måndag 29 mars 2010

Att sova är ingen barnlek

...såvida man inte är ett kolikbefriat spädbarn förstås. Eller en tonåring. Eller en katt… Eller den där tjejen jag var ute och tågluffade med när jag var ung. Under en nattlig resa på ett italienskt tåg var det så tjockt med folk och fä att vi klämde in oss i ett litet tvättrum för att åtminstone få ståplats. Där hängde min vän upp sig i sin jacka på en krok, sen somnade hon tvärt. Gud så imponerad jag var... och avundsjuk.

Själv har jag alltid varit rätt störd när det gäller sömn och numera tillhör jag en grupp som definitivt sover hellre än bra: kvinnor i klimakteriet. Vi som vallar istället för sover om natten. För er som inte är så insatta i just den problematiken kan jag berätta att det inte nödvändigtvis betyder att vi är uppe och vallar kor i månskenet. Inte heller får, som man ju annars rekommenderas att räkna vid sömnsvårigheter. Nej, en vallning är som att få en blixtsnabb släng av en tropisk febersjukdom. Nattetid fungerar den utmärkt som opåkallad väckarklocka med randomfunktion. Vallningen varar mindre än en minut men resultatet kan ändå liknas vid att man fått sig en omgång med trädgårdsslangen och man somnar definitivt inte om på en kafferast.

Förutom det tillhör jag också gruppen grubblare, eller ”visomliggervaknaochfunderarpåalltifrånhurvärldsproblemenskalösastillnärvardetnujagskrevuppnästatvättid?” Ja, det finns inget som är för stort eller för litet för att hjärnan ska gå på högvarv nattetid. Timme efter timme…

Därför nappade jag direkt på en annons där man efterlyste deltagare till ett forskningsprojekt om sömnstörningar. Blev man en av de lyckligt lottade skulle man få hjälp av en kognitiv beteendeterapeut. Alltså en sån där terapeut som brukar bota folk som är livrädda för hissar, spindlar eller dörrhandtag medelst konfrontation med desamma. Vad man konfronterar vid sömnproblem vet jag inte. En mardröm eller en säng, kanske?

Den första antagningsintervjun skedde på telefon och efter en tid fick jag veta att jag ”gått vidare” till en personlig intervju. Natten innan var jag uppstressad som inför en Idol-audition och när jag kom till universitet hade jag svårt att koncentrera mig på frågorna. Men just i det här fallet borde det väl ändå vara meriterande att vara mera trött än skärpt. Det visade sig sen att det inte spelade någon roll hur jag svarade för jag tillhörde ändå inte vinnarna, som valdes ut genom lottning. Som tröstpris fick jag en bok och två tian-lotter och kunde skrapa fram en vinst på en tia. Olika falla ödets lotter, alltså, och även turen lär vara en randomföreteelse.

I fredags skulle jag se Sissela Kyles föreställning Dina dagar är räknade. Jag var otroligt nervös för att jag skulle somna eftersom jag sovit alldeles för lite natten innan. Jo, det har hänt att jag nickat till på teater förut. Hur fantastiska de än är där på scenen, kommer det ofta ett läge då skådisarna tar över de där fårens roll som sömnpiller, fast mycket effektivare.

En gång somnade jag mitt i en monolog med Tomas von Brömssen. Eftersom jag satt bara några meter ifrån honom, och har ett hår som belyst bakifrån förvandlas till en uppseendeväckande gloria, blev jag livrädd att han skulle känna igen mig när jag något år senare skulle bli presenterad för honom av Ulla Skoog, backstage efter premiären på Rent under. ”Det här är Siv, hon som har skrivit tant- och farbrorsmonologerna”, hojtade hon till Tomas som spärrade upp ögonen så där som bara han kan. ”Va, är det du!!?” skrek han och rusade fram emot mig. Nu klipper han väl till mig, tänkte jag, men istället fick jag en varm och svettig kram. Antingen hade han bortträngt bilden av mig eller så lät han min manusinsats släta över mitt tidigare så förolämpande beteende.

Jag förstår inte hur kulturtanterna gör. Alla dessa medelålders kvinnor som utgör sådär 80 procent av teaterpubliken. Hur lyckas de hålla sig vakna? Och hur kan Sissela Kyle stå där kväll efter kväll utan att ramla ihop. Hon är ju också i den åldern som kallas övergångsåldern (även om den borde heta undergångsåldern, så tappad på kraft som man blir). Mest nervös var jag för hur hon skulle gissla mig om jag somnade... min plats var nämligen mitt på första raden.

Alltså efterlyste jag bra tips på Facebook, vilket ledde till att jag gjorde en Yoga Nidra-meditation, käkade raw food och låg på spikmatta (”en kort stund ska det vara, annars somnar man istället”)... och laddad med en flaska med orden Well och Focus och Skärpa i versaler på etiketten begav jag mig till teatern. När jag även stjälpt i mig mitt livs första energidryck satt jag, till min stora förvåning, alert som en mört hela föreställningen igenom. Sen hängde jag med till en pub av bara farten och där fick jag till och med komplimanger för att jag såg så strålande pigg ut.

Nu kan det ju ha bidragit att Sissela Kyle var så ohemult pigg där på scenen, förutom att hon är intelligent, rolig och egentligen ser ut som om hon fått sig ett större antal bonusdagar tilldelade – jag vet, för jag satt som sagt ganska tätt inpå henne och några ålderstecken var inte ristade i det ansiktet, tro mig!

Hursomhelst är jag tillbaka i brist-på-sömn-träsket igen. Det är verkligen synd att jag inte fick den där kbt-hjälpen, för jag inser ju att det är i mig som det är något lurt. Inte vet jag hur jag kan somna på en alldeles fantastisk föreställning men inte i min egen säng och absolut inte på en flygresa till Thailand. Det är just under såna långresor man verkligen fattar varför det är en av de mest effektiva tortyrmetoderna, att hindra folk från att sova. Det är bara det att jag torterar mig själv, om än ofrivilligt.

Boken jag fick, då? Jo, det är en väldigt vacker självhjälpsbok och den är säkert väldigt bra. Men än så länge har jag bara kommit till att räkna fåren på framsidan. De är fyra. Tillsammans med fårskallen som trött och virrig skriver detta är vi alltså fem…

Men utan tupplur får man tuppjuck, så endera natten måste jag ta itu med den tuffa uppgiften att försöka lära mig sova. Det där som minsta unge bara kan, utan någon som helst vägledning. Det är verkligen ingen ordning på allting, som Pippi brukar säga.

Sov gott!

onsdag 17 mars 2010

Allvarligt talat… om skratt

När jag gick i skolan hade vi roliga timmen. Den behövdes för att man skulle orka med allt det andra, allvarliga.

Än idag har jag samma behov, och än idag infaller roliga timmen på en fredag. Det är då mitt favoritradioprogram Spanarna sänds. Den stunden är helig för mig, jag svarar inte ens i telefon, och så har det varit de senaste 20 åren. Från början var programmet verkligen en rolig timme långt, sen kortades det ned till en halvtimme men efter ramaskrin från fansen är det numera på trekvart. Tidsmässigt alltså, annars är det väldigt genomtänkt.

På en lyckad tjejträff finns det både skratt och allvar och det pendlas lätt däremellan. Likadant är det i alla goda relationer. Och min morgontidning måste innehålla en del texter som uppväger allt det tunga, svåra som rapporteras från världens alla hörn. En bra kåsör är guld värd för en tidning, det har tidningsmakare alltid känt till. Ända tills nu, verkar det som.

Min lokala morgontidning sa upp sina externa kåsörer, fantastiska skribenter som Marie Carlsson och deckarförfattaren Anna Jansson, med motiveringen att man ville bereda plats för annat i tidningen. Och vad hände? Jo, Nerikes Allehanda blev Nerikes Enahanda. Att den blivit så trist så att klockorna stannar är en underdrift. Sen undras det varför tidningen förlorar så många läsare… och jag blir helt klart snart en av dem efter 30 år som prenumerant.

Dagens Nyheter har ju den anrika sidan Namn och Nytt. Men nu går det rykten om att sidan ska bantas, vilket resulterat i en snabbt växande protestgrupp på nätet. Jag hör till dem som värnar om den men NoN var absolut roligare på Ingemar Unges tid, när den befolkades av riktigt roliga kåsörer. Numera skrivs det mest om fåglar och fäbodar. Just det är lite väl mossigt för mig. Och så görs det små obegripliga försök till ”oneliners” som:
”Pensionssystemet kirr i kassan.”(?);
”Skolpengen som slant.”(??);
”Pengarna eller portföljen? Såfan heller.”(???)
Allt är exakt återgivet från DN 2010. Kanske är det kul om man är ekonom, vad vet jag, men jag fattar ingenting.

Kanske är jag inte som folk över huvud taget. Saltön som sänds på svt är ju en omåttligt populär serie. Men den går ju bara inte att ta på allvar för någonting. Jag såg det första avsnittet och då skrattade jag verkligen. Jag vet att Saltön inte utger sig för att vara en komedi, men det blir faktiskt väldigt kul när manus saknar innehåll, skådisarna saknar regi och det hela saknar genomtänkt klippning och allt annat som annars är brukligt vid en dramaproduktion.

Det som är roligt och smart är utrotningshotat, trots att det är så smart att vara rolig även i ett mer seriöst sammanhang. Min favoritspanare Sissela Kyle är en av få som kan den konsten, se bara hur briljant hon tog sig an de sju dödssynderna på svt. Därför ska jag snart se om hennes föreställning Dina dagar är räknade för andra gången. Live, på en scen nära mig, som en vårlig injektion av livskraft. En rolig timme då och då är helt enkelt en livsnödvändighet.

Du blir vad du äter, sägs det. Det som kommer in är det som kommer ut, alltså… och jag är helt utsvulten och utarmad på roligheter just nu. Så till dig som orkat ta dig igenom den här texten (som jag själv nästan tråkats ihjäl av att skriva ned) vill jag säga: förlåt för att den är så trist skriven men jag är helt enkelt inte på så bra humör just nu. Veckans roliga timme är trots allt bara en gång i veckan och nu är det två långrandiga dagar kvar till fredag.

Men till dess kan ju både du och jag klicka på favoritlänken här till vänster. Marie C är smart och rolig så ofta hon kan och garanterat varje torsdag, precis som innan NA tog bort hennes spalt. Vissa traditioner ska man helt enkelt inte rucka på, särskilt inte de som får oss att skratta – även om de inte fyller upp en hel timme.

….

Några andra, mer filmiska guldkorn att skratta åt är:
Landet Brunsås på svt play, särskilt avsnittet där Erik Haags son Dino ska vänjas vid att äta lever.
Åh, Herregud på svt med en annan av mina favoritspanare Jonas Gardell. Särskilt hans predikan på temat ”Kom ketchup så går vi”.
Christine på kanal 5 med Julia Louis-Dreyfus från Seinfeld i huvudrollen (sänds sent på tisdagskvällar och går inte i repris, helt enligt tidens dehumoriserande tecken ).
Black Books en hejdlöst kul teveserie om en ytterst motvillig bokhandlare (finns att köpa som dvd-box).

Andra tips emottages tacksamt!

:-D

söndag 7 mars 2010

Yrar ni, så yrar jag

Det är schlageryra i stan. Det har verkligen märkts sen minst en vecka tillbaka. Uppslag efter uppslag har lokaltidningen redovisat hur stan verkligen satsar. Nu när melodifestivalen äntligen, äntligen kommit till stan. Just reportaget om hur arenachefen mödosamt kämpat för att få andra chansen var särskilt hjärtknipande. Jo, han hade satsat på att få just andra chansen eftersom arenan bara kan svälja 3000 personer. Så varje gång när just den huvudarrangören var på besök med ett arrangemang hade han sett till att inget, absolut inget fattades och att servicen var på topp (underförstått: ”men alla andra har försummats”).

På stan har det bubblat och sjudit hejdlöst av alla jippon. I alla fall enligt alla jätteannonser . I bitande kyla har folk fått kasta tärning på ett snöfyllt torg och…? Tja, vet inte om det varit så mycket mer men Schlageryran regerar i stan.

När dagen d äntligen är inne, går jag på eftermiddagspub med några vänner. När vi bryter upp är det nån timme kvar till festivalstart, kanske ska jag ändå titta…? Vid ett rödljus blir jag och E stående med våra cyklar. På andra sidan övergångsstället står en väldigt uppklädd familj med en glittrig banderoll. De båda unga döttrarna skriker alkisar, aaalkisar... till oss, fast vi bara tog varsitt glas på puben. Men när dom sen passerar ser jag att det står Alcazar på banderollen. Dom är så klart på väg till den stora yran… Jag darrar till av att få komma så nära själva evenemanget. (Eller om det är för att jag fryser.)

Med nyinköpta chips bänkar jag mig framför teven. För att känna att det pågår just här och nu. Här i min stad. Något så stort har väl knappast hänt sen JB Bernadotte var här för 200 år sen, vilket också ska firas i år. För nu har stan verkligen fått vittring på yra.

Så jag är lika på som teven. Jag vill känna fläkten från schlagerfläktarna. Och kanske får jag se nån jag känner i publiken. Nähä, inte det… för hej vad det går undan när det väl kommer igång. Kameraåkningarna är snabba som formel 1-bilar de sekunder publiken är i bild, är det yra så är det.

Jag chipsar och dippar, och fettet är mycket mer härdat än jag. Så efter två, tre… eller var det tretti… framträdanden med samma artister och samma låtar blir jag ändå lite yr och definitivt illamående. Så där som när jag åkt karusell.

Kanske var det just det jag gjorde också. Nöjeskaruseller kan vara ganska försåtliga, suga tag i en utan att man har en aning. Men jag är ändå nöjd med att jag slapp betala 600 kronor för att sitta och vifta med en ballong under tiden.

Dom som vinner är väldigt lika varann – och Agneta Fältskog. Samma leenden och samma hår. Samma lycka. Fast vinner gör dom ju inte, dom går bara vidare till… eh..tredje chansen?

……

Själv tillhör jag förlorarna. För i en annan del av stada pågår en helt annan festival, en festival värd namnet. Systerskap är fyra dagar med mängder av framträdanden, med allt ifrån mongolisk skönsång till modevisning med Fröken Svår och teater med Bitterfittan Airlines. Man blir rörd, road och hänförd. Allt är helt gratis och ingen viftar med ballonger. Jag vet, för jag har varit där. Även om jag missade det hela just på lördagskvällen, då det (ser jag först efteråt) utlovades ett band ”som får publiken att dansa i taket”. Snacka om festivalyra, men just den chansen tog jag alltså inte… Kan man få en andra chans, tro?