tisdag 26 oktober 2010

Och det varde… en gnutta ljus



Solen skiner just nu – men den värmer inte. Det är som när folk ler utan att le med ögonen också.

Där hänger den, den skenheliga solen, och det är nästan så att blodet isar sig. Man fryser som en utkastad julgran, såvida man inte internerar sig själv inomhus. Och det är ju bara så fullständigt onaturligt. Människan hör samman med naturen och ska inte stängas in, det är uppenbart om man någon dag skulle missa att gå ut. Då känner jag mig helt overklig, det är som om jag tappar kontakten med min mänsklighet om jag inte får andas ute i det fria. Och ”se dagens ljus”! Det är inte för inte som just den frasen är synonym med ”födelse”. Utan dagens ljus är man alltså i det närmaste död.

Därför kommer den där boken som ska skrivas av gruvarbetarna i Chile att vara en rent ohygglig berättelse, avgrundsdjup värre än Stieg Larssons värsta svartsyn. Och världens intresse är enormt för att få ta del av denna mörkermardröm…

Därför borde svensk turistnäring genast sluta med fjuttiga Stieg Larsson-promenader i Stockholm och istället satsa på turism i mörkaste Norrland. Nu när den icke-värmande solen snart inte kommer att visa sig alls i norra Sverige.

Och det varde… mörker.

Vill man sen verkligen få fart på det internationella intresset låter man hela Kiruna rasa ner i gruvhålen, så som stan ändå redan hotar med. Amerikanska turister kan dessutom lockas hit för ett Halloween-firande i kubik, där de kan omges av kusligt kala Tim Burton-träd med prassliga löv i Halloween-orange (inte rött som i USA). Och alla ser vi ut som Edward Scissorhands med dött, spretigt hår som elektrifierats av kylan. Buuuuh… Se där vad Sverige har att erbjuda under den kommande årstiden!

Själv hoppas jag få flyga söderut. Återigen. Rysare är som sagt inte min grej och jag vill gärna överleva ett tag till. Så nu måste jag genast ut och andas, även om jag knappast kommer att le med ögonen. Höst & vinter är inte heller min grej. Men det kanske redan har framgått. :-(

4 kommentarer:

  1. Trevligt att hitta dig när jag sökte på fars dagsdikter. Försökte att skriva en kommentar där men det fungerade inte.
    JAg fastnade för "Ett adoptivbarn" under tiden vi bodde i Etiopien förmedlade jag en del adoptivbarn. Skrev om ett på min blogg för en liten tide sedan. TAck för dikten, jag kommer att citera den och skriva ditt namn.
    Margaretha
    http://www.blogg.passagen.se/etiop

    SvaraRadera
  2. Jag är i chocktilstånd :) Finns du verkligen på riktigt? Jag vill bara säga att jag älskar dikten som du ser att jag klistrat in ett inlägg. Och jag kommer aldrig glömma kvällen då jag hittade den på Google. Det var i ett forum eller så. Min son var då bara några månader gammal. Idag så är han 2 år:)
    Det betyder mycket för oss. Jag gråter så fort jag läser den. Jag förde den vidare till en väninna också. Hon finns inte kvar här på jorden, men hon sa att hon tyckte den var jätte fin. Hennes barn har dikten sparad. Och jag kommer väl ihåg att jag sa till dem att inte glömma att skriva vem det var som skrivit dikten <3 Massa kärlek och tack.


    Ett läkande ljus
    - av Siv Andersson

    SvaraRadera
  3. Ler åt din kommentar "Finns du verkligen på riktigt?" Jo, jag gör väl det... men ibland undrar jag ju själv... ;-)
    Det gläder mig också att din son klarat sig igenom den svåra krisen... och att han har en mamma som dig.

    SvaraRadera