tisdag 26 oktober 2010

Och det varde… en gnutta ljus



Solen skiner just nu – men den värmer inte. Det är som när folk ler utan att le med ögonen också.

Där hänger den, den skenheliga solen, och det är nästan så att blodet isar sig. Man fryser som en utkastad julgran, såvida man inte internerar sig själv inomhus. Och det är ju bara så fullständigt onaturligt. Människan hör samman med naturen och ska inte stängas in, det är uppenbart om man någon dag skulle missa att gå ut. Då känner jag mig helt overklig, det är som om jag tappar kontakten med min mänsklighet om jag inte får andas ute i det fria. Och ”se dagens ljus”! Det är inte för inte som just den frasen är synonym med ”födelse”. Utan dagens ljus är man alltså i det närmaste död.

Därför kommer den där boken som ska skrivas av gruvarbetarna i Chile att vara en rent ohygglig berättelse, avgrundsdjup värre än Stieg Larssons värsta svartsyn. Och världens intresse är enormt för att få ta del av denna mörkermardröm…

Därför borde svensk turistnäring genast sluta med fjuttiga Stieg Larsson-promenader i Stockholm och istället satsa på turism i mörkaste Norrland. Nu när den icke-värmande solen snart inte kommer att visa sig alls i norra Sverige.

Och det varde… mörker.

Vill man sen verkligen få fart på det internationella intresset låter man hela Kiruna rasa ner i gruvhålen, så som stan ändå redan hotar med. Amerikanska turister kan dessutom lockas hit för ett Halloween-firande i kubik, där de kan omges av kusligt kala Tim Burton-träd med prassliga löv i Halloween-orange (inte rött som i USA). Och alla ser vi ut som Edward Scissorhands med dött, spretigt hår som elektrifierats av kylan. Buuuuh… Se där vad Sverige har att erbjuda under den kommande årstiden!

Själv hoppas jag få flyga söderut. Återigen. Rysare är som sagt inte min grej och jag vill gärna överleva ett tag till. Så nu måste jag genast ut och andas, även om jag knappast kommer att le med ögonen. Höst & vinter är inte heller min grej. Men det kanske redan har framgått. :-(

måndag 11 oktober 2010

En extremt Extreme Home(?) Makeover

Kolonistugan är under renovering och jag känner inte igen mig själv längre. För bara någon månad sen var jag en spröd poet i skira NoaNoakläder. Numera slafsar jag runt i leriga brallor, och händerna är valkiga och luktar tjära och snus, och det utan att jag tagit i någotdera.Till det finns ingen annan förklaring än att det beror på själva hantverkandet.

Följaktligen intar jag dagens första frukost kl 05.00 och jag hänger på låset hos ByggMax och Clas Ohlsson, när jag inte hänger på en stenskyffel eller siktar med varmluftpistol... Här om morgonen for jag till Arnes Plåt och fyllde en släpkärra med sånt som vatt, staps och nock och helt utan pock fick jag igenom samma rabatt som byggherrarna.

Jag håller alltså på att bli en främling, och inför det känner jag mig, trots dagens politiska klimat, inte det minsta fientlig. Tvärsom. Jag välkomnar mångfalden som plötsligt väller in över mina egna gränser.

Inom en snar framtid kommer jag med största sannolikhet att kalla mig Andrzej, ha oborstad mustasch och käka lunchmackor helt utan sallad. Min poetiska ådra har då ersatts av ådring medelst pensel och jag svingar en hammare lika obehindrat som jag slänger käft.

Ibland är livet verkligen överraskande intressant.