söndag 7 februari 2010

Tomgångskörning i hjärnan

Jag är en tämligen blid person. Men det finns vissa saker som alltid får mig att mulna, oavsett väder...

Dit hör definitivt tomgångskörning.

Denna aktivitet utövas företrädesvis utanför butiker när det är mer än tio meter till närmaste lediga parkeringsplats. Enligt en miljöovänlig ”katten på råttan och råttan på repet”-situation innebär det även att den person som föraren väntar på högst sannolikt shoppar och köar ett tvåsiffrigt antal minuter. Alltså gasas det därute avsevärt längre än den tillåtna maxminuten.

Han som sitter bakom ratten - hittills har jag nämligen bara sett män missbruka tomgångskörning – ser ut som om han inte bara lagt kopplingen i friläge, utan även hjärnan. Gestikulerar man till honom att han borde stänga av motorn, stirrar han bara helt oseende på en. Och knackar man på rutan möts man av samma tomma blick, just den där blicken folk kan få vid tevetittande.

Dessa förare är helt enkelt bilburna soffpotatisar, och det är som om det som händer utanför bilen inte finns på riktigt. Bilarna är förarnas privata sfär och de kan lätt få för sig att de inte ens befinner sig utomhus, eftersom bilarna invändigt är som små vardagsrum. Där finns ju både fåtöljer och soffa och till och med mysbelysning när man så vill. Liksom stereo, telefon och kanske en liten dvd-spelare. Och med ett aldrig trilskande värmesystem kan föraren sitta klädd som om han vore på solsemester i Bahamas. Jag har märkt att ju lyxigare bilen är desto vanligare är det att motorn till synes är absolut omöjlig att stänga av. Storleken har också sin betydelse... För i bussar, lastbilar och vägmaskiner fullkomligt frossas det i tomgångskörning. Utsläppsrätten betalar man väl genom vägskatten, eller?

Ibland är vi människor inte helt olika djur, eller som väldigt små barn. Som när vi beter oss enligt ”Det jag inte ser finns inte”. Alltså kan en bil man sitter i släppa ifrån sig mängder med avgaser... för man är aldrig samtidigt de där människorna som måste hålla andan där ute. Alltså kan man spola ner mediciner, hårklipp och till och med en ful julklapp från farmor i toaletten... för man är aldrig den där saneringsteknikern som måste ta hand om allt i andra änden.

Att ”lägga näsan i blöt” är kanske inte så mycket bättre än att ”inte se längre än näsan räcker”. Men jag kan ändå inte låta bli att knacka på den där rutan. Även om han där bakom aldrig fattar varför. För det är ju just det han är just då... lite bakom, alltså.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar