onsdag 24 februari 2010

En konspirationsteori full med snömos

Jag har fått mitt lystmäte när det gäller julkortsvyer för åratal framöver. Snöstormarna har förvandlat stans samlade hustak till ett fjällandskap, och det råder allmän lavinfara – mitt i stan! När det pinade som värst i lördags pulsade jag och ett par vänner genom snödrivorna på stan. Vi skulle på lokal och roa oss men vi kände oss mera som de där barnen på Frostmofjället.

Snön begraver cyklar och bilar, staket och häckar… Alla gränser vi människor satt upp är helt utsuddade, och vi skottar för glatta livet. Men vi hinner knappt komma in förrän snön varit där och täckt över alla våra spår. Och vi kämpar på, med våra bara händer i vårt anletes svett, tills klirret från istapparna som bildas i håret är allt vi kan höra i det ljuddämpande snötäcket.

Allt är vitt så vitt jag kan se, som ordvitsaren Jonas Hallberg säkert skulle uttrycka det.

Naturen håller på att ta över, och inne i matbutiken känns den där polarbröd-renen plötsligt helt naturlig, inte bara till sin storlek. Nu är det allt det där andra, det inplastade och inplåtade, som känns fel och konstlat. Liksom torgen med sina märkliga fontäner och gallerior.

Men låt er inte luras av de lantliga vyerna med solglittrande snö och pratet om att det minskar depressioner. Det till synes så julstämningsfulla är inte så oskyldigt som det verkar. Snart, mycket snart, har naturen tagit ut sin rättmätiga hämnd för att vi täckt över den med asfalt och betong. Det pågår ett krig därute. Ett snökrig värt namnet!

Alla är vi mer eller mindre insnöade vid det här laget. Och en efter en drabbas vi av snömos i hjärnan. Jo, jo… det är sånt som kallas biologiskt krigföring.

Att båt-, flyg- och tågtrafiken lamslås är bara början av en välplanerad strategi, och all den där snön vi bombarderas med kan faktiskt vara förtrupperna till… Ta da! Den Stora Syndafloden! Att inleda det hela i form av snö är ju ett genidrag: Syndafloden goes under cover, innan vårfloden tar vid. Vårflod? Ha! Det kan man ju försöka inbilla sig. Nä, nä! I år kommer den att dränka allt, eftersom all snö i ofruset tillstånd kommer att förvandlas till Niagarafallen XL, fast på tvären.

Men… nu finns det ju tack och lov personer som har fattat vad som är på gång. Och då menar jag inte Jehovas vittnen, som tror att det räcker att man går runt och delar ut sladdriga tidningar med otidsenliga barnboksillustrationer för att man ska klara sig. Nej, de här personerna är rustade till tänderna. Jag har nog sett dem nattetid. Hur de, när alla andra sover, kämpar mot snömassorna med skräckinjagande monstermaskiner, typ stridsvagnar, som skyfflar ihop och sprutar upp snön på lastbil efter lastbil… som sen transporterar bort lass efter lass till de hemliga snötipparna. Innan den här vintern hade väl gemene man inte ens hört ordet snötipp. Men nu har det läckt ut att de finns och att de dessutom snart är överfulla!

Snö tillhör plötsligt gruppen farligt avfall, men någon avstjälpningsplats i ett u-land är inte att tänka på i det här fallet. Våra dagar är räknade… och nu är goda råd dyra, för just nu har det börjat droppa därute. Så se upp för anfall med tungt artilleri! Och det är ändå bara början av vad som komma skall…

Då och då under vintern har jag passerat småbåtshamnen, och inne bland de uppställda båtarna pågår alltid en febril aktivitet under ett av de större presenningstälten. Det bankas och svetsas så det slår gnistor, för där kämpar tydligen en människa som fattat vad som är på färde. Och jag satsar min sista snöskyffel på att han är en av knappt tusen lyckligt lottade svenskar som bär det i dessa tider så åtråvärda namnet Noa.

onsdag 17 februari 2010

Bortkopplad, omkopplad men inte avkopplad

Internet försöker bli av med mig. Ständigt blir jag utestängd från ställen jag vill besöka, och min post hålls som gisslan.

Jag trodde att mycket berodde på min gamla sega pc. Så nu har jag övertagit en dator från en annan kvinna: en silverglänsande Mac som fördes hit från Tokyo för tre år sen. Den skapades med japanska tecken på tangenterna, men tolkar även svenska om man tvingar den.

Alla som har en Mac är som tossiga av förälskelse i sin Mac. Alla lyckönskar de mig och säger att en helt ny (underförstått: fantastisk) värld kommer att öppna sig för mig.

Nja, jag tycker nog att det är lite same old shit, vilket innebär att jag behandlas rätt nyckfullt även av min Mac. Någon kärlek har alltså ännu inte uppstått mellan oss, och jag tror att det är ömsesidigt för den trilskas en hel del. Ibland morrar den när jag fingrar på mellanslagstangenten, och programmen avslutas lite hur som helst. Inte vill den göra hjärtan heller, inte ens på Alla hjärtans dag. Antingen beror det på att den saknar den lilla vinkeln som kopplas ihop med 3 för att få till ett, eller så känner den helt enkelt inte för att göra hjärtan till just mig.

Min gamla dator tog emot mejl i Outlook Express (läs: ”Expresslåterfintmendetärinteallsvaddetutgersigförattvarautan merasomsnigelpost”), alltså en sån där brevlådesvariant som inte kan läsas på nätet utan bara i datorn. Sånt är betungande när man är ute och reser. Inte vill den lämna över till sin efterträdare Mac, heller.

Min gamla mejladress slutar på brevet.nu men den domänen kan inte hittas punkt nu. Att surfa efter den är svårare än att surfa i ett spegelblankt hav. Särskilt som min nuvarande bredbandsleverantör inte alls är vad den utger sig för att vara. Tunnbandsleverantör är ett mer passande epitet. Ganska mycket är som på låtsas, för den är bara nån sorts bulvan för min förra bredbandsleverantör, som blåhåller på rätten att leverera allt som skickas till min gamla e-postadress. Men varifrån alltihop kommer, det där med brevet.nu, det kan man inte alls hjälpa mig med.

Att försöka få support är ingen barnlek. När jag på min ålders höst ligger och väntar på att få träda in i det eviga ljuset, finns det yrkesliv som jag för allt i världen inte vill blicka tillbaka på. Dit hör forskare som hittar på e-tillsatser. Och automatisk telefonröst på ett telefonbolag. Betänk bara hur många människor som pendlat mellan eksemhypokondri och självmordsbenägenhet när de lyssnat på den där rösten minut efter minut efter minut... Och det är alltid den som får skulden när man blir bortkopplad. Och blir man inte bortkopplad blir man oftast omkopplad när man väl kommit fram, eftersom killen/tjejen på supporten själv behöver support. Varpå man återigen får sitta i våndans och väntans tider med telefonrösten från helvetet.

”Det här är slöseri med livstid”, brukar min dotter säga om vi råkar titta på en film som är mindre än sevärd, varpå hon genast kliver upp ur soffan för att ägna sig åt ett liv värt att leva. Just den devisen kommer allt som oftast för mig när jag sitter i en sån där kö. Men just då sammanfaller den tyvärr med en känsla av total förlamning, så jag sitter där jag sitter tills det känns som om jag inte lever över huvud taget.

”Ett brev betyder så mycket”, kampanjade Posten innan själva Posten försvann. (Alltså den där Posten som man kunde gå in i, och där man kunde köa utan att bli bortkopplad, såvida man inte blev handgripligen knockad.) Och jag håller verkligen med. Jag vill ha brev som det går att ta på och ha kvar ända tills jag själv förpassar dem till återvinning. Brev som inte följs av punkt nu, som blir punkt då eller punkt aldrig mer.

Ett av mina favoritprogram på teve just nu är Spårlöst. När de bortadopterade barnen återfinner sina ursprungsmammor på andra sidan jordklotet, gråter jag så det skvalar. Att jag blir så rörd kan bero på:
1. Att man alltid hittar den spårlöst försvunna.
2. Att man verkligen får hjälp.
3. Att det är som en saga att man får både 1 och 2.

Men cybervärlden är ett ändlöst universum och letandet efter brevet.nu känns alltså helt hopplöst.nu…

Och allt det här skriver jag på min nyadopterade hjärtlösa Mac, som fortsätter morra åt min beröring. Kanske känner den av att jag inte älskar den ännu, så där förbehållslöst som annars är brukligt inom Mac-klanen… Kanske lyckas den endera dagen rymma från mig, för att återförenas med sitt ursprung i Japan… Och kanske får den då hjälp av den största utbrytaren av dem alla, den mystiska spökskrivaren brevet.nu

söndag 7 februari 2010

Tomgångskörning i hjärnan

Jag är en tämligen blid person. Men det finns vissa saker som alltid får mig att mulna, oavsett väder...

Dit hör definitivt tomgångskörning.

Denna aktivitet utövas företrädesvis utanför butiker när det är mer än tio meter till närmaste lediga parkeringsplats. Enligt en miljöovänlig ”katten på råttan och råttan på repet”-situation innebär det även att den person som föraren väntar på högst sannolikt shoppar och köar ett tvåsiffrigt antal minuter. Alltså gasas det därute avsevärt längre än den tillåtna maxminuten.

Han som sitter bakom ratten - hittills har jag nämligen bara sett män missbruka tomgångskörning – ser ut som om han inte bara lagt kopplingen i friläge, utan även hjärnan. Gestikulerar man till honom att han borde stänga av motorn, stirrar han bara helt oseende på en. Och knackar man på rutan möts man av samma tomma blick, just den där blicken folk kan få vid tevetittande.

Dessa förare är helt enkelt bilburna soffpotatisar, och det är som om det som händer utanför bilen inte finns på riktigt. Bilarna är förarnas privata sfär och de kan lätt få för sig att de inte ens befinner sig utomhus, eftersom bilarna invändigt är som små vardagsrum. Där finns ju både fåtöljer och soffa och till och med mysbelysning när man så vill. Liksom stereo, telefon och kanske en liten dvd-spelare. Och med ett aldrig trilskande värmesystem kan föraren sitta klädd som om han vore på solsemester i Bahamas. Jag har märkt att ju lyxigare bilen är desto vanligare är det att motorn till synes är absolut omöjlig att stänga av. Storleken har också sin betydelse... För i bussar, lastbilar och vägmaskiner fullkomligt frossas det i tomgångskörning. Utsläppsrätten betalar man väl genom vägskatten, eller?

Ibland är vi människor inte helt olika djur, eller som väldigt små barn. Som när vi beter oss enligt ”Det jag inte ser finns inte”. Alltså kan en bil man sitter i släppa ifrån sig mängder med avgaser... för man är aldrig samtidigt de där människorna som måste hålla andan där ute. Alltså kan man spola ner mediciner, hårklipp och till och med en ful julklapp från farmor i toaletten... för man är aldrig den där saneringsteknikern som måste ta hand om allt i andra änden.

Att ”lägga näsan i blöt” är kanske inte så mycket bättre än att ”inte se längre än näsan räcker”. Men jag kan ändå inte låta bli att knacka på den där rutan. Även om han där bakom aldrig fattar varför. För det är ju just det han är just då... lite bakom, alltså.