fredag 16 juli 2010

Allvarligt talat... om sörjande celler som vill stoppa tiden

Först var det värmen som hindrade mig från att skriva, nu är det kylan.

Värmen har gjort min hjärna så trögflytande att mina tankar inte har kunnat mobiliseras till några blogginlägg på länge. Lösryckta formuleringar har svävat förbi som dagsländor eller fallande vallmoblommor och de har bara existerat som svårfångade fragment i nuet.

Den där kylan, däremot, drabbar mig på ett helt annat sätt. Den kommer helt och hållet inifrån och alltid så här års. För när det närmar sig den 18 juli vill jag stoppa tiden. Så har det varit varje år ända sen min dotter Sara mördades just den 18 juli 1998.

Det är inget jag kan förhindra med tankekraft, för det sitter liksom i kroppen. Jag tänker inte ens på vilket datum det är eller på vilket datum som närmar sig. Plötsligt är det bara som om jag inte vill vara med längre. Mina steg blir tunga, mina händer vill inte utföra något och hela mitt inre vill sätta sig på bakhasorna, stoppa tiden.

Så ser jag att mjölken är stämplad med 18 juli. Var jag än köper den nu så är det detta som är bäst-före-datum. Då vet jag varför mitt hjärta plötsligt blivit en kylvara och jag vet att det även är mitt ödesdatum, att den 18 juli var mitt livs bäst-före-datum. Och cellerna minns, eller om det är min livmoder som viskar det till dem ända tills det vuxit till ett rop. ”Stanna! Stop!”, skriar det i mig, och det är tiden som ska lyssna. Det nu som fanns strax innan den 18 juli 1998.

Men min hjärna vet ju att det inte är så det går till. Det vet den trots sitt tröga tillstånd under en glödgande het sol som manar den till siesta. Minnet kan också berätta att det varje år blir bättre redan den 18 juli. För då, när gryningen just passerat… just den tidpunkt då Sara andades för sista gången… då lugnar sig kroppen igen. Den slutar bråka och förlama, står där medgörlig och stillsam vid Saras grav där mina omsorgsfulla modershänder just placerat ett hjärta, fyllt med rosor, och ett av mina diktkort.

Och jag läser dikten högt för Saras svävande själ. Men ordet längtan byter jag ut mot saknad. För just då vet jag ju, med hela min sörjande varelse, att tiden inte går att stoppa. Inte ens vrida tillbaka.



Längtar efter dig

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

5 kommentarer:

  1. Vilken vacker dikt du skrivit.

    Kram

    Renathe

    SvaraRadera
  2. Kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek, till dig, mamma, och till dig, Sara storasyster.
    Jag älskar er ända till månen, ända till stjärnorna, och bortom...

    SvaraRadera
  3. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
    Annika

    SvaraRadera
  4. Du berör verkligen med dina dikter! Dina ord och känslan av dom går rakt in i hjärtat och blir kvar! Den smärta ni känner måste vara enorm och jag känner med er! Fint att du vill dela det med oss andra här ute!
    Kram och god lycka!
    //Johanna i Göteborg

    SvaraRadera
  5. Till Siv. Synd att det finns folk som stjäl andras alster

    http://griskultingen83.pointblog.se/dikter-om-saknad.html#

    SvaraRadera