måndag 21 juni 2010

Tantvarning utfärdad

På sistone har jag testat några nya yrken. Som körsångare gjorde jag ingen större succé, särskilt som jag missade själva konserten eftersom jag tog fel på dag. Dessutom var det erbarmligt svårt att memorera sånt som texter och altstämmor. Ingen doakarriär för mig alltså. Men mina insatser som home stylist hos en vän som nu sålt sitt hus till drömpris (för honom alltså) har fått folk att applådera av förtjusning. Lika prisad blev den vegetariska maten och dukningen (även den bitvis vegetarisk) som jag åstadkom till ett par vänners bröllop. Kock och dekoratör/florist är alltså tänkbara karriärval även de.

…om det inte vore för att jag misstänker att jag håller på att bli lite för gammal för att hoppa på nya tåg. Till min stora förskräckelse finns det nämligen några tantvarningar i mitt beteende just nu.


Alarmerande tecken på ”tanteri”:

1. Efter att i hela mitt liv ha tyckt att pelargoner är den tråkigaste och absolut tantigaste blomman, näst efter den extremt fula tagetesen, har jag plötsligt fullt med pelargoner i mina fönster. Visserligen inköptes de till home styling-projekter eftersom de var billiga och erbjöd mycket blomster för pengarna samt, enligt inredningsmagasinen, just nu är väldigt inne även bland unga människor. Men… faktum kvarstår: jag lever numera i ett hav av tantblomman nummer ett. (Och jag funderar på om dess popularitet bland tanter kan bero på att blommorna visserligen vissnar men mirakulöst åstadkommer nya, fräscha exemplar lika snabbt. En tantdröm, eller?)

2. Jag har börjat gilla kaffebröd. Ännu har jag inte fallit så lågt att jag äter sockerkaka, muffins och andra obegripliga skapelser som bara är ätbara på smetstadiet. Men… jag kan plötsligt drabbas av en oemotståndlig längtan efter en viss toscamazarin som bakas i ett visst bageri i ett visst kulturreservat i stan. Och plötsligt tycker jag att en kopp te med ett sådant underverk är höjden av lyx och alltså överträffar ett glas iskall cava till veckans avsnitt av Spanarna. Vin&Spanarna-traditionen är hotad! Min ungdomlighet likaså…

3. Jag har börjat se fram emot lördagar, inte som den dag då man verkligen kan festa till, utan som den dag då veckans roligaste korsord kommer i DN.

4. Till min stora förvåning slänger jag mig plötsligt med uttryck som ”för allt vad tygen håller” och ”tända på alla cylindrar”, vilket fick en av mina yngsta facebookvänner att kommentera att ”just precis där kan man faktiskt ana åldersskillnaden oss emellan”.


Och det är väl just så det är, även för mig, att jag börjar ana en åldersskillnad… fast jämfört med mig själv för en liten tid sen. Alla de här tecknen har nämligen gjort entré bara under de senaste månaderna.

Idag fyller jag 53, men igår sa jag till min egen mor att jag fyller 54. Ska jag hålla på så här kommer jag väl att vara 60+ innan veckans slut…

Men när jag då firar att jag blivit pensionär är det min innerliga önskan att min dotter (som för sjuttielfte gången på ett år inlett en ny jobbkarriär) är festens DJ. Och att hon bara spelar det allra senaste inom clubmusiken: house, dubstep, breakbeats och häftiga remixlåtar som får dansgolvet att vibrera…

För än så länge föredrar jag Fabric Live (googla på det, ni som är 30+ biologiskt eller till sinnet!) framför BAO (googla på det, alla ni andra!). Röyksopp är fortfarande min favoritgrupp… och jag har under hela våren öst loss varje fredag på DansJam (kolla på Facebook!), där jag varit den absolut äldsta deltagaren (till och med som 52-åring).

Så, hmm… kanske ändå… att jag ska starta en ny karriär som dansare...

torsdag 3 juni 2010

Somligt ska helst inte inplanteras

Är verkligen inte lottlös. Det känns i händerna så här års. Jag gräver och gräver och funderar över varför just ogräs är så livskraftigt. Vore det som folk skulle det fatta att det inte är välkommet när det körs på porten gång på gång. Men den stackars pionen som jag råkade hugga av en liten rotbit på, den lär väl aldrig hämta sig igen.

När jag lägger mig på kvällarna är händerna halvt bortdomnade och när jag sluter ögonen ser jag ett virrvarr av rötter. Det märkliga är att trots att kirskålens rötter lyser så vita mot den svarta jorden kan man gräva runt hur mycket och hur djupt som helst och ändå missa en centimeter rot… som snabbare än en glass smälter i solen har bildat ett nytt livskraftigt bestånd.

Den där munken som i gott uppsåt förde in kirskålen till Sverige, eftersom den lär vara bra mot gikt, har nog hunnit ångra sig ett oräkneligt antal gånger om han från sin himmel kunnat höra hur han förbannats av hundratusentals förtvivlade trädgårdsodlare. Själv känner jag dock en viss sympati med honom. Han visste ju inte vad han ställde till med och, nu ska det bekännas: jag har själv varit i en liknande situation – om än i mindre skala.

Jag är inte den mest nitiska kolonisten och jag för därför en ojämn kamp mot oönskade växter. Mina kolonigrannar däremot ståtar med perfekta odlingar och blänger ibland på mina yviga bestånd av nässlor, åkerfräken, åkervinda, maskrosor, kirskål och andra värstingar som gärna har sitt tillhåll på just min lott.

För ett par somrar sen skulle planteringarna på min dåvarande innergård, alltså utanför huset där jag hyrde lägenhet, förvandlas till ”lättskötta asfaltsytor”. Självklart försökte jag rädda så många växter jag kunde, så pioner, irisar och hallonplantor fraktades medelst skottkärra till min kolonilott. Lass efter lass.

Nöjd med min insats och att jag på detta sätt skulle förhöja det estetiska värdet på mina planteringar började jag gräva ner mina nyförvärv. En av grannarna kom förbi och sa misstänksamt: ”Du har väl inte med några mördarsniglar i det där?” Nej verkligen inte, svarade jag för jag hade då aldrig sett en enda snigel där jag bodde.

När jag kom hem några timmar senare tog jag ändå en titt bland resterna av planteringarna… och hjärtat nästan stannade när jag fick syn på den första snigeln…sen en till och en till…Och det var bara de tre första av vad som komma skulle…

Herregud, jag hade planterat mördarsniglar mitt i koloniområdet! Panikslagen kastade jag mig på cykeln för att… ja vadå? Alltså, vet ni hur litet ett mördarsnigelägg är egentligen. Och att en enda snigel lägger 400 ägg på en säsong. Det och mycket annat tog jag reda på och sedan ägnade jag kvällar och tidiga morgnar åt att finkamma jorden. För att det inte skulle väcka misstänksamhet var jag tvungen att vara mer diskret dagtid.

Efter någon vecka var gården där hemma överbefolkad av sniglar. Mitt liv var en mardröm och kirskålen gav jag blanka fasen i. För nu såg jag för mig hur hela koloniområdet snart skulle invaderas av sniglar. Och det var min lott som var epicentrum för katastrofen. Mina grannar skulle verkligen hata mig nu…

Visserligen fanns det mördarsniglar en bit utanför området men ingen hade ännu tagit sig in. Så ett tag fantiserade jag om att jag skulle kunna kasta in några sniglar utifrån, in på de yttersta lotterna. Bara för att det inte skulle vara så tydligt att det var jag som orsakat katastrofen. Men jag är trots allt en ganska godhjärtad person så just det gjorde jag inte.

Efter två veckor, den tid det tar för äggen att kläckas, kunde jag sluta rensa bort sandkornssmå partiklar och enbart fokusera på rörligt innehåll i jorden. Nu följde en period då allt mikroliv utrotades i de misstänkta planteringarna. För inte vet jag skillnaden på en maskbebis och en snigeldito.

Efter fyra-fem veckor kunde jag äntligen blåsa faran över. Det värsta som kunde hända hade inte hänt! Visserligen var J lite surmulen över att jag hade ställt in alla semesterreseplaner men mina kolonigrannar verkade nöjda med att jag äntligen hade rensat mina rabatter, mirakulöst minutiöst dessutom!

Senare den sommaren pratades det om att mördarsniglarna fanns vid norra grinden (fjärran från min lott). Förra sommaren var läget detsamma och detta är mer än märkligt eftersom grinden är en gles stålrörskonstruktion som börjar ett par decimeter ovanför marken. Men en mördarsnigel kanske är hederligare än man kan tro och inte den som tar sig in genom låsta entréer.

Men nu har jag just hört att de första har tagit sig in på området via den norra entrén. Kanske bjöds de in av en annan kolonist som hamnat i samma situation som jag. Eller så blev helt enkelt frestelsen för stor till slut för den väntande snigelkaravanen. Allt de kunde se på andra sidan stängslet tydde ju på att det verkligen var Paradiset de kommit till.

Själv bävar jag (än en gång) för att min lott snart kommer att förvandlas till Helvetet, där jag ständigt tvingas utöva masslakt på horder av äckliga rostbruna kryp. Såvida de inte kan dresseras att bara äta kirskål och annat ogräs, förstås…