onsdag 27 januari 2010

Allvarligt talat... Om när marken rämnar

När jag först fick veta att Sara blivit mördad var det som om himlen ramlade ner över mig och marken rämnade, samtidigt som min kropp exploderade. Det var som ett anfall från alla håll.... och det kändes som om även min kropp mördades. Men jag var ändå tvungen att stanna kvar i den...

Dessa ord, som jag återgivit här tidigare, är ett försök att beskriva det som drabbade mig när jag fick veta att det värsta som kunde hända hade hänt. Och dessa ord läste jag upp under rättegången mot mannen som mördade min dotter. Jag upprepar dessa otillräckliga meningar nu igen, eftersom det är först nu jag även fått en bild till mina ord.

Den är tagen i Port-au-Prince och kvinnan på bilden heter i verkligheten Amand. Hon har just fått veta att hennes dotter Fabienne, bara 15 år gammal, har dödats av ett varnings(?)skott från en polis. Ett svenskt reportageteam befinner sig alldeles i närheten när skottet avlossas. De följer detta verklighetsdrama i ord och bild och allt publiceras på ett uppslag i Dagens Nyheter, torsdagen den 21 januari 2010.

Jag sitter där vid frukostbordet, och när jag ser bilden av mamman som faller samman när hon får veta... blir hängande i någons armar, vrålande av smärta... då ser jag även mig själv, och jag kastas elva och ett halvt år tillbaka i tiden... Just så blev också jag hängande i någons armar och jag vet precis hur det känns inuti denna haitiska mor, där och då. Och jag gråter med henne.

Så tänker jag på skillnaderna mellan henne och mig, att hela avgrunder skiljer oss åt. Hennes helvetiska mardröm finns inte bara inom henne, så som det var för mig. För henne har ju marken rämnat även rent fysiskt, stora betongblock har rasat runt henne och hon befinner sig mitt i ett fullt synligt inferno.

Denna haitiska kvinna är så outsägligt hårt drabbad att det övergår min fattningsförmåga hur hon ska överleva – alldeles bortsett från att hon kan dö av brist på vatten och mat.

Utan allt stöd från min omgivning vet jag inte hur jag hade klarat mig, och jag hoppas innerligt att de armar som håller Amand uppe på bilden fortfarande finns där för henne – nu när mina sms-överföringar till Röda Korset känns så futtiga, och mina egna armar inte räcker till för att hålla om henne...

Jag har hört att astronauter brukar få ett stort miljö- och fredsengagemang efter sin första rymdfärd. Därför att jordens litenhet har blivit så påtaglig och för att det blivit så uppenbart att vi alla tillhör en enda mänsklighet.

För mig blev detta väldigt tydligt i torsdags, här hemma vid mitt köksbord. Det har bara tagit lite tid innan jag klarat av att skriva om det.

torsdag 21 januari 2010

Om störande tystnad

Enligt en ny undersökning undviker varannan svensk att gå på vissa kaféer och restauranger för att man upplever ljudmiljön som störande. Själv sitter jag gärna på kafé och skriver, just för att omgivningens prat bildar ett energigivande sorl, även om jag kanske inte väljer just de kaféer som förvrängt akustiken med nakna betongväggar och stålbord.

Ljud är en känslig sak och det bedöms ofta väldigt subjektivt. Det ligger, så att säga, i betraktarens öra vad som upplevs som ett angenämt ljud. Eller vad som är störande. Detta gäller inte minst grannar emellan. Men det kan också handla om motsatsen...

Så gott som dagligen känner jag en djup tacksamhet för min ljusa, vackra lägenhet, som jag lyckades byta till mig för närmare två år sedan. Men just nu måste jag verkligen klaga på mina grannar. De hörs för lite!

Jag bor nämligen granne med ett ungt par som både spelar piano och gitarr – och sjunger. Att de dessutom gör det så bra kan man nog delvis skylla på musikhögskolan här i stan.

Då och då har jag alltså förmånen att få höra livemusik från andra sidan väggen, varpå jag genast tystar alla ljud jag själv åstadkommer... och bara njuter. Men nu är det alldeles för länge sedan. Och jag saknar det.

På min andra sida bor en granne som på sin fritid spelar trummor. Men eftersom han är en mycket försynt och hänsynsfull man utövar han denna aktivitet enbart tillsammans med sitt rockband, på annat håll. När vi möttes någon månad efter att jag flyttat in, frågade han om jag stördes av några ljud från hans lägenhet. Näedå, svarade jag. Och jag försäkrade att jag bara ibland kunde höra hans teve lite svagt efter att jag lagt mig. Sedan dess har det varit absolut knäpptyst från hans håll, trots att jag har tjatat på honom att han gärna får låta lite ibland. (Även om jag förvisso uppskattar att han inte har sitt trumset hammavid.)

