torsdag 21 januari 2010

Om störande tystnad

Enligt en ny undersökning undviker varannan svensk att gå på vissa kaféer och restauranger för att man upplever ljudmiljön som störande. Själv sitter jag gärna på kafé och skriver, just för att omgivningens prat bildar ett energigivande sorl, även om jag kanske inte väljer just de kaféer som förvrängt akustiken med nakna betongväggar och stålbord.

Ljud är en känslig sak och det bedöms ofta väldigt subjektivt. Det ligger, så att säga, i betraktarens öra vad som upplevs som ett angenämt ljud. Eller vad som är störande. Detta gäller inte minst grannar emellan. Men det kan också handla om motsatsen...

Så gott som dagligen känner jag en djup tacksamhet för min ljusa, vackra lägenhet, som jag lyckades byta till mig för närmare två år sedan. Men just nu måste jag verkligen klaga på mina grannar. De hörs för lite!

Jag bor nämligen granne med ett ungt par som både spelar piano och gitarr – och sjunger. Att de dessutom gör det så bra kan man nog delvis skylla på musikhögskolan här i stan.

Då och då har jag alltså förmånen att få höra livemusik från andra sidan väggen, varpå jag genast tystar alla ljud jag själv åstadkommer... och bara njuter. Men nu är det alldeles för länge sedan. Och jag saknar det.

På min andra sida bor en granne som på sin fritid spelar trummor. Men eftersom han är en mycket försynt och hänsynsfull man utövar han denna aktivitet enbart tillsammans med sitt rockband, på annat håll. När vi möttes någon månad efter att jag flyttat in, frågade han om jag stördes av några ljud från hans lägenhet. Näedå, svarade jag. Och jag försäkrade att jag bara ibland kunde höra hans teve lite svagt efter att jag lagt mig. Sedan dess har det varit absolut knäpptyst från hans håll, trots att jag har tjatat på honom att han gärna får låta lite ibland. (Även om jag förvisso uppskattar att han inte har sitt trumset hammavid.)

Under mig bor ett annat ungt par, som för något år sedan ringde på med sitt lilla nyfödda barn i famnen. De ville presentera min nyaste granne, men framför allt ursäktade de sig för att jag kanske stördes av en del skrik underifrån. Men så här är det, jag blir bara lättad de gånger jag nås av ett litet svagt gnyende därnerifrån. Då märks det ju att det bor fler här i huset.

Jag vill nämligen bo i lägenhet för att få vara mitt i ett ständigt pågående, sjudande och vibrerande liv. Även om detta helst inte ska vara i Bangkok-tappning och inte innefattar tjutande billarm (som jag skrivit om tidigare i min blogg).

Alltså tänker jag varje gång jag hör om folk som anmält sina grannar för att det hörs att de har ett kärleksliv eller för att de pinkar stående, att det är folk som ännu inte fattat att de faktiskt bor i en lägenhet i stan, inte i en välisolerad villa utkastad på en för övrigt öde norrländsk landsbygd.

Dessutom kan det vara så att en del av klagomålen helt enkelt handlar om att man inte är överdrivet förtjust i sina grannar. Min förra lägenhet låg på bottenvåningen. Där bodde jag i tjugosex år, och stördes inte alls av dem ovanpå förrän under de sista två åren, då fastighetsskötaren flyttade in... och talade alldeles för högt i telefon. Bidragande till att detta blev ett störningsmoment kan vara att han hade för vana att meja ner mina blomsterodlingar med gräsklipparen.

Några månader innan jag bytte adress, flyttade det in en man med två tonårsdöttrar. De tittade på teve från att de kom hem tidigt på eftermiddagen till långt efter mitt sänggående, och funnes det bara tinnitusvarnare hade larmet gått, det kan jag lova. Och jag svär på att alla teveröster lät som Bengt Magnusson, han som brukar mullra på TV4. Uppenbarligen höll sig mina nya grannar med en surroundanläggning av det kraftfullare slaget och all basgång skickades rakt ned till mig. Men... hade jag haft en relation, och en god dito, till dessa personer så hade jag säkert inte retat ihjäl mig på nämnda Magnusson-imitatörer dagarna i ända.

Nu vet jag ju att ljud framför allt fortplantas nedåt, och därför inser jag att om någon granne är störande i det här huset så lär det vara jag, som bor högst upp. Så jag spelar min Röyksopp mestadels dagtid. Och när min dotter, som var på besök igår, utan förvarning körde igång med lite kathak (en indisk dans med kraftfulla stampanden i snabb takt) vid 23-tiden, så bokstavligen skyfflade jag ut henne i hallen. ”Tänk på bebisfamiljen!", väste jag eftersom jag förstått att minsta tassande låter som en blandning av en buffelhjord i panik och Peter Harryson i steppskor. Hmm... det kanske är läge att bjuda den lilla grannfamiljen på kaffe någon dag. Då får jag samtidigt tillfälle att förklara att flåsljuden och det rytmiska dunkande, som de troligtvis hör ovanifrån på förmiddagarna, kommer från min trampmaskin och inget annat.

Men som sagt, jag saknar verkligen mina grannars musicerande. Så igår fick jag nys om en ny barnföreställning på Teater Martin Mutter, och en av de medverkande är min gitarrspelande granne Micke! Gissa vem som kommer att nästla sig in bland den unga publiken endera dagen! Abstinens kan yttra sig på många sätt.




...och kära Micke och Johanna, tänk på grannarna... och låt tonerna flöda även när ni är hemma ibland!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar