söndag 1 augusti 2010

Ja, vi elsker dette land (kanske mer än vårt eget)

Har varit i Norge några dagar. Landet som är tokvackert och tokdyrt. Extra allt.

Det var inte så länge sen som Norge betraktades som Sveriges lillebror. Men nu är rollerna mer än ombytta; som svensk är man mer som den där fattiga kusinen från landet, från det där landet i öst där asfaltgroparna aldrig lagas och ölen kostar nada.

När man bilar dit undrar man hur landsgränsen drogs…
”Ja, alltså”, sa norrmännen, ”vi nöjer oss med att få allt som är vackert och allt som gör oss rika.”
”Okej, sa svenskarna, ”men då vill vi leka storebror” och så fick vi det ett tag. Men till slut kunde inte ens vi blunda för att vi nog dragit det kortaste strået trots allt.

Men packar man bara bilen full med matvaror, vin och bensin inköpt öster om gränsen kan man åka till Norge och bli hänförd.

Med en sådan längtan far J och jag till nordens tak där vi snitslar oss runt de allra högsta topparna (jodå, Norge är inte bara vackrast, det innehar också höjdrekorden). Jag skriker av förtjusning vid åsynen av fjäll och fjordar och vattenfall, och blir lite hes på kuppen för man hinner knappt andas ut innan nästa skönhetschock dyker upp runt kröken. Uppe på Dalsnibba blir jag så tagen av utsikten att jag börjar gråta.

Emellanåt pausar vi från alla nya intryck i någon hytte, en norsk campingstuga, men just där har skönheten och rikedomen ännu inte gjort sitt intåg. Troligen därför att de mest begagnas av svenskar och sådana ska helst hållas på mattan efter sitt forna storhetsvansinne. Jag misstänker att det obligatoriska ”Ha det!”, som campingvärdarna skickar med en tillsammans med nyckeln, egentligen betyder ”Ha, ha, det kan ni gott ha, skitsvenskar!”, trots (eller just på grund av?) det glada tonfallet.

Alltså har en stuga inga kastruller. Men där finns ett buckligt aluminiumlock, som möjligen kan duga till att värma en pytteliten skvätt vatten till en pytteliten espresso i den största bucklan. I en annan stuga finns det en enda kudde (inga täcken) som på outgrundligt sätt ska fördelas mellan de båda våningssängarna. Just den stugan låg dessutom på 800 meters höjd över havet, så det var tur att jag hade klämt in mitt duntäcke i sista stund bland alla matkassarna innan vi for.

Men utsikten kan norrmännen inte undanhålla oss, och den anstår som sagt ett land som hör till de rikaste i världen. Så under fyra dagar tjuvtittar vi på vatten som virvlar i höjd- och sidled, och vatten som speglar bibliskt sköna naturscenerier och så fjäll, fjäll, fjäll… i det oändliga. Och jodå, vi snitslar oss också fram på Trollstigen, utnämnd till världens vackraste väg (vad annars).

När vi far hemåt igen är jag så mättad på alla vackra vyer att jag bara slötittar mig igenom hela Gudbrandsdalen. Men när vi passerat gränsen vid Charlottenberg (som är som ett enda gigantiskt Lidl uppbyggt för norrmän), och fulheten tar över, då vaknar jag till igen. Den krassa verkligheten passar mig nog bättre, trots allt. För vem kan väl leva i ett drömlandskap för jämnan? Sånt kan ju ge en… storhetsvansinne.






PS. Här tänkte jag lägga in en bild med utsikten från Dalsnibba men efter att ha letat bland alla foton på nätet i en halvtimme ger jag upp. Det finns helt enkelt ingen bild som visar hur överjordiskt vackert det är där uppe. Så du får åka dit själv, om du vill se. Men glöm inte att ta med kastrull och täcke! Ha det!

1 kommentar:

  1. Hahaha...
    "...ett buckligt aluminiumlock, som möjligen kan duga till att värma en pytteliten skvätt vatten till en pytteliten espresso i den största bucklan."
    Shit, vilken formulering. Priceless! ;)

    SvaraRadera