Under mig bor ett annat ungt par, som för något år sedan ringde på med sitt lilla nyfödda barn i famnen. De ville presentera min nyaste granne, men framför allt ursäktade de sig för att jag kanske stördes av en del skrik underifrån. Men så här är det, jag blir bara lättad de gånger jag nås av ett litet svagt gnyende därnerifrån. Då märks det ju att det bor fler här i huset.

Jag vill nämligen bo i lägenhet för att få vara mitt i ett ständigt pågående, sjudande och vibrerande liv. Även om detta helst inte ska vara i Bangkok-tappning och inte innefattar tjutande billarm (som jag skrivit om tidigare i min blogg).

Alltså tänker jag varje gång jag hör om folk som anmält sina grannar för att det hörs att de har ett kärleksliv eller för att de pinkar stående, att det är folk som ännu inte fattat att de faktiskt bor i en lägenhet i stan, inte i en välisolerad villa utkastad på en för övrigt öde norrländsk landsbygd.

Dessutom kan det vara så att en del av klagomålen helt enkelt handlar om att man inte är överdrivet förtjust i sina grannar. Min förra lägenhet låg på bottenvåningen. Där bodde jag i tjugosex år, och stördes inte alls av dem ovanpå förrän under de sista två åren, då fastighetsskötaren flyttade in... och talade alldeles för högt i telefon. Bidragande till att detta blev ett störningsmoment kan vara att han hade för vana att meja ner mina blomsterodlingar med gräsklipparen.

Några månader innan jag bytte adress, flyttade det in en man med två tonårsdöttrar. De tittade på teve från att de kom hem tidigt på eftermiddagen till långt efter mitt sänggående, och funnes det bara tinnitusvarnare hade larmet gått, det kan jag lova. Och jag svär på att alla teveröster lät som Bengt Magnusson, han som brukar mullra på TV4. Uppenbarligen höll sig mina nya grannar med en surroundanläggning av det kraftfullare slaget och all basgång skickades rakt ned till mig. Men... hade jag haft en relation, och en god dito, till dessa personer så hade jag säkert inte retat ihjäl mig på nämnda Magnusson-imitatörer dagarna i ända.

Nu vet jag ju att ljud framför allt fortplantas nedåt, och därför inser jag att om någon granne är störande i det här huset så lär det vara jag, som bor högst upp. Så jag spelar min Röyksopp mestadels dagtid. Och när min dotter, som var på besök igår, utan förvarning körde igång med lite kathak (en indisk dans med kraftfulla stampanden i snabb takt) vid 23-tiden, så bokstavligen skyfflade jag ut henne i hallen. ”Tänk på bebisfamiljen!", väste jag eftersom jag förstått att minsta tassande låter som en blandning av en buffelhjord i panik och Peter Harryson i steppskor. Hmm... det kanske är läge att bjuda den lilla grannfamiljen på kaffe någon dag. Då får jag samtidigt tillfälle att förklara att flåsljuden och det rytmiska dunkande, som de troligtvis hör ovanifrån på förmiddagarna, kommer från min trampmaskin och inget annat.

Men som sagt, jag saknar verkligen mina grannars musicerande. Så igår fick jag nys om en ny barnföreställning på Teater Martin Mutter, och en av de medverkande är min gitarrspelande granne Micke! Gissa vem som kommer att nästla sig in bland den unga publiken endera dagen! Abstinens kan yttra sig på många sätt.




...och kära Micke och Johanna, tänk på grannarna... och låt tonerna flöda även när ni är hemma ibland!

måndag 18 januari 2010

Allt är inte som det verkar med mig...

Efter mitt förra inlägg har jag våndats en smula över den hypotetiska svarsreplik jag formulerat åt Åsa Bäckman. Jag har förstått att bloggare helst ska skriva på ett visst sätt, och helst om ett visst begränsat ämne, som stämmer med den profil man har som bloggare. Och det jag skrivit senast kanske inte är vad man förväntar sig av en kortpoet.

I helgen stötte jag ihop med mina döttrars gamla lågstadielärare, den underbara fröken Gredelin, och då råkade jag visst berätta att jag har en blogg. Självklart har hon nu varit inne och läst, när just det inlägget ligger överst. Och det visar sig att hon själv har den allra ljuvligaste blogg, vacker och... ren. Den heter Ditten och Datten, men det betyder inte Fint och Fult, som det skulle göra om jag huserade i den. Så förlåt, Annika, om jag skadat dig på något sätt.

