torsdag 13 maj 2010

En viss söndring kan väl skyllas på tidningsbudet men…

Vi har hängt ihop i över 30 år, ända sen jag var tonåring. Men med åren har vi fått alldeles för skilda intressen och till slut stod jag bara inte ut med sportfixeringen, avsaknaden av kulturell finess, det överdrivna intresset för petitesser…

Men det värsta var ändå humorlösheten. Den där glimten som fanns förr, vart tog den vägen? Jo förresten, jag vet att det mesta dog i och med att Marie C och Anna J – som var så kul och verkligen fick mig att skratta – inte fick vara med längre. Marie brukade komma varje torsdag, minns jag. De morgnarna var det särskilt lätt att stiga upp ur sängen.

När de roliga, fantasifulla influenserna utifrån försvann hade jag liksom ingenting att se fram emot längre. Dessutom blev viktminskningen och dyslexin ett allt större problem (ovanpå allt jag radat upp inledningsvis).

Så nu har jag gjort slut. Ja, egentligen testade jag ju för ett tag sen, gjorde ett uppehåll på några månader för att se hur det var. Jag hade till och med en annan då. Och som jag njöt… särskilt under de långa söndagsmorgnarna i sängen. Där fanns allt det där jag hade saknat: humorn, kulturen, det oväntade... En helt ny värld öppnade sig. Bokstavligen! Och bildligt med, för den delen.

Så nu har jag alltså gjort slut med min gamla på riktigt. För alltid, som det känns nu.

Visst har det snackats om förändring. Allt skulle bli så bra nu fick jag löfte om för ett tag sen. Men jag kan inte se något som gör skillnad, inget som skulle få mig att vilja komma tillbaka. Små förändringar i looken har ingen betydelse när innehållet är precis lika trist som förut. Det är mycket same old shit över den remaken.

Så… bye, bye NA!



PS. Initialerna står för… hur var det nu igen… tänk vad fort man glömmer. Nerikes nånting… Äsch, Numera Avslutad måste det ju vara. Förresten kommer snart DN (som jag kärleksfullt kallar Den Nya) hem till mig igen. Varje dag, i ur och skur. Och det ska bli alldeles, alldeles… underbart. Även om budet säkert kommer att trasa sönder den ännu värre, så tjock som den är. DS.

söndag 2 maj 2010

Körsång med luddiga stämmor

Jag har börjat sjunga i kör – mest för att ta reda på varför det är så omåttligt populärt att sjunga i kör. (Ungefär av samma anledning som jag undrar varför Ullared är Sveriges populäraste turistmål, men just dit är jag inte på väg ännu.)

Det är jag och sisådär en halv miljon andra svenskar som sysslar med körsång, även om vi ju inte gör det i en och samma kör. Det finns hellre-än-bra-körer, som Våga-sjunga och Alla-kan-sjunga, och så finns det mer professionella körer som innebär att man helst ska ha inlett sin bana i Adolf Fredriks goss- eller flickkör.

Just den sortens skolning har ingen varit i närheten av i min kör, även om gudarna ska veta att vi skulle behöva den nu. Däremot betalar vi alla hyra till det kommunala fastighetsbolaget Öbo. Därmed har det flesta som främsta merit att vi brukar ta bort luddet i torktumlaren men stämmor är något vi hittills mest förknippat med hyresgästföreningens årsmöten.

Att Öbo valt att starta en kör skulle kunna vara ett led i att förbättra boendemiljön genom att försöka förvandla ett gäng missljudande duschsångare till något som inte i första hand betraktas som en störande olägenhet av övriga grannar.

För att genomföra detta Don Quijote & Sancho Panza-projekt har de superduktiga körledarna Gunnel och Fred Sjöberg anlitats, liksom proffspianisten Göran Bejstam. På icke redovisade grunder är det hela dessutom ett EU-projekt. Sådana brukar handla om missväxt (missljud?), glesbygd (avfolkning enl. föregående stycke?) och forskning (det är ju redan påvisat att antikropparna i blodet ökar vid sång, så en tes kan vara att immunförsvaret stärks för att kroppen behöver försvara sig mot de missljud somliga frambringar).

Troligen är det så pass outhärdligt för körledarna att man vill avverka det hela på kortast möjliga tid. Tre gånger har vi 200 (!) glada amatörer i Öbo-kören övat. Ingen kan några texter och vi glömmer våra stämmor i samma sekund som körledarna släpper taget om just vår grupp.

Ändå kommer vi tillbaks! Det fina med kråksången (aldrig har väl detta uttryck varit så passande!) är nämligen när Fred Sjöberg läxar upp oss för att vi sjunger för såsigt. Då kraxar vi än värre, för ingen kan skälla så roligt som han. Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att just det skulle vara den stora behållningen, men jag kan varmt rekommendera honom även för andra boendeprojekt (som exempelvis tvättstugekonflikter om luddfilter).

Som det ofta är när EU är inblandat ska det hela naturligtvis avslutas pampigt och storstilat. Efter bara två körövningar till har vi premiär i Örebro Konserthus, där vi ska köra Nikola Sarcevic, som gjort internationell succé i Millencolin (!), och Anna Sahlene, som garanterat kommer att sakna kören från Melodifestivalen. Men vi slipper skämma ut oss bakom rapparen Osten af Mozzarella. Han, som är minst känd, är den enda som tänker på sitt rykte och kör solo.

Min tanke nu är att jag alltid kan låtsas att jag sjunger, när jag väl står där på scenen, men jag befarar att alla de andra deltagarna tänker likadant. Risken är alltså att publiken kommer att få se en brokig samling förvirrade hyresgäster som alla gått med i Alla-kan-vara-tysta-kören.