onsdag 27 januari 2010

Allvarligt talat... Om när marken rämnar

När jag först fick veta att Sara blivit mördad var det som om himlen ramlade ner över mig och marken rämnade, samtidigt som min kropp exploderade. Det var som ett anfall från alla håll.... och det kändes som om även min kropp mördades. Men jag var ändå tvungen att stanna kvar i den...

Dessa ord, som jag återgivit här tidigare, är ett försök att beskriva det som drabbade mig när jag fick veta att det värsta som kunde hända hade hänt. Och dessa ord läste jag upp under rättegången mot mannen som mördade min dotter. Jag upprepar dessa otillräckliga meningar nu igen, eftersom det är först nu jag även fått en bild till mina ord.

Den är tagen i Port-au-Prince och kvinnan på bilden heter i verkligheten Amand. Hon har just fått veta att hennes dotter Fabienne, bara 15 år gammal, har dödats av ett varnings(?)skott från en polis. Ett svenskt reportageteam befinner sig alldeles i närheten när skottet avlossas. De följer detta verklighetsdrama i ord och bild och allt publiceras på ett uppslag i Dagens Nyheter, torsdagen den 21 januari 2010.

Jag sitter där vid frukostbordet, och när jag ser bilden av mamman som faller samman när hon får veta... blir hängande i någons armar, vrålande av smärta... då ser jag även mig själv, och jag kastas elva och ett halvt år tillbaka i tiden... Just så blev också jag hängande i någons armar och jag vet precis hur det känns inuti denna haitiska mor, där och då. Och jag gråter med henne.

Så tänker jag på skillnaderna mellan henne och mig, att hela avgrunder skiljer oss åt. Hennes helvetiska mardröm finns inte bara inom henne, så som det var för mig. För henne har ju marken rämnat även rent fysiskt, stora betongblock har rasat runt henne och hon befinner sig mitt i ett fullt synligt inferno.

Denna haitiska kvinna är så outsägligt hårt drabbad att det övergår min fattningsförmåga hur hon ska överleva – alldeles bortsett från att hon kan dö av brist på vatten och mat.

Utan allt stöd från min omgivning vet jag inte hur jag hade klarat mig, och jag hoppas innerligt att de armar som håller Amand uppe på bilden fortfarande finns där för henne – nu när mina sms-överföringar till Röda Korset känns så futtiga, och mina egna armar inte räcker till för att hålla om henne...

Jag har hört att astronauter brukar få ett stort miljö- och fredsengagemang efter sin första rymdfärd. Därför att jordens litenhet har blivit så påtaglig och för att det blivit så uppenbart att vi alla tillhör en enda mänsklighet.

För mig blev detta väldigt tydligt i torsdags, här hemma vid mitt köksbord. Det har bara tagit lite tid innan jag klarat av att skriva om det.

2 kommentarer:

  1. Mina ögon fylls till brädden och mitt hjärta dunkar hårt då jag läser dina ord. Min vän, vi kommer alltid att återvända till den dagen då det hemska beskedet kom. Tänker att du/ni stod kvar med hjälpen runt dig/er. Vilken stöttning, i en av de mest fruktansvärda mardrömmar man kan befinna sig i. Jag är glad att ni är där ni är i dag, att ni orkade leva vidare. Förstår hur du känner med Amand. Jag hoppas innerligt att hon får all stöttning hon behöver.
    Jag kanske surrar men jag blev tagen av dina ord.
    Kram ♥

    SvaraRadera