Jag kanske borde döpa om min blogg till Skirt & Grovt. För så där är det med mig. Jag må ha änglahår och Noa Noa-tyll men på fötterna har jag slitna sneakers, inte högklackat. Jag må skriva vänliga dikter, varav några rentav citeras vid barndop, men understundom kan jag konsten att ge en dräpande replik.

När jag för ett antal år sen hade skrivit min första stand up comedy-text till Ulla Skoog ville Bertil Goldberg, som bossade för S.U.C.K, träffa mig. Jag minns hur han i början av mötet såg ganska förvirrad ut. Efter en stund gick han på toa, och när han kom tillbaka skakade han på huvudet och utbrast ”Jag trodde inte att du skulle vara så... blond!”. Han var fullständigt perplex över att min väna uppenbarelse inte gick ihop med det jag gett uttryck för i text.

Och sen dess har jag mött en och annan inom teatern som häpnat över fräckheten i en monolog eller sketch. ”Har du skrivit det här??!”, har de gapat till den där blida kvinnan som brukar ge dem sångtexter som rör folk till tårar.

Tja, kära läsare, ni får helt enkelt ta mig som jag är. Och jag är bara tacksam om jag slipper hamna i ett fack, det verkar så... instängt liksom.

Ett av de bästa levnadsråd jag läst är ”Förvänta dig bara det oväntade”. Därför hoppas jag att jag fortsätter att överraska ibland, även i min blogg. Och att jag, som tant i vardande, så småningom kommer att begära att man spelar den tidens motsvarighet till mitt favoritband Röyksopp, eller nån rykande färsk remix från Fabric Live, under tedansen på ålderdomshemmet. Kom igen, det svänger ju!


.....


PS. Tack ändå till Åsa Wilson, som vill ha en länk till min blogg på tidningen ETC:s hemsida - trots mina invändningar att jag inte skriver särskilt politiskt, oftast inte alls faktiskt. Tack för att du välkomnar mig som jag är, utan några krav som begränsar. Jag skulle önska att fler var som du. DS.

fredag 15 januari 2010

Allvarligt talat... Om bufflar som kränker

I dagens DN berättar Åsa Beckman om manligt förtryck inom den kulturella världen. På en förlagsfest blir hon på grund av en kritisk recension påhoppad av författaren Stig Larsson med orden "Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata". INGEN runtomkring träder in till hennes försvar! Man blir ju dubbelt mörkrädd!

Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om hon varit lika grov tillbaka, och t.ex. svarat "Om du gör det, så ska jag bita av dig kuken så att du aldrig mer kan pissa". Hade omgivningen låtit bli att reagera på hennes kommentar? Hade hon fått behålla jobbet? Skulle knappast tro det!

Att Björn Ranelid i programmet ”Stjärnorna på slottet” uttryckte hur kränkande det var att bli påhoppad för sitt utseende av Linda Skugge, var i och för sig bra. Men när han dessutom fick säga att han skulle knäcka ryggraden på dem som hoppade på honom, gavs han samma frihet att hota som Stig Larsson. Jag har verkligen svårt att tänka mig att en kvinna skulle få uttrycka sig på det sättet.

Följdriktigt var det den lite mer perifert påhoppade Leif GW Persson, och inte Linda Skugge, som sedan fick breda ut sig i pressen och kalla Ranelid för fjolla. Att Persson kränker Ranelid genom att förminska hans manlighet är ju även det något väldigt typiskt för en manlig ärkeförtryckare.

En buffel får kränka – men ve den som kränker buffeln!

Jag har själv erfarit vad som händer om man ifrågasätter en av de stora giganterna. Även då handlade det om Leif GW Persson, som i programmet Kalla Fakta anklagades för att ha baserat en av sina romaner på mordet på min dotter. Även om det var teveredaktionen som hävdade dettta, grundat på bl.a. mer än etthundra likheter, så var det oss föräldrar han gav sig på. Och det var många som trädde in till hans försvar, ilsket och högljutt, och självklart fick han ännu mera utrymme. (Inte helt oväntat vägrade han dock att delta i någon debatt i själva programmet.)

Så, återigen... Nej, Åsa Beckman hade inte kunnat ge en sådan svarsreplik, som jag formulerat här ovan, och samtidigt komma undan med det. Men det är väl också det som skiljer henne från sådana självutnämnda mammutar som Stig Larsson och Leif GW Persson. Att hon inte är bufflig och inte uttrycker sig grovt.

Och jag hoppas att det snart kommer en tid då det buffliga mammutbeteendet är lika utrotat som själva djuret.

tisdag 12 januari 2010

Vill byta solsystem!

Näääe...!

Nu har jag tröttnat på det där jäkla julkortet utanför fönstret!!!

Och jag vill INTE bo på ishotell HELA TIDEN!

Vill inte bli elektrifierad så fort jag går ut, så att jag till och med får stötar av mig själv!

Inte ha hår som ser ut som torkad vitmossa eller som om jag just fått en elchock...


Jag vill få luft och dagsljus utan att behöva inta det i en frysbox!

Jag vill kunna gå på en trottoar utan att spana neråt efter förrädiska isfläckar och utan att spana uppåt efter livsfarliga isspjut...
Med andra ord: Jag vill kunna se mig omkring när jag är ute och går!
Vill förresten kunna se överhuvudtaget när jag är ute, utan att ha tre tjocka halsdukar virade runt ansiktet (så att jag tvingas käka ylleludd) och utan att ögonfransarna bildar en istappsridå.

Och jag vill kunna cykla fritt och fort på asfalt som inte förvandlats till puckelpist.

Vill ha hår som reagerar på en inpackning och hud som inte missbrukar fuktighetscreme (och ändå flagar!)...


Vill ha solen närmare mig!
Vill ha en sol som värmer!
NU!

söndag 10 januari 2010

La Gomera... Del 3. Ett paradis för fler än tillfälliga turister

Visserligen lämnade jag La Gomera för nästan två veckor sen, men den extrema kylan gör att jag liksom ändå dröjer mig kvar där. Denna illusion underlättas av den nästan tropiska värmen i min lägenhet (med element som gassar på för fullt om jag inte helt stänger av dem) vilket innebär att jag kan fortsätta gå omkring barbent i min sommarkjol. Om jag bara håller mig inomhus.

Ut går jag däremot helst inte igen. Inte förrän det börjar droppa från yttertaket. Tog nämligen en promenad häromdan, och jag misstänker starkt att kylan förvandlar mig till elförstärkare. Tecken på detta: pipande näsa, fotsteg som knarrar med ett antal decibel, helt elektriskt hår och när jag sen tog av mig ytterkläderna sprakade det om mig!
...

La Gomera, ja... Så här är det: Om man som pensionär vill gå klädd i leopardmönstrade tights (alternativt orangegröna haremsbyxor med bjällror), kort knallrosa kjol och psykedeliskt mönstrad tunika kan man flytta hit och smälta in i mängden. Särskilt om man dessutom talar tyska och har ett oemotståndligt behov av att sola topless!

La Gomera är nämligen (ytterligare) en uppsamlingsplats för övervintrade hippies. Och då talar vi om ett mycket stort antal vintrar.

Här finns tanter och gubbar med hår som vissna tulpanbuketter (hjälpligt fasthållet av broderade pannband) och med tatueringar som rasat ihop sen länge - för jag kan inte tro att man på allvar valt att tatuera sig med spridda insektssvärmar och övergivna skatbon.

En del av dessa färgsprakande övervintrare har öppnat butik där de säljer indisk rökelse och thailändsk batik. Och ett antal något sämre lottade individer driver omkring som uteliggare. Men om jag någon gång hamnar i det läget vill jag göra det på La Gomera, detta paradis för friluftsboende!

Faktum är att när jag hittade min superbilliga resa slogs jag av tanken att tipsa uteliggarna här hemma om saken. Visst, det är säkert långt ifrån alla som skulle kunna hosta upp en femhundring till biljetten, men någon kanske skulle kunnat leva livets glada dagar och nätter i ett mer gynnsamt klimat. Åtminstone för en tid.

Jag tänker särskilt på en ovanligt företagsam uteliggare som under en tid parkerade sig innanför en av stans köpcentrumentréer. Han satt på ett trasigt täcke, den solkiga 80-talsjackan hade inte ens Myrorna tagit emot, och framför sig hade han den sedvanliga slitna kartongen där man kunde donera pengar. Men det uppseendeväckande var att han delat in kartongen i två fack, där han vingligt textat "MYNT" respektive "SEDLAR".

Jag vet inte hur väl han lyckades hålla ordning på givandet, och vad som hände de stackare som råkade lägga fel. Men jag vet att han tackade nej till en nyinköpt bullpåse som någon erbjöd honom. Det tycker jag är fint på något vis. Han skötte sitt tiggeri med både värdighet och kaxighet.

Hade han suttit där för någon månad sen, hade det varit kul att överraska honom med en resa till La Gomera. Han skulle verkligen platsa där... Däremot hade ju inte biljetten platsat i hans kassasystem, så jag är förstås inte säker på att han hade accepterat en sådan gåva.

Hoppas bara att vargavintern, som råder här och nu, inte har fört honom (utan returbiljett) till ett helt annat paradis.