jag piper ut blir himlen blytung och grå. Och sätter jag mig på cykeln träffas jag genast av den första regndroppen... som kallar in värsta monsunregnet innan jag hinner komma under skydd. Och när jag väl kommit in tittar solen fram igen... för att sen försvinna när jag tar första steget ut på trottoaren... Ja, ni fattar...

Det här har hänt dagligen den senaste veckan, och det måste bara ha att göra med att jag är så extremt motvillig till hösten... och att jag klamrar mig fast vid sommaren som vid en älskare som inte vill ha en längre. Jag är inget annat än en stalker. Men så här är det: min sommar har knappt hunnit börja än!

Det är så väldans mycket somrigt kvar som är ogjort, ofärdigt. Som att jag ännu inte använt den där vackra vita spetsklänningen jag köpte på Noa Noa. Och som jag skulle ha på någon ljuvlig sommarfest. Men de fester jag varit på sen dess har krävt yllelångkalsonger och goretexjacka - helst även en sån där myggnätshatt!

På kolonilotten har jag hittills bara kunnat skörda tre salladsblad (varav två var äckligt beska). Och de enda blomfrön jag sått, har ännu inte kommit i blom. Solrosorna står och kämpar i höstblåsten med sina embryoKursivn till knoppar. Förtvivlade försöker de vända sig mot en sol som bara lyser med sin frånvaro. Men allt de får från himlen är en kalldusch. Och min hortensia kommer inte att blomma den här sommaren heller. Inte ens höstastrarna lär hänga med i klimatsvängningarna - men de börjar bli höstigt brunaktiga på bladen.

Jag avskyr hösten!!! Den är så fruktansvärt ogin, ogästvänlig och dyster. Att det finns folk som älskar hösten är helt obegripligt. Vänner som jag annars tycker att jag har så mycket gemensamt med pratar om höstmys och att tända ljus och gosa in sig i tjocka tröjor. Men jag vill bara skrika: Tyst! Du vrider om en kniv i mitt längtande sommarhjärta! Ge mig sooool och värme istället!!!

Ser en reklamsnutt där MacDonalds just nu lovar att de förlänger sommaren. Så falskt att man inte ens orkar bli upprörd (även om det skulle vara lite kul att se Sverker Olofsson kasta burgare i sin soptunna).

Sen råkar jag gå in i en stor klädbutik... Och det är då den verkliga höstdepressionen tar tag. Har aldrig sett så många fula kläder på en och samma gång. Vinrött, brunt, grått, petrol... i tjocka oformliga lager. Helt väck är min älskling turkos... Känsliga tittare varnas!

Jag är ett SOMMARBARN, för tusan!!! Född på årets ljusaste och längsta dag, sommarsolståndet... Så jag kräver sol! Och sommar! Det var ju därför jag valde att komma ut just den dagen - inte för att leva som en garderobsblomma!

Så jag tar på mig min fina vita spetsklänning. Sen cyklar jag till min kolonilott och ställer fram min gamla slitna Baden-Baden-stol. Där sitter jag sen, huttrande och blöt, tills solrosorna slagit ut i mina drömmar.

torsdag 3 september 2009

En utrotningshotad blomma har börjat blogga!

Det började med att jag gick med i Facebook för ett par månader sen... Så svårt till en början, men nu är det ju extremt roligt! Så... det ledde vidare till tanken på att skriva lite längre texter. Eller kortare. Men i alla fall texter som kan läsas av fler. Att starta en blogg.

Nu har jag verkligen kämpat med det här. Och min blogg kanske inte är så snygg - det ser ju ut som om jag skrivit på pergament och hängt upp det på en gammal tapet... Men jag är så stolt över att jag just till och med lyckats lägga in ett par foton. Helt på egen hand.

Här kommer jag att skriva om precis vad som helst... Om mitt liv som misslyckad men ändå hängiven kolonist. Om mina tankar, drömmar och tillkortakommanden. Om skratt och allvar. Sorg och glädje. Stort och smått. Kort sagt om Livet, som det ofta är.

Här kommer jag att skriva sånt som inte ska tryckas på kort, sånt som inte ska tonsättas, sånt som inte ska framföras på en scen (så som mina texter oftast används). Fast vad vet man, kanske dyker något av detta ändå upp någon annanstans... Men det är här det börjar...

Så välkommen till min blogg (du den enda beundransvärda läsare som lyckats hitta hit)!
...och förlåt om jag inte skriver mina inlägg så regelbundet - jag har nämligen så svårt för det inrutade.


Varma hälsningar från en småvissen och aningen utrotningshotad växt av obestämbar art

tisdag 1 september 2009

Rensar ogräs ...hemma i lägenheten

Slåss med kartonger och tidningshögar och allt annat som håller på att ta över mitt hem... Återvinning måste vara materians straff mot oss (västvärlds-)människor! Förstår inte var allt kommer ifrån... Misstänker att en del bryter sig in i mitt hem när jag sover... Särskilt efter att ha upptäckt att flera pappershögar krupit in och gömt sig under min säng. Jamen, det är väl ändå ett klassiskt gömställe för inkräktare!

Tre minuter senare
Får syn på en tre veckor gammal men helt oläst kulturbilaga till DN och all verksamhet avstannar... Väldigt smart avledande manöver där...

37 minuter senare
Funderar på om jag ska låta dammet ligga kvar. Dammtussar kanske bara är hemmets omtänksamma försök att skapa en matta som är skön att gå på. Hmmm... mattor! Kollar in IKEAs nya mattmodeller på nätet....

23 minuter senare
Funderar på att bjuda in killen med lövsug nere på trottoaren... Går till återvinningen och inser att lövsugskillen bara blåser undan löven en bit, och just den sortens aktivitet är jag ju så bra på själv.

En timme och 12 minuter senare
Har ingen aning om vad som tog sån tid... men tillbaka från återvinningen snubblar jag över två jiffypåsar som nästlat sig in genom brevinkastet. Ha! Det är så det går till när skräpet tar sig in! Väldigt vackra böcker jag beställt... ”Hur man närmar sig ett träd” av Eva Dahlgren... Det ser nästan ofattbart rent ut i rummet som hon ligger i på omslaget... som en vit obefläckad gudinna... Lägger henne över dammtussarna på nattduksbordet och puttar samtidigt ned en halvfull tekopp på golvet. Det sublima möter kaos, liksom. Hur blir man en Eva D? Kanske ska jag kolla upp den där länken om gudinnekursen som R tipsade mig om i alla fall...

En minut senare
Måste avstå från lyxen att bli gudinna eftersom det kostar 19 500 kronor. Visserligen ska man få öppna sju inre portar, men jag känner mig helt portad av priset. Deppar lite för det... Kommer på att jag fick med mig ett postpaket från ICA: DVD-boxen ”Black Books”, som verkar vara världens roligaste teveserie... Om man skulla ta och kika lite... en liten, liten stund bara... Är det inte dags för lunchpaus förresten?

Tre timmar och 13 minuter senare
Konstaterar att jag återigen ökat på diskberget. Funderar över hur det kan gå åt så många pryttlar och kastruller för att laga mat åt en enda person... och om jag ska beställa ytterligare en DVD-box från CDON... Inser också att jag tappat fokus helt och hållet. Vad var det egentligen jag höll på med?... Då, innan...?

3 sekunder senare
Ser att solen skiner...