torsdag 15 september 2011

Bara en liten släng av torsdagsförvirring

Jag är inte rustad för att gå på Rusta.

Irrade omkring i ett par timmar bland neonmattor och färg som inte fäster.
.....blev nästan förhäxad av en tapet med mycket rött och guld och påfåglar
men saknar herrgårdsvägg att sätta upp den på.....

Kom hem med 4 knäskydd för trädgårdsarbetare och tångsetet Greppa.

Hoppas det är bra att ha när jag behöver knipsa av sådana impulser i framtiden.

tisdag 6 september 2011

One of those days

Septemberdag i axplock:

Jag plockar kantareller på Willys.
En vän plockar upp mig för mer kantarellplockning i skogen.
Horder av fästingar plockar mig.
Hemma igen plockar fästmannen fästingar på mig.

En lyckad dag!

torsdag 25 augusti 2011

Saker jag undrar över... 8. Om Ingvar

Jag undrar om inte Ingvar Kamprad har ångrat sig när det gäller tidigare sympatier för nazismen.

Betänk att när han lät tillverka stolen Herman (visserligen lite diskret utan dubbel-n) fick den ett hål i ryggen och anvisningen att den och dess likar gärna kunde staplas på varandra.

Jag menar, han kunde ha valt att göra den elektriska stolen Adolf - i massupplaga för spridning över hela världen - men det har han faktiskt avstått.



PS. Min sommar som fönsterrenoverare är slutligen över, IKEA-katalogen har just kommit genom brevinkastet, höstterminen har startat och detta är ett första litet försök att bli mer aktiv med mitt skrivande här. DS

tisdag 17 maj 2011

Älskade skraplott

Skrev visst om hagel senast och det har känts som så länge sen att det var som en annan årstid. Men så haglade det igår igen och sommaren som har varit däremellan är visst redan över. Vi har inga tornados eller jordbävningar men vi har väldigt många årstider. Så det är trots allt lite spännande att vara svensk.

Igår stod jag med hagel studsande runt benen och skrapade gammal färg från ett fönster på kolonin. Det tredje av tolv på min kolonistuga som ska renoveras till drömhus. Sen ska även väggarna skrapas och målas... så jag har just döpt om stället till Skraplotten. Jag vinner inga pengar på den men en hel del annat - som till exempel livskvalité. Ibland kan jag också överväldigas av något som kan liknas vid storhetsvansinne. Tänk att jag, moi, äger en kåk. En alldeles egen. Och jag får göra precis vad jag vill med den så länge jag inte överskrider vissa yttermått, som jag sannerligen utnyttjat maximalt.

En annan kolonist har en så pytteliten stuga att hon målar om den nästan varje år. Det kommer inte jag att göra, riktigt så kul är det inte att skrapa. Däremot finns det nästan ingen hejd på allt jag vill måla dit en gång för alla. Min dikt Trädgårdsglädje har jag skrivit på huset redan tidigare. Nu är de första två verserna rivna tillsammans med allt mögligt trä och grannarna kräver unisont att dikten återställs. Tänk va, det skulle väl aldrig gå an i ett villaområde. Där skulle det klassas som klotter. Men på en kolonistuga kan man ta ut svängarna, så jag vill inte byta ut den ens mot Drottningholms slott. Än mindre mot en villa i Danderyd.

Problemet är bara att valmöjligheterna är oändliga. Dikten ska så klart dit igen... men sen då? Jag gillar grekiskt turkosblå detaljer, helvita norska trähus, indiska färgexplosioner, ärggrönt och bladguld. Men hur kombinera detta? En variant kan ju vara att göra helt olika utföranden, ett på varje vägg. Ungefär som jag dukar med Mateusporslin i olika färger, bara för att alla är så snygga och så får gästerna välja sin favorit.

Jo, så kan det nog bli. Då behöver jag bara bestämma mig för fyra varianter. Helst skulle jag förstås vilja ha ett guldtak också...

Tja, jag får väl se vad jag tyar efter allt skrapande. Men falurött blir det i varje fall inte! Konformitet är inte riktigt min grej och det är alldeles oemotståndligt att, precis som Pippi, få skapa ett hus som ser ut precis hur som helst.

Så, leve valfriheten!!! (Även om den är hänvisad till lekstugenivå.)

onsdag 4 maj 2011

Från frysboxen

Kommentarerna haglade
om hagel i helgen...

Granskar skör
skir grönska
och väntar
utan vantar
på att värmen
ska återvända

fredag 4 mars 2011

Med glappande minnesfunktion

Det är inte klokt vad snabbt en människa blir klok när hon är i begynnelsen av livet.

Jag hade grannfamiljen på besök. Vid fikabordet konverserade den lille 2,2-åringen livligt. ”Vad kylskåpet låter”, sa han, ”det är nog kompressorn”.

Kompressorn?!! Jag bara stirrade på honom. Förundrad och beundrande. Han hade ju rätt men hur kan han redan ha lärt sig det? Utöver allt annat han redan samlat i sin lilla hjärna, som uppenbarligen absorberar bättre än en pampers.

Själv satt jag där med hackande åtkomst till min minnesfunktion. Namn jag brukar ha på näthinnan hade förpassats till tungspetsen och kom med andra ord inte fram hela vägen. Precis som det har varit på sistone i konversationerna mellan särbon och mig, då det kan låta ungefär så här: ”Jag träffade… vad heter hon nu… som är ihop med… vad är det han heter… eh… som jobbar på… du vet det där stället vid… ”, säger jag och suckar. Varpå han svarar ”Det är inte precis några uppgifter du kan gå ut i pressen och efterlysa någon med.”

Jag har en jämnårig vän som emellanåt måste efterlysa sin gamla mamma. När hon senast hittade sin mor hade hon varit borta i ett dygn och när min vän uttryckte sin oro sa mamman bara ”Men jag har inte varit borta. Det där, förstår du, är din egen oro som tar över. Du bör nog söka hjälp för det – gå till en psykolog!”

Senilitet är sällan förenligt med självinsikt, så just det har jag i alla fall på plussidan. Jag är än så länge inte dummare i huvudet än att jag märker när jag är det.

När jag själv blev mamma märkte jag att min egen tid (alltså verkligen egentid, som innebär att man kan måla naglarna, pratskratta i telefon och sånt) krympte till en promille och dagarna räckte inte längre till för ett normalt liv med normala sysslor. Jag misstänkte att det skedde en tidsförskjutning, så att mitt barn tog för sig av min tid för eget bruk. Det var ju så mycket som skulle hända på väldigt kort tid. Från första andetaget till att kunna sjunga ”Sjörövar-Fabbe” tog det inte många dagar för det nya lilla livet. En sparkdräktskick övergick i danssteg på nolltid. Och hennes funderingar var snart smartare än någon rad i böckerna jag läste för henne. Det är klart att hon behövde låna tid från mig för att hinna utvecklas så mirakulöst snabbt. Och just nu är jag tacksam att jag sparat dessa minnen i hjärtat istället för i skallen…

Men tillbaka till min kloka lilla granne som utvecklas i en så imponerande takt i lägenheten under mig. Det skulle kunna vara så att han lånar friskt från mitt minne, så som man gör med siffrorna i en ekvation, tvärsigenom mitt golv så där bara. I en tid med trådlösa nätverk är det kanske fullt möjligt.

Det tog mig nästan hela hans nuvarande livstid att lära mig hans namn, långt efter att lille Amandus glatt ropade mitt när vi sågs i trappen. Han är min yngste idol och den ende inte helt närstående som jag numera alltid kommer ihåg namnet på. Det ser jag ändå som ett friskhetstecken. Så vad gör det att han lånar lite av mig, det är ju trots allt sånt som grannar gör.

Och skulle jag även glömma mitt eget namn, kan jag ju alltid ringa på hos Amandus. Det känns tryggt att veta.

söndag 20 februari 2011

En liten utvikning om egyptiskt mod

Det har gått lång, snudd på evinnerlig tid sen jag skrev här senast. Jag har inte heller skrivit några julkort eller något annat som gjort livet lite gladare för min omvärld. Så är det bara och jag beklagar denna brist. Men nu bryter jag alltså isen och låter den tina till en liten droppe…

För ett tag sedan hotellvistades jag någonstans i Sverige, där jag återigen välkomnades av en trekantsvikt (oskriven) toapappersflik. Varför denna vikning, har jag alltid undrat. Kan det möjligen vara en kärlekshandling? Lite torftig, kanske, men nu är det ju ofta just så i just det här landet.

I Egypten, däremot, viker hotellstädaren en svan av handduken, och så har det varit i snudd på evinnerliga tider. Nu när alla dessa skenbart kuvade men stolta ättlingar till de storstilade faraonerna har samlats på Tahirtorget och utkämpat sin kamp mot förtrycket förstår jag plötsligt varför. Svanen, har jag just tagit reda på, är en gammal riddarsymbol som förvisso står för renhet men även för mod i svåra lägen.

Så, kära egyptiska städare, idag hoppas jag att ni känner att det var värt det! Att ni har vikt och vikt, inte bara för oss häpna turister, utan för att samla tillräckligt med mod. När nu befrielsens torg är städat (så självklart!) och svanen inte längre behövs är det helt okej om ni bara viker en flik på toapappret i fortsättningen (ni har väl annat att göra!) det förstår vi så väl, bara ni inte ger vika för förtrycket igen!

Jag bugar mig för ert stora mod och nästa gång jag kommer till Egypten är det jag som ska vika en svan till er – ha bara överseende om den mest liknar en snöboll. Här uppe i kylan har vi nämligen inte så stolta traditioner, det har liksom inte behövts. Hittills har det tack och lov räckt med små flikar.

Och vad symboliserar då en flik? Tja, bland annat kanske att vi i Sverige har ständig och obegränsad tillgång till internet, där vi kan öppna vilka flikar som helst. Och det gör mig faktiskt lite… stolt.