onsdag 17 februari 2010

Bortkopplad, omkopplad men inte avkopplad

Internet försöker bli av med mig. Ständigt blir jag utestängd från ställen jag vill besöka, och min post hålls som gisslan.

Jag trodde att mycket berodde på min gamla sega pc. Så nu har jag övertagit en dator från en annan kvinna: en silverglänsande Mac som fördes hit från Tokyo för tre år sen. Den skapades med japanska tecken på tangenterna, men tolkar även svenska om man tvingar den.

Alla som har en Mac är som tossiga av förälskelse i sin Mac. Alla lyckönskar de mig och säger att en helt ny (underförstått: fantastisk) värld kommer att öppna sig för mig.

Nja, jag tycker nog att det är lite same old shit, vilket innebär att jag behandlas rätt nyckfullt även av min Mac. Någon kärlek har alltså ännu inte uppstått mellan oss, och jag tror att det är ömsesidigt för den trilskas en hel del. Ibland morrar den när jag fingrar på mellanslagstangenten, och programmen avslutas lite hur som helst. Inte vill den göra hjärtan heller, inte ens på Alla hjärtans dag. Antingen beror det på att den saknar den lilla vinkeln som kopplas ihop med 3 för att få till ett, eller så känner den helt enkelt inte för att göra hjärtan till just mig.

Min gamla dator tog emot mejl i Outlook Express (läs: ”Expresslåterfintmendetärinteallsvaddetutgersigförattvarautan merasomsnigelpost”), alltså en sån där brevlådesvariant som inte kan läsas på nätet utan bara i datorn. Sånt är betungande när man är ute och reser. Inte vill den lämna över till sin efterträdare Mac, heller.

Min gamla mejladress slutar på brevet.nu men den domänen kan inte hittas punkt nu. Att surfa efter den är svårare än att surfa i ett spegelblankt hav. Särskilt som min nuvarande bredbandsleverantör inte alls är vad den utger sig för att vara. Tunnbandsleverantör är ett mer passande epitet. Ganska mycket är som på låtsas, för den är bara nån sorts bulvan för min förra bredbandsleverantör, som blåhåller på rätten att leverera allt som skickas till min gamla e-postadress. Men varifrån alltihop kommer, det där med brevet.nu, det kan man inte alls hjälpa mig med.

Att försöka få support är ingen barnlek. När jag på min ålders höst ligger och väntar på att få träda in i det eviga ljuset, finns det yrkesliv som jag för allt i världen inte vill blicka tillbaka på. Dit hör forskare som hittar på e-tillsatser. Och automatisk telefonröst på ett telefonbolag. Betänk bara hur många människor som pendlat mellan eksemhypokondri och självmordsbenägenhet när de lyssnat på den där rösten minut efter minut efter minut... Och det är alltid den som får skulden när man blir bortkopplad. Och blir man inte bortkopplad blir man oftast omkopplad när man väl kommit fram, eftersom killen/tjejen på supporten själv behöver support. Varpå man återigen får sitta i våndans och väntans tider med telefonrösten från helvetet.

”Det här är slöseri med livstid”, brukar min dotter säga om vi råkar titta på en film som är mindre än sevärd, varpå hon genast kliver upp ur soffan för att ägna sig åt ett liv värt att leva. Just den devisen kommer allt som oftast för mig när jag sitter i en sån där kö. Men just då sammanfaller den tyvärr med en känsla av total förlamning, så jag sitter där jag sitter tills det känns som om jag inte lever över huvud taget.

”Ett brev betyder så mycket”, kampanjade Posten innan själva Posten försvann. (Alltså den där Posten som man kunde gå in i, och där man kunde köa utan att bli bortkopplad, såvida man inte blev handgripligen knockad.) Och jag håller verkligen med. Jag vill ha brev som det går att ta på och ha kvar ända tills jag själv förpassar dem till återvinning. Brev som inte följs av punkt nu, som blir punkt då eller punkt aldrig mer.

Ett av mina favoritprogram på teve just nu är Spårlöst. När de bortadopterade barnen återfinner sina ursprungsmammor på andra sidan jordklotet, gråter jag så det skvalar. Att jag blir så rörd kan bero på:
1. Att man alltid hittar den spårlöst försvunna.
2. Att man verkligen får hjälp.
3. Att det är som en saga att man får både 1 och 2.

Men cybervärlden är ett ändlöst universum och letandet efter brevet.nu känns alltså helt hopplöst.nu…

Och allt det här skriver jag på min nyadopterade hjärtlösa Mac, som fortsätter morra åt min beröring. Kanske känner den av att jag inte älskar den ännu, så där förbehållslöst som annars är brukligt inom Mac-klanen… Kanske lyckas den endera dagen rymma från mig, för att återförenas med sitt ursprung i Japan… Och kanske får den då hjälp av den största utbrytaren av dem alla, den mystiska spökskrivaren brevet.nu

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar