onsdag 18 augusti 2010

Myggorna hade i varje fall tajming

Tajming är inte riktigt min grej, i varje fall inte just nu. Med andra ord är min tajming väldigt otajmad. Jag har ju bevisligen haft tajming tidigare i mitt liv, i varje fall när jag blev just jag den där bråkdels sekunden i kampen om ägget för ett halvsekel sen. Men på sistone… näe, icke.

Alltså for jag, den enda gången denna tropiskt heta sommar, till kusten just när regnet hällde ner. (Liksom jag var i Norge när det var mössväder.) Jag tillbringade hela min vistelse på Vrångö i Göteborgs skärgård under ett paraply och jag har suttit i en jacuzzi under bar, men storgråtande, himmel på ett tjusigt hotell i Göteborg, där utsikten skulle varit milsvid om det inte vore för den grå regnridån.

De enda skor jag förde med mig på den resan var ett par Birkenstocksandaler, som jag klafsade runt i tills den ena lät som en ilsken sjöfågel. Nu, någon vecka senare, har den lugnat ner sig lite och inlett ett snattrande samtal med den andra dojan. Det spelar ingen roll hur lätt jag försöker smyga mig fram, det låter ändå som om jag är ute och går med ett tjatigt gammalt gås-par.

I torsdags inleddes ett alldeles enastående stjärnfallstillfälle. Under de tre kommande nätterna skulle man kunna se ett 50-tal stjärnfall per timme. (Jo, visst läste jag också att det vi normala människor kallar stjärnfall inte är det, utan något helt annat. Men jag har förträngt vad, bränd som jag är ända sedan det avslöjades att tomtens skägg inte är äkta. Man har väl lite självbevarelsedrift när det gäller de få magiska företeelser som ändå finns här i livet.)

Sent på kvällen gick jag och J ut i en närbelägen park, för att skåda undret. Och jodå, J kunde raskt kamma in åtta önskningstillfällen. Själv bligade jag stint, trodde jag, men lyckades ändå blinka eller byta ställning varje gång J skrek till av hänförelse. (Möjligen såg jag två, men de var så pyttepyttesmå att de kan ha varit ett rent önsketänkande; jo, man kan nog faktiskt önska sig att man ska få en möjlighet att önska sig.) Att jag har otajmade blinkningar är i och för sig inget nytt, det vet alla som försökt fånga mig på bild. I nio fall av tio ser jag ut som om jag sover, vare sig det är liggande, sittande eller stående.

Nästa kväll somnade jag (på riktigt) innan det blivit helt mörkt, och så var det med det.

Den tredje kvällen gav jag mig den på att här skulle det stjärnskådas. Planen var att spana från hängmattan på kolonilotten. Inget hot om nackspärr (som i torsdags) skulle få hindra mig från att uppleva detta naturens under. Medan J somnade inne i stugan la jag mig i hängmattan och väntade på att mörkret skulle avslöja kvällens fantastiska föreställning. Väntade gjorde däremot inte myggorna, som samlades i stora skaror runt denna oväntade bjudning. När det närmade sig midnatt kunde jag konstatera att den enda glödande sensationen just denna kväll var jag själv. Upphettad som jag var av filtarna jag svept in mig i, i ett misslyckat försök att stoppa myggkalaset, var jag inget annat än ett svävande mirakel för myggsvärmarna som omgav mig. Men himlen var totalt igenmulen.

När man framför humor live lär det handla mycket om tajming, om man vill bli en riktig stjärna. Det kan vara därför som jag aldrig själv framför mina texter på en scen. Men hade jag ändå fått önska mig något nu när stjärnorna föll så ymnigt hade jag nog önskat mig immunitet mot myggbett. För just nu ser det ut som om jag drabbats av mässlingen, även om det kliar som vattkoppor.

Tja, man är väl bara en barnunge trots allt. Så till jul ska jag skicka en lista till tomten och när jag fyller år ska tårtan ha ett hav av ljus som jag ska blåsa ut i ett enda andetag, om det så blir mitt sista. Vad gör man inte för att få önska sig något?

söndag 1 augusti 2010

Ja, vi elsker dette land (kanske mer än vårt eget)

Har varit i Norge några dagar. Landet som är tokvackert och tokdyrt. Extra allt.

Det var inte så länge sen som Norge betraktades som Sveriges lillebror. Men nu är rollerna mer än ombytta; som svensk är man mer som den där fattiga kusinen från landet, från det där landet i öst där asfaltgroparna aldrig lagas och ölen kostar nada.

När man bilar dit undrar man hur landsgränsen drogs…
”Ja, alltså”, sa norrmännen, ”vi nöjer oss med att få allt som är vackert och allt som gör oss rika.”
”Okej, sa svenskarna, ”men då vill vi leka storebror” och så fick vi det ett tag. Men till slut kunde inte ens vi blunda för att vi nog dragit det kortaste strået trots allt.

Men packar man bara bilen full med matvaror, vin och bensin inköpt öster om gränsen kan man åka till Norge och bli hänförd.

Med en sådan längtan far J och jag till nordens tak där vi snitslar oss runt de allra högsta topparna (jodå, Norge är inte bara vackrast, det innehar också höjdrekorden). Jag skriker av förtjusning vid åsynen av fjäll och fjordar och vattenfall, och blir lite hes på kuppen för man hinner knappt andas ut innan nästa skönhetschock dyker upp runt kröken. Uppe på Dalsnibba blir jag så tagen av utsikten att jag börjar gråta.

Emellanåt pausar vi från alla nya intryck i någon hytte, en norsk campingstuga, men just där har skönheten och rikedomen ännu inte gjort sitt intåg. Troligen därför att de mest begagnas av svenskar och sådana ska helst hållas på mattan efter sitt forna storhetsvansinne. Jag misstänker att det obligatoriska ”Ha det!”, som campingvärdarna skickar med en tillsammans med nyckeln, egentligen betyder ”Ha, ha, det kan ni gott ha, skitsvenskar!”, trots (eller just på grund av?) det glada tonfallet.

Alltså har en stuga inga kastruller. Men där finns ett buckligt aluminiumlock, som möjligen kan duga till att värma en pytteliten skvätt vatten till en pytteliten espresso i den största bucklan. I en annan stuga finns det en enda kudde (inga täcken) som på outgrundligt sätt ska fördelas mellan de båda våningssängarna. Just den stugan låg dessutom på 800 meters höjd över havet, så det var tur att jag hade klämt in mitt duntäcke i sista stund bland alla matkassarna innan vi for.

Men utsikten kan norrmännen inte undanhålla oss, och den anstår som sagt ett land som hör till de rikaste i världen. Så under fyra dagar tjuvtittar vi på vatten som virvlar i höjd- och sidled, och vatten som speglar bibliskt sköna naturscenerier och så fjäll, fjäll, fjäll… i det oändliga. Och jodå, vi snitslar oss också fram på Trollstigen, utnämnd till världens vackraste väg (vad annars).

När vi far hemåt igen är jag så mättad på alla vackra vyer att jag bara slötittar mig igenom hela Gudbrandsdalen. Men när vi passerat gränsen vid Charlottenberg (som är som ett enda gigantiskt Lidl uppbyggt för norrmän), och fulheten tar över, då vaknar jag till igen. Den krassa verkligheten passar mig nog bättre, trots allt. För vem kan väl leva i ett drömlandskap för jämnan? Sånt kan ju ge en… storhetsvansinne.






PS. Här tänkte jag lägga in en bild med utsikten från Dalsnibba men efter att ha letat bland alla foton på nätet i en halvtimme ger jag upp. Det finns helt enkelt ingen bild som visar hur överjordiskt vackert det är där uppe. Så du får åka dit själv, om du vill se. Men glöm inte att ta med kastrull och täcke! Ha det!