fredag 30 oktober 2009

...och den verkliga overkligheten.

Apropå mitt förra inlägg, så finns det tecken på att overkligheten, fantasivärlden, närmar sig verkligheten. I Pixars nya film Upp har animatörerna först tecknat kropparna nakna och därefter har de klätts på. Det finns alltså något innanför det vi ser! Den gamle mannen Carl är så spinkig att han till och med behövde två lager byxor eftersom de första hängde så löst att hans rörelser inte syntes. Alltså finns det både en naken kropp och "långkalsonger" som inte syns. Allt för att göra det icke verkliga verkligare.

Även imorgon förenas dessa två. För Allhelgonahelgen är en tid då det verkliga möter det overkliga. Jag gör kransar av grön mjuk mossa och de sista blommorna från kolonilotten, och lägger dem på min dotters grav. Och jag gör mosshjärta och roshjärta. Men det spelar ingen roll hur många ljus jag tänder, det är ändå overkligt att Sara inte längre finns i sin kropp.

Kanske är det därför hon får finnas i min kropp. Inte riktigt som då jag bar henne i min livmoder, för numera bär jag henne närmare mitt hjärta. Det är just där som hon, det som är Sara, ändå kan vara verklig.

Kan Pixar, kan väl jag...

måndag 19 oktober 2009

Saker jag undrar över... 4. Om den overkliga verkligheten

Om trädgårdsarbete. Jag har sått och planterat mängder med blommor, kryddor, sallad och sånt som jag vill ska växa på min kolonilott. Men det som kommit upp är bara sånt jag inte vill ska växa. När säsongen nu är över kan jag bara konstatera att jag gång på gång huggit, hackat, grävt upp mängder med kirskål, åkerfräken, åkervinda, brännässlor och en massa andra anonyma ogräsarter. Detta har varit mina skördar. I rikliga mått. Vart allt det där jag ville skulle växa har tagit vägen är en gåta. Men jag misstänker starkt att väldigt oönskade växter kompenserar genom att utöva en sorts växtkannibalism och helt enkelt käkar upp de grödor som favoriseras av mig.


...om ideellt arbete. "Rädda Barnens ordförande har ett heltidsarbete och lägger omkring 20 timmar i veckan på sitt ideella engagemang", läste jag i gårdagens DN, och för det får han 240 000 kronor om året. Eller sisådär 230 kronor i timmen. Ideellt??? Bengt Westerberg har en månadslön på 68 000 kronor för att han offrar sin tid på Röda Korsets ordförandepost. Ideellt??? Kanske skulle de behöva gå i lära hos alla föreningstanter som stickar, virkar, knypplar, syr eller sorterar begagnade kläder. Bara så där, för att få in den rätta känslan... och famla lite efter någon sorts verklighet.


...om varför en del verkliga människor känns så overkliga. Med sitt prat om verkliga människor och verklighetens folk framstår Göran Hägglund som alltmer overklig själv. Han kan bara inte vara på riktigt, det blir allt tydligare. Och de osvenska Hollywoodfruarna är så overkliga i sina märkliga overkligheter att jag har börjat misstänka att de är tecknade. (Och ja, ja... eftersom de är så hejdlöst roliga, kan väl Anna Anka & Co ersätta Kalle Anka & Co på julafton.)


...om fruktflugor. Var kommer de egentligen ifrån? Materialiseras de på ett synnerligen mystiskt sätt från ingenting? Eller finns de från början inuti frukten? Och hur kommer de i så fall ut, när det inte finns några hål på frukten?


...om SJ. Finns det någon tankeverksamhet över huvud taget bakom SJ:s hemsida? Jag bokar tågbiljetter som kostar 464:-, och ser att om jag väljer alternativet "Resa som kan återbetalas" för 1074:-, så får jag visserligen väldigt mycket pengar tillbaka om jag inte reser... men jag får förstås betala mer än det dubbla priset för denna förmån... Nä, nu tippar verkligheten ordentligt... när inte ens SJ...


Eller är det så att hela verkligheten, bit för bit, håller på att bli overklig. Verkligen overklig...

...alltmedan den gamla dängan "Vem är du, vem är jag, levande charader..." ekar i min skalle... samtidigt som jag mer och mer känner mig som en äkta... Hollywoodfru...









torsdag 8 oktober 2009

Allvarligt talat... Om att förlora ett barn

När jag nu börjat blogga, och inlett med några mer humoristiska texter, känns det konstigt att inte också komma in på allvaret. Min blogg heter trots allt Skratt & Allvar!

Vill du inte läsa om allvaret, i dess svartaste bemärkelse, så kan du sluta här. För nu kommer jag att skriva något... några helt otillräckliga meningar... om det allra värsta som har hänt mig.

Det har funnits en tid i mitt vuxna liv då jag inte hade några ord. Ett inferno av mörker, som följdes av en längre tid, då jag var övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva något humoristiskt igen. Men en sak har jag verkligen lärt mig:
livet vill levas, även när det värsta har hänt...


Jag har aldrig kunnat se mordscener på film - det har alltid känts för verkligt för mig.

För elva år sedan, den 18 juli 1998, blev det också min verklighet. På riktigt. Det var då mitt liv förvandlades till en mardröm, som jag inte kunde vakna ifrån. Det var då min dotter Sara blev mördad, 18 år ung, med över 160 knivhugg.

En absolut ofattbar grymhet som den natten drabbade just mitt barn.

Att beskriva den ofantliga smärta även jag drabbades av är egentligen omöjligt. Det finns inga ord, och inga filmscener, i världen som räcker till... Men jag är ju en skrivande människa, så när orden slutligen kom tillbaka till mig gjorde jag ett försök att ändå beskriva det obeskrivliga:

När jag först fick veta att Sara blivit mördad var det som om himlen ramlade ner över mig och marken rämnade, samtidigt som min kropp exploderade. Det var som ett anfall från alla håll.... och det kändes som om även min kropp mördades. Men jag var ändå tvungen att stanna kvar i den...


Att som mamma överleva detta hade aldrig gått om jag inte hade mött så mycket medkänsla och stöd från min omgivning. Saras favoritpoet Gunnar Ekelöf har skrivit en dikt som i en enda mening uttrycker något viktigt om dessa motsatser:

Den som inte har sett mänsklighetens ondska
har inte sett möjligheten till godhet.


Det tog två år, och ett omfattande spaningsarbete, innan polisen slutligen hittade mördaren - en närmare 30 år gammal tvåbarnspappa - och under hela den tiden möttes jag, liksom min yngsta dotter och barnens pappa, av ett helt fantastiskt stöd från såväl nära som helt okända människor. Och det är min absoluta övertygelse att den samlade godheten är så mycket större än ondskan här i världen.

Jag brukar säga att det värsta mordvapnet var inte mördarens kniv, utan hans totala brist på medkänsla. Därför är mitt "motvapen" att hjälpa till att sprida medkänsla, så gott jag nu kan, som via mina diktkort. Ett av dessa riktar sig till föräldrar som, liksom jag, drabbats av att förlora ett barn.

Till dig som förlorat ett barn

Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder.

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.


...och jag känner mig djupt tacksam för att jag fått ta emot så mycket medkänsla. Jag är också glad för att humorn och skrattet kommit tillbaka till mig.

Men thrillers, splatterfilmer och deckare... Nej, just det kommer aldrig att roa mig.

tisdag 6 oktober 2009

Vegetariska läckerheter - Smörgåspastej

Jag går och lurar på om det är dags att jag blir lite allvarligare (ibland) här i min blogg...

I väntan på det slänger jag in ett litet "recept" på en fantastiskt god smörgåspastej jag gjorde idag. Eller recept och recept, förresten... Jag är väldigt improviserad när jag lagar mat, så jag måttar inget, utan jag smakar mig fram. Eller så kör jag bara på känsla. Det vet alla mina vänner som förgäves bett om recept på alla möjliga rätter jag gjort. Har de tur så kommer jag åtminstone ihåg ungefär vad jag haft i... men hur mycket? Nej, det får de helt enkelt gissa sig till.
Men när det gäller just den här pastejen så vet jag lite mer, eftersom vissa ingredienser var förpackade. Men det är verkligen inte så petnoga, höfta gärna! Alltså...


SMARRIG SMÖRGÅSPASTEJ

1 påse (150-200gram) mandel (OBS! Inte bittermandel)
5-6 dl kokta vita bönor (OBS! Inte såna som konserverats i tomatsås!)
8-10 kvistar färsk rosmarin (det kan nästan inte bli för mycket!)
2-3 (eller 4) msk olivolja
Tamari eller Herbamare örtsalt (eller gärna lite av varje, det tog jag!)


Rosta mandlarna i ugnen (180-190 grader) tills de blivit pyttelite mörkare och smakar rostat (jag brukar provsmaka efter en stund).

Repa av rosmarinbladen från kvistarna genom att dra "mothårs" och kör i matberedare ganska länge tillsammans med de varma mandlarna (det frigör rosmarinsmaken extra bra). Kör tills mandeln börjar bli som en pasta, eller i varje fall är väldigt pulveriserad.
Tillsätt bönorna och mixa ihop. Därefter ska olivoljan droppas i, plus tamari/örtsalt, lite i taget. Hur mycket olja eller salt du ska ta beror på vad du gillar själv.


Ät gärna pastejen på en skiva av något rustikt bröd, typ Levain (som det man bakar på Gunnarssons bageri på Götgatan i Stockholm) eller Campagne (som finns på Le Pain Francaise på Västra Hamngatan i Göteborg)... just sånt bröd som jag brukar handla när jag är i Stockholm eller Göteborg, och som jag sen mödosamt transporterar hem på tåget (och nu snackar vi om bröd som är stora som förskolebarn och borde ha egen sittplats!) ...och som jag sen styckar upp och fyller frysen med för att ha till många lyckliga frukostar... tills allt bröd tagit slut och jag återigen står där på ICA eller Coop och suckar bland brödbackarna ...för att det inte finns något bröd värt namnet där ...och det hjälper inte att de döper det där de kallar bröd till Längtan och Gilla och Jättegott... JAG BLIR INTE SUGEN FÖR DET! ...och så går jag därifrån. Utan minsta lilla skiva. Och tänker återigen att jag ska emigrera till Frankrike eller Italien eller till någon planet där man bakar RIKTIGT bröd, som bara heter bröd.

Och... jaha, nu kom jag visst in på ett för mig tämligen viktigt ämne. Men låt dig inte hindras av allt detta tal om bröd. Gör bara pastejen, du, och så kan du ju passa på och baka ett eget bröd också - om du är lite mindre lat (och mer kunnig) än jag.

Annars kan du äta pastejen rakt av, som den är. Jättegott!