söndag 7 mars 2010

Yrar ni, så yrar jag

Det är schlageryra i stan. Det har verkligen märkts sen minst en vecka tillbaka. Uppslag efter uppslag har lokaltidningen redovisat hur stan verkligen satsar. Nu när melodifestivalen äntligen, äntligen kommit till stan. Just reportaget om hur arenachefen mödosamt kämpat för att få andra chansen var särskilt hjärtknipande. Jo, han hade satsat på att få just andra chansen eftersom arenan bara kan svälja 3000 personer. Så varje gång när just den huvudarrangören var på besök med ett arrangemang hade han sett till att inget, absolut inget fattades och att servicen var på topp (underförstått: ”men alla andra har försummats”).

På stan har det bubblat och sjudit hejdlöst av alla jippon. I alla fall enligt alla jätteannonser . I bitande kyla har folk fått kasta tärning på ett snöfyllt torg och…? Tja, vet inte om det varit så mycket mer men Schlageryran regerar i stan.

När dagen d äntligen är inne, går jag på eftermiddagspub med några vänner. När vi bryter upp är det nån timme kvar till festivalstart, kanske ska jag ändå titta…? Vid ett rödljus blir jag och E stående med våra cyklar. På andra sidan övergångsstället står en väldigt uppklädd familj med en glittrig banderoll. De båda unga döttrarna skriker alkisar, aaalkisar... till oss, fast vi bara tog varsitt glas på puben. Men när dom sen passerar ser jag att det står Alcazar på banderollen. Dom är så klart på väg till den stora yran… Jag darrar till av att få komma så nära själva evenemanget. (Eller om det är för att jag fryser.)

Med nyinköpta chips bänkar jag mig framför teven. För att känna att det pågår just här och nu. Här i min stad. Något så stort har väl knappast hänt sen JB Bernadotte var här för 200 år sen, vilket också ska firas i år. För nu har stan verkligen fått vittring på yra.

Så jag är lika på som teven. Jag vill känna fläkten från schlagerfläktarna. Och kanske får jag se nån jag känner i publiken. Nähä, inte det… för hej vad det går undan när det väl kommer igång. Kameraåkningarna är snabba som formel 1-bilar de sekunder publiken är i bild, är det yra så är det.

Jag chipsar och dippar, och fettet är mycket mer härdat än jag. Så efter två, tre… eller var det tretti… framträdanden med samma artister och samma låtar blir jag ändå lite yr och definitivt illamående. Så där som när jag åkt karusell.

Kanske var det just det jag gjorde också. Nöjeskaruseller kan vara ganska försåtliga, suga tag i en utan att man har en aning. Men jag är ändå nöjd med att jag slapp betala 600 kronor för att sitta och vifta med en ballong under tiden.

Dom som vinner är väldigt lika varann – och Agneta Fältskog. Samma leenden och samma hår. Samma lycka. Fast vinner gör dom ju inte, dom går bara vidare till… eh..tredje chansen?

……

Själv tillhör jag förlorarna. För i en annan del av stada pågår en helt annan festival, en festival värd namnet. Systerskap är fyra dagar med mängder av framträdanden, med allt ifrån mongolisk skönsång till modevisning med Fröken Svår och teater med Bitterfittan Airlines. Man blir rörd, road och hänförd. Allt är helt gratis och ingen viftar med ballonger. Jag vet, för jag har varit där. Även om jag missade det hela just på lördagskvällen, då det (ser jag först efteråt) utlovades ett band ”som får publiken att dansa i taket”. Snacka om festivalyra, men just den chansen tog jag alltså inte… Kan man få en andra chans, tro?

1 kommentar:

  1. Du är bara så träffsäker med dina ord. Jag fnissade lite hela tiden då jag läste.

    Kram
    ♥♥

    SvaraRadera