onsdag 18 augusti 2010

Myggorna hade i varje fall tajming

Tajming är inte riktigt min grej, i varje fall inte just nu. Med andra ord är min tajming väldigt otajmad. Jag har ju bevisligen haft tajming tidigare i mitt liv, i varje fall när jag blev just jag den där bråkdels sekunden i kampen om ägget för ett halvsekel sen. Men på sistone… näe, icke.

Alltså for jag, den enda gången denna tropiskt heta sommar, till kusten just när regnet hällde ner. (Liksom jag var i Norge när det var mössväder.) Jag tillbringade hela min vistelse på Vrångö i Göteborgs skärgård under ett paraply och jag har suttit i en jacuzzi under bar, men storgråtande, himmel på ett tjusigt hotell i Göteborg, där utsikten skulle varit milsvid om det inte vore för den grå regnridån.

De enda skor jag förde med mig på den resan var ett par Birkenstocksandaler, som jag klafsade runt i tills den ena lät som en ilsken sjöfågel. Nu, någon vecka senare, har den lugnat ner sig lite och inlett ett snattrande samtal med den andra dojan. Det spelar ingen roll hur lätt jag försöker smyga mig fram, det låter ändå som om jag är ute och går med ett tjatigt gammalt gås-par.

I torsdags inleddes ett alldeles enastående stjärnfallstillfälle. Under de tre kommande nätterna skulle man kunna se ett 50-tal stjärnfall per timme. (Jo, visst läste jag också att det vi normala människor kallar stjärnfall inte är det, utan något helt annat. Men jag har förträngt vad, bränd som jag är ända sedan det avslöjades att tomtens skägg inte är äkta. Man har väl lite självbevarelsedrift när det gäller de få magiska företeelser som ändå finns här i livet.)

Sent på kvällen gick jag och J ut i en närbelägen park, för att skåda undret. Och jodå, J kunde raskt kamma in åtta önskningstillfällen. Själv bligade jag stint, trodde jag, men lyckades ändå blinka eller byta ställning varje gång J skrek till av hänförelse. (Möjligen såg jag två, men de var så pyttepyttesmå att de kan ha varit ett rent önsketänkande; jo, man kan nog faktiskt önska sig att man ska få en möjlighet att önska sig.) Att jag har otajmade blinkningar är i och för sig inget nytt, det vet alla som försökt fånga mig på bild. I nio fall av tio ser jag ut som om jag sover, vare sig det är liggande, sittande eller stående.

Nästa kväll somnade jag (på riktigt) innan det blivit helt mörkt, och så var det med det.

Den tredje kvällen gav jag mig den på att här skulle det stjärnskådas. Planen var att spana från hängmattan på kolonilotten. Inget hot om nackspärr (som i torsdags) skulle få hindra mig från att uppleva detta naturens under. Medan J somnade inne i stugan la jag mig i hängmattan och väntade på att mörkret skulle avslöja kvällens fantastiska föreställning. Väntade gjorde däremot inte myggorna, som samlades i stora skaror runt denna oväntade bjudning. När det närmade sig midnatt kunde jag konstatera att den enda glödande sensationen just denna kväll var jag själv. Upphettad som jag var av filtarna jag svept in mig i, i ett misslyckat försök att stoppa myggkalaset, var jag inget annat än ett svävande mirakel för myggsvärmarna som omgav mig. Men himlen var totalt igenmulen.

När man framför humor live lär det handla mycket om tajming, om man vill bli en riktig stjärna. Det kan vara därför som jag aldrig själv framför mina texter på en scen. Men hade jag ändå fått önska mig något nu när stjärnorna föll så ymnigt hade jag nog önskat mig immunitet mot myggbett. För just nu ser det ut som om jag drabbats av mässlingen, även om det kliar som vattkoppor.

Tja, man är väl bara en barnunge trots allt. Så till jul ska jag skicka en lista till tomten och när jag fyller år ska tårtan ha ett hav av ljus som jag ska blåsa ut i ett enda andetag, om det så blir mitt sista. Vad gör man inte för att få önska sig något?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar