torsdag 8 oktober 2009

Allvarligt talat... Om att förlora ett barn

När jag nu börjat blogga, och inlett med några mer humoristiska texter, känns det konstigt att inte också komma in på allvaret. Min blogg heter trots allt Skratt & Allvar!

Vill du inte läsa om allvaret, i dess svartaste bemärkelse, så kan du sluta här. För nu kommer jag att skriva något... några helt otillräckliga meningar... om det allra värsta som har hänt mig.

Det har funnits en tid i mitt vuxna liv då jag inte hade några ord. Ett inferno av mörker, som följdes av en längre tid, då jag var övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva något humoristiskt igen. Men en sak har jag verkligen lärt mig:
livet vill levas, även när det värsta har hänt...


Jag har aldrig kunnat se mordscener på film - det har alltid känts för verkligt för mig.

För elva år sedan, den 18 juli 1998, blev det också min verklighet. På riktigt. Det var då mitt liv förvandlades till en mardröm, som jag inte kunde vakna ifrån. Det var då min dotter Sara blev mördad, 18 år ung, med över 160 knivhugg.

En absolut ofattbar grymhet som den natten drabbade just mitt barn.

Att beskriva den ofantliga smärta även jag drabbades av är egentligen omöjligt. Det finns inga ord, och inga filmscener, i världen som räcker till... Men jag är ju en skrivande människa, så när orden slutligen kom tillbaka till mig gjorde jag ett försök att ändå beskriva det obeskrivliga:

När jag först fick veta att Sara blivit mördad var det som om himlen ramlade ner över mig och marken rämnade, samtidigt som min kropp exploderade. Det var som ett anfall från alla håll.... och det kändes som om även min kropp mördades. Men jag var ändå tvungen att stanna kvar i den...


Att som mamma överleva detta hade aldrig gått om jag inte hade mött så mycket medkänsla och stöd från min omgivning. Saras favoritpoet Gunnar Ekelöf har skrivit en dikt som i en enda mening uttrycker något viktigt om dessa motsatser:

Den som inte har sett mänsklighetens ondska
har inte sett möjligheten till godhet.


Det tog två år, och ett omfattande spaningsarbete, innan polisen slutligen hittade mördaren - en närmare 30 år gammal tvåbarnspappa - och under hela den tiden möttes jag, liksom min yngsta dotter och barnens pappa, av ett helt fantastiskt stöd från såväl nära som helt okända människor. Och det är min absoluta övertygelse att den samlade godheten är så mycket större än ondskan här i världen.

Jag brukar säga att det värsta mordvapnet var inte mördarens kniv, utan hans totala brist på medkänsla. Därför är mitt "motvapen" att hjälpa till att sprida medkänsla, så gott jag nu kan, som via mina diktkort. Ett av dessa riktar sig till föräldrar som, liksom jag, drabbats av att förlora ett barn.

Till dig som förlorat ett barn

Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder.

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.


...och jag känner mig djupt tacksam för att jag fått ta emot så mycket medkänsla. Jag är också glad för att humorn och skrattet kommit tillbaka till mig.

Men thrillers, splatterfilmer och deckare... Nej, just det kommer aldrig att roa mig.

2 kommentarer:

  1. Kärlek.
    Världens bästa mamma. Världens bästa poet.
    Ja ja, och Rumi också, såklart.
    Puss!

    SvaraRadera
  2. Otroligt fint, Siv. (Förlåt att det låter så platt och futtigt ...) Du är fantastisk! Glöm inte det!

    SvaraRadera