måndag 18 januari 2010

Allt är inte som det verkar med mig...

Efter mitt förra inlägg har jag våndats en smula över den hypotetiska svarsreplik jag formulerat åt Åsa Bäckman. Jag har förstått att bloggare helst ska skriva på ett visst sätt, och helst om ett visst begränsat ämne, som stämmer med den profil man har som bloggare. Och det jag skrivit senast kanske inte är vad man förväntar sig av en kortpoet.

I helgen stötte jag ihop med mina döttrars gamla lågstadielärare, den underbara fröken Gredelin, och då råkade jag visst berätta att jag har en blogg. Självklart har hon nu varit inne och läst, när just det inlägget ligger överst. Och det visar sig att hon själv har den allra ljuvligaste blogg, vacker och... ren. Den heter Ditten och Datten, men det betyder inte Fint och Fult, som det skulle göra om jag huserade i den. Så förlåt, Annika, om jag skadat dig på något sätt.

Jag kanske borde döpa om min blogg till Skirt & Grovt. För så där är det med mig. Jag må ha änglahår och Noa Noa-tyll men på fötterna har jag slitna sneakers, inte högklackat. Jag må skriva vänliga dikter, varav några rentav citeras vid barndop, men understundom kan jag konsten att ge en dräpande replik.

När jag för ett antal år sen hade skrivit min första stand up comedy-text till Ulla Skoog ville Bertil Goldberg, som bossade för S.U.C.K, träffa mig. Jag minns hur han i början av mötet såg ganska förvirrad ut. Efter en stund gick han på toa, och när han kom tillbaka skakade han på huvudet och utbrast ”Jag trodde inte att du skulle vara så... blond!”. Han var fullständigt perplex över att min väna uppenbarelse inte gick ihop med det jag gett uttryck för i text.

Och sen dess har jag mött en och annan inom teatern som häpnat över fräckheten i en monolog eller sketch. ”Har du skrivit det här??!”, har de gapat till den där blida kvinnan som brukar ge dem sångtexter som rör folk till tårar.

Tja, kära läsare, ni får helt enkelt ta mig som jag är. Och jag är bara tacksam om jag slipper hamna i ett fack, det verkar så... instängt liksom.

Ett av de bästa levnadsråd jag läst är ”Förvänta dig bara det oväntade”. Därför hoppas jag att jag fortsätter att överraska ibland, även i min blogg. Och att jag, som tant i vardande, så småningom kommer att begära att man spelar den tidens motsvarighet till mitt favoritband Röyksopp, eller nån rykande färsk remix från Fabric Live, under tedansen på ålderdomshemmet. Kom igen, det svänger ju!


.....


PS. Tack ändå till Åsa Wilson, som vill ha en länk till min blogg på tidningen ETC:s hemsida - trots mina invändningar att jag inte skriver särskilt politiskt, oftast inte alls faktiskt. Tack för att du välkomnar mig som jag är, utan några krav som begränsar. Jag skulle önska att fler var som du. DS.

1 kommentar:

  1. Hej Siv! Fröken Gredelin uppskattar ditt sätt att skriva. Det är känsla och friskhet i det du skriver och så vet jag att du står för det också. Bufflarna härjar fritt i samhället men jag gör allt jag kan för att förhindra att de utvecklar sitt betèende från 7 årsåldern.
    Jag skrev två långa kommentarer här som jag av misstag tryckte bort.
    Kul att läsa lite mer här och bra att i lugn och ro läsa dina dikter på korten.
    Kram annika ♥

    SvaraRadera