torsdag 11 november 2010

Allvarligt talat… eller kanske inte…

När en människa lämnar sin kropp fördelas hon på alla de människor som saknar henne, på oss som bär henne i våra hjärtan. Så finns hon ändå, även här på jorden. Som en vissnad blomma som sprider sina frön.
. . .

Det var Alla helgons dag i helgen och jag skulle väl skrivit det här då. Men jag hade fullt upp med att göra ros- och mosshjärtan och gröna mjuka kransar med färska blommor. När jag var färdig hade det blivit sommar vid min dotters grav.

Nu är allt översnöat och alla ljusen har slocknat. Så fort går det från varmt till kallt. Från ljus till mörker. Från liv till död… Men allt är kanske inte som det verkar.

Jag förlorade en vän nyligen, för alltid. Sista gången jag stötte ihop med henne sa jag att hon var så vacker, att det riktigt lyste om henne. Hon strålade verkligen… Några månader senare var hon borta. Cancern hade anfallit hennes kropp som ett hungrigt rovdjur och det behövdes nästan ingen tid alls för att släcka hennes strålljus.

Ändå minns jag henne just som den där soliga dagen då vi möttes sista gången. Och i de stunderna är hon alldeles levande och alldeles närvarande. Här och nu. Jag kan till och med prata lite med henne. Och jag ser den där glimten hon oftast hade när jag mötte hennes blick, så full av humor och värme.

Jag vet ju att det är många fler som har henne med sig i sina liv, att vi tillsammans bär henne vidare. Precis som jag och många andra människor kärleksfullt burit min dotter Sara i över tolv år nu. Det är en evighetslång tid och samtidigt nästan ingen tid alls. För en själ som lämnat sin kropp räknar nog inte minuter. Men den vilar gärna i människors hjärtan, det är jag övertygad om. Och precis som ett frö innehåller den hela sin varelse… allt den varit, allt den är och allt den kommer att vara.

Inte konstigt då, att jag kan höra Sara skratta. Även om jag bara hör det när jag själv är glad.