torsdag 3 juni 2010

Somligt ska helst inte inplanteras

Är verkligen inte lottlös. Det känns i händerna så här års. Jag gräver och gräver och funderar över varför just ogräs är så livskraftigt. Vore det som folk skulle det fatta att det inte är välkommet när det körs på porten gång på gång. Men den stackars pionen som jag råkade hugga av en liten rotbit på, den lär väl aldrig hämta sig igen.

När jag lägger mig på kvällarna är händerna halvt bortdomnade och när jag sluter ögonen ser jag ett virrvarr av rötter. Det märkliga är att trots att kirskålens rötter lyser så vita mot den svarta jorden kan man gräva runt hur mycket och hur djupt som helst och ändå missa en centimeter rot… som snabbare än en glass smälter i solen har bildat ett nytt livskraftigt bestånd.

Den där munken som i gott uppsåt förde in kirskålen till Sverige, eftersom den lär vara bra mot gikt, har nog hunnit ångra sig ett oräkneligt antal gånger om han från sin himmel kunnat höra hur han förbannats av hundratusentals förtvivlade trädgårdsodlare. Själv känner jag dock en viss sympati med honom. Han visste ju inte vad han ställde till med och, nu ska det bekännas: jag har själv varit i en liknande situation – om än i mindre skala.

Jag är inte den mest nitiska kolonisten och jag för därför en ojämn kamp mot oönskade växter. Mina kolonigrannar däremot ståtar med perfekta odlingar och blänger ibland på mina yviga bestånd av nässlor, åkerfräken, åkervinda, maskrosor, kirskål och andra värstingar som gärna har sitt tillhåll på just min lott.

För ett par somrar sen skulle planteringarna på min dåvarande innergård, alltså utanför huset där jag hyrde lägenhet, förvandlas till ”lättskötta asfaltsytor”. Självklart försökte jag rädda så många växter jag kunde, så pioner, irisar och hallonplantor fraktades medelst skottkärra till min kolonilott. Lass efter lass.

Nöjd med min insats och att jag på detta sätt skulle förhöja det estetiska värdet på mina planteringar började jag gräva ner mina nyförvärv. En av grannarna kom förbi och sa misstänksamt: ”Du har väl inte med några mördarsniglar i det där?” Nej verkligen inte, svarade jag för jag hade då aldrig sett en enda snigel där jag bodde.

När jag kom hem några timmar senare tog jag ändå en titt bland resterna av planteringarna… och hjärtat nästan stannade när jag fick syn på den första snigeln…sen en till och en till…Och det var bara de tre första av vad som komma skulle…

Herregud, jag hade planterat mördarsniglar mitt i koloniområdet! Panikslagen kastade jag mig på cykeln för att… ja vadå? Alltså, vet ni hur litet ett mördarsnigelägg är egentligen. Och att en enda snigel lägger 400 ägg på en säsong. Det och mycket annat tog jag reda på och sedan ägnade jag kvällar och tidiga morgnar åt att finkamma jorden. För att det inte skulle väcka misstänksamhet var jag tvungen att vara mer diskret dagtid.

Efter någon vecka var gården där hemma överbefolkad av sniglar. Mitt liv var en mardröm och kirskålen gav jag blanka fasen i. För nu såg jag för mig hur hela koloniområdet snart skulle invaderas av sniglar. Och det var min lott som var epicentrum för katastrofen. Mina grannar skulle verkligen hata mig nu…

Visserligen fanns det mördarsniglar en bit utanför området men ingen hade ännu tagit sig in. Så ett tag fantiserade jag om att jag skulle kunna kasta in några sniglar utifrån, in på de yttersta lotterna. Bara för att det inte skulle vara så tydligt att det var jag som orsakat katastrofen. Men jag är trots allt en ganska godhjärtad person så just det gjorde jag inte.

Efter två veckor, den tid det tar för äggen att kläckas, kunde jag sluta rensa bort sandkornssmå partiklar och enbart fokusera på rörligt innehåll i jorden. Nu följde en period då allt mikroliv utrotades i de misstänkta planteringarna. För inte vet jag skillnaden på en maskbebis och en snigeldito.

Efter fyra-fem veckor kunde jag äntligen blåsa faran över. Det värsta som kunde hända hade inte hänt! Visserligen var J lite surmulen över att jag hade ställt in alla semesterreseplaner men mina kolonigrannar verkade nöjda med att jag äntligen hade rensat mina rabatter, mirakulöst minutiöst dessutom!

Senare den sommaren pratades det om att mördarsniglarna fanns vid norra grinden (fjärran från min lott). Förra sommaren var läget detsamma och detta är mer än märkligt eftersom grinden är en gles stålrörskonstruktion som börjar ett par decimeter ovanför marken. Men en mördarsnigel kanske är hederligare än man kan tro och inte den som tar sig in genom låsta entréer.

Men nu har jag just hört att de första har tagit sig in på området via den norra entrén. Kanske bjöds de in av en annan kolonist som hamnat i samma situation som jag. Eller så blev helt enkelt frestelsen för stor till slut för den väntande snigelkaravanen. Allt de kunde se på andra sidan stängslet tydde ju på att det verkligen var Paradiset de kommit till.

Själv bävar jag (än en gång) för att min lott snart kommer att förvandlas till Helvetet, där jag ständigt tvingas utöva masslakt på horder av äckliga rostbruna kryp. Såvida de inte kan dresseras att bara äta kirskål och annat ogräs, förstås…